Jag är med i läsutmaningen
Läs ett år som
Västmanländskan anordnar.
I början av februari lånade jag två böcker,
Den 31 februari av Julian Symons och
Februari - Två berättelser av Hans Gunnarsson. Jag började på Symons bok, bara de första sidorna, det gick lite trögt – det var en gammal bok – och hur det nu var så gav jag upp den utan att kanske riktigt ge den en chans och påbörjade istället
Februari av Hans Gunnarsson. Om Per Nilssons bok
EXTRA: En morgon stod hon bara där. Januari. var diskbänksrealism för barn (vilket är lite i hårdaste laget att säga) så var det här diskbänksrealism för vuxna – med råge.
Hans Gunnarssons bok Februari består av två berättelser, har mycket riktigt också undertiteln Två berättelser. Berättelserna eller novellerna som man också kan kalla dem, läste jag i omvänd ordning. Jag började med titelnovellen Februari. Måste erkänna att jag efter läsandet av Februari inte var det minsta sugen på att läsa Skoda som var den första novellen/berättelsen i boken men hur det nu var så gjorde jag det. Kanske för att jag ville läsa hela boken så att jag verkligen kan säga att jag läst den – och för att jag ändå någonstans ville ge Gunnarsson en andra chans. För faktum var att jag blev rejält besviken på novellen Februari.
Februari är en ytterst vardaglig historia. Den börjar med ett slags prolog och sedan glider den genom scener och från människor till andra människor. Det enda som binder samma dessa olika personer eller par är att de bor i samma hyreshus eller i hyreshus i närheten av varandra och är mer eller mindre grannar med varandra. Någon av dem nämner en annan person som figurerat tidigare i berättelsen, men mer än så känner de aldrig varandra och mer än så sammanflätas aldrig deras liv.
Handlingen då?
Vardag.
Det enda korta och koncisa ord man kan använda: vardag.
Det händer absolut ingenting. Det enda som är mest dramatiskt
(spoiler (markera för att läsa)! Är att en gammal kvinna får en propp och måste föras till sjukhus).
Och detta enda dramatiska hoppar Gunnarsson helt sonika över, fastän en av personerna som man följer i novellen, en dammsugarförsäljare, besöker just denna gamla dam, så får man som läsare inte vara med om det dramatiska, bara läsa det i efterhand. Känn dig blåst – den enda riktiga vardagsdramatiken hoppas över.
Det här är grå svensk tristess. Diskbänksrealism.
Inte en enda av människorna som beskrivs är intressanta, de är grå vardagskaraktärer utan passion, utan intressen, utan hobby eller livsglädje.
Det är en berättelse med avsaknad av konflikter, det lilla som skulle kunna vara konflikt är för mesigt och blekt för att bli något.
Detta var FÖR vardagligt för mig, rentav banalt.
Språket är också för vardagligt. Det är rentav dåligt, med alldeles för många onödiga ord och upprepningar. För många ”och” och för många korta meningar.
Jag är ändå glad att jag läste Skoda för den var något bättre, men som sagt, fortfarande för vardagligt och menlöst, fortfarande bara grå svensksocialistisk tristess. Ändå mycket bättre än Februari-novellen för i Skodahände det något och på slutet av novellen hade man ändå kommit någonvart. Så om ni ska läsa någon av dessa noveller, läs Skoda.
Novellen Skoda handlar om två personer, ett par, två personer som inte alls passar ihop. Huvudpersonen är osympatisk och menlös, jag hade svårt att identifiera mig med honom. Han vill ingenting, reagerar tamt, går mest omkring och röker. En scen gillade jag där han tände till lite grand och gjorde lite dumheter (som han ångrade sedan).
Över huvud taget bestod boken av menlösa och bleka karaktärer.
Den enda personen som var lite mer intressant och som jag faktiskt kände något för fick man aldrig följa. Det var Skodas huvudpersons tjej, hon gjorde en resa och där hände mer. Som man som läsare inte heller fick vara med om.
Jag kommer på mig själv med att tänka att om Gunnarsson istället skrivit en novell där man fick följa tjejen som hade intressen och en vilja att göra saker, förändra sitt liv, så hade det blivit en mycket mer spännande och kanske till och med intressant novell. Nu blev det ingenting av med det för huvudpersonen (jagpersonen) förstod sig inte på henne och engagerade sig inte i henne över huvud taget, försökte inte ens sätta sig in i vad hon menade, så slutet på novellen var ganska givet.
Nu är jag riktigt hård men jag sammanfattar det här som en tråkbok att glömma bort.
Till Gunnarssons försvar ska jag tillägga att han en gång fick Författarrådets Katapultpris för sin debut
Bakom glas, och att den här boken
Februari som jag just sågat fått väldigt
fin kritik av Litteraturmagazinet som skriver:
”det komiska bor granne med det tragiska, det sublima med det banala”
Och Aftonbladet rosade boken och skrev:
”skarpt och ömsint, hur levande som helst Hans Gunnarssons interiörer, träffande i varje pryl, detalj och replik är både komiska och svarta, kvävande och uppenbarande”
Dessutom blev boken nominerad till Nöjesguidens Stockholmspris 1999.
Men nej, detta var inget för mig. Kanske var det bara inte min typ av humor eller min typ av vardag.
Om ni gillar vardagligt, direkt språk med många meningar inledda med ”Och” och talspråkliga ”dom” istället för ”de/dem”, läs!
Om ni gillar grå vardagsskildringar av Sverige med detaljerade skildringar av toalettbesök, läs!
Om ni gillar att läsa om verkligheten precis som ni ser den när ni äter microlasagne och mandelkubb, läs!
Om ni tycker om vardagliga böcker där det mest dramatiska som händer är ett strömavbrott, läs!
Nu har jag läst mig mätt på diskbänksrealism för ett tag. I mars blir det något helt annat – hoppas jag!
