Recension: Jens Christian Grøndahl: Fyra dagar i mars

Författare: Jens Christian Grøndahl

Titel: Fyra dagar i mars

Originalets (danska) titel: Fire dage i marts

Förlag: Wahlström & Widstrand

ISBN: 978-91-46-22031-2

Format: inbunden

Antal sidor: 393

Köpt: ej köpt, lånad biblioteksbok

Utläst: 2014-03-12

Först lite om innehållet från baksidan av boken:

Den framgångsrika danska arkitekten Ingrid Dreyer befinner sig på konferens i Stockholm när hon nås av ett telefonsamtal: hennes femtonårige son Jonas har gripits för ett grovt våldsdåd. Tillvaron skakas om i grunden, och under de fyra dagar som nu följer genomlever Ingrid på nytt sin ensamma barndom, sitt haverade äktenskap, det åtta år långa förhållandet med en äldre, gift man – ett förhållande som inte längre tycks ha någon framtid. Och relationen till Jonas, som alltmer framstår som en främling för henne.

Har Ingrid gjort samma misstag som sin mor, den självupptagna journalisten Berthe, och sin mor Ada, en gång känd och firad författare? Är de tre kvinnornas livshistorier bara variationer av samma egoism, förklädd till frihetslängtan?

Över till mina reflektioner och funderingar.

Detta är en stillsam roman om tre generationer kvinnor. Huvudpersonen är Ingrid, mycket tid ägnas också älskaren Frank. Fyra dagar av reflektioner och minnen – de presenteras i imperfekt, nuet skrivet i presens.

Det är en välskriven bok med god vokabulär. Konflikten och intrigen är enkel, kanske lite för enkel. Romanen består till största delen av Ingrids reflekterande.

Jag stör mig på användandet av ordet maskulin – som om Grøndahl inte tror på att vi tror på illusionen Ingrid annars. Och trovärdigheten finns där; jag tänker inte alls på att romanen är skriven av en man.

Stör mig också på att replikerna är mitt i brödtexten och ej får ny egen rad. Det gör det svårare att läsa, helt i onödan – speciellt när repliker följer på varandra och det är olika personer som talar, alla på samma rad. Som tur är blir det inte mycket dialog och aldrig fler än två, högst tre personer åt gången.

Annars består boken av vackra formuleringar, flödande skrivet. Intelligent och sinnligt, dock inte lika vackert som Kim Thúys språk, långtifrån, för det är inte frågan om poesi alls, bara det att det är en väl genomarbetad roman som har litterärt snygga formuleringar och ett rikt ordförråd.

Men allting händer lite för mycket på avstånd. Det blir vackra tavlor att betrakta, halvt bortvända kvinnor som man inte riktigt får grepp om. Och jag förvånas över att det inte förs någon moralisk diskussion egentligen, om kvinnornas otrohet (kanske görs detta underförstått bitvis; men det talas mest bara om kvinnornas frihetslängtan). Bra dock att Ingrid (innan romanens början) lämnade sin man och sade som det var tidigt till honom. Den diskussion som förs dock, handlar mest om förhållandet mor-dotter-mor i olika konstellationer – så vill man läsa och fundera över detta är det här en bra bok.

Ändå, jag kan inte riktigt med det lättsinniga sättet de är otrogna på och allt ljugande. Gillar ej kvinnorna i denna roman. Inte ens Ingrid. Förstår henne – kanske. Men tycker inte speciellt mycket om någon av karaktärerna.

En annan konflikt som aldrig blir mycket av är den mellan infödda och invandrare; det är en invandrare som Jonas misshandlar och detta dåd genomsyrar romanen. Det görs inget av det heller. Vet inte ens om boken mynnar ut i något, om Ingrid förändras speciellt mycket eller vidare.

Vill man ha något fartfyllt är det här inte rätt bok. Det är mycket långsam bok med fokus på Ingrids inre. Jag känner inte riktigt att jag hör till målgruppen – jag kanske är för ung och har själv inga egna barn än – vilket i och för sig inte påverkar läsningen, man kan gott tänka sig in i situationen. Den blev kanske lite för långsam och lite för distanserad stundtals. Jag läste den fort dock, mest för att jag redan innan denna kommit in i ett högt tempo tack vare Läsmaraton i mars-utmaningen, där det här var den fjärde utlästa boken – lite slumpartat med tanke på titeln.

Tydligen påminner den här boken mycket om Grøndahls andra böcker, något jag inte kan svara för eftersom jag själv inte läst något annat av honom. Hans böcker blir enligt vissa andra recensioner jag läst för lika varandra. Detta störs jag inte av, förstås. Jag skulle dock inte ha läst den här boken om det inte vore för Läs ett år-utmaningen där titelordet mars gjorde att jag läste boken. Läs om mina andra Läs ett år-böcker här. 

Måste tillägga att den här boken ändock var den bästa hittills av böckerna i Läs ett år-utmaningen. Boken var helt klart läsvärd och får tre stjärnor av fem möjliga. Förhoppningsvis kan det bara fortsätta att gå uppåt – jag hoppas aprilboken blir ännu bättre.