När jag gick i lågstadiet, kanske till och med i ettan, och vi skulle rita ”himmelen”, ritade jag en mörkblå teckning med moln, himmel och stjärnor, med planeter och månar. De andra barnen i min klass fattade galoppen och ritade Gud, änglar och trumpeter. Det måste ha varit på en religionslektion, kan tilläggas. Vi hade Kristendom på schemat på den tiden; plus en religiös gammal dam som lärare.
Som en liten eloge eller kanske snarare ett trösteklistermärke till mitt stackars barnjag som blev arg på sig själv många gånger genom åren för att hon inte också ritade änglavingar och lockigt hår, tipsar jag idag om en science fiction-klassiker.
Lika blå som himlen är mitt pocketexemplar av Stiftelsetrilogin av Isaac Asimov. Den innehåller tre böcker i en: Stiftelsen, Stiftelsen och Imperiet och Den segrande Stiftelsen.
Den handlar om något så storslaget som det stora vintergatsimperiets nedgång och fall.
Vetenskapsmannen Hari Seldon har till uppgift att bevara människosläktets kunskaper, och han gör det på ett originellt vis, genom psykohistoria (teorier som han själv har kommit fram till).
Som det står på baksidan av boken:
”Stiftelsetrilogin är en berättelse fylld av bysantinska intriger, slughet och förräderi, mod och tapperhet, allt spelat mot en svindlande galatisk fond.”
Som Star Wars, fast i riktig science fiction och inte bara i något slags ”science fantasy”. Läs trilogin!
Annars har Asimov skrivit en novellsamling (som jag borde läsa i sommar) som heter Jag, Robot (det finns en film löst baserad på denna) och som innehåller noveller som utspelas i samma universum men som kanske är mer lättillgängliga för den som inte är van vid science fiction.
Jag måste tillägga att jag dock inte är van vid science fiction men ändå mycket uppskattade Stiftelsetrilogin, såpass mycket att jag har köpt både prequels och sequels till nämnda trilogi, plus annat av och med referenser till Asimov, sedan dess.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar