Recension: Half Bad – Häxornas krig av Sally Green

Handlingen från Adlibris:

Den dramatiska sista delen i Half bad-serien! Ett mörkt, magiskt och gripande äventyr som inte liknar något annat.

Nathan är på flykt igen. Rebellerna håller på att förlora kriget. De är för få, utspridda och verkar chanslösa, trots att Nathan har övertagit sin fars starka krafter. Hans tidigare kärlek Annalise är nu hans mest hatade fiende. Våldet trappas upp och kampen blir alltmer förtvivlad.
 
Bara en sista, desperat utväg kan rädda dem. Nathan och Gabriel måste hitta en saknad amulett med förmågan att göra sin bärare oövervinnerlig.
 
Men räcker det? Kan Nathan ta sig igenom den svåraste prövning han någonsin ställts inför?

Half bad – Häxornas krig är den tredje och avslutande delen i Sally Greens osannolikt framgångsrika serie. Trilogin har sålts till över 50 länder.

De två första delarna i den här serien talade jag riktigt varmt om. Trots att de hade sina svaga sidor kände jag att jag gillade det jag läste. Den här boken, däremot, var en besvikelse.

Till att börja med blev det ett långt glapp mellan läsningen av andra och tredje boken. Det skulle inte ha varit något problem i sig, för man kan ändå komma in i en bok och en handling, om det inte vore för sättet Green skriver på.

Det som kunde ha varit originellt eller i alla fall till en början var ett bra drag av Green, att verkligen utnyttja perspektivet första person, ”jag”, hela vägen och berätta som Nathan skulle ha berättat, blev också det som fick boken på fall. Språket gör att hela berättelsen faller lite platt.

Visst, han är dyslektiker och har aldrig läst en bok, men måste man ändå ge honom sådant torftigt språk? Det var så knapphändigt och så flytande, både i miljöbeskrivningar och i inre monologer att allting bara blev skrap på ytan.

Man fick försöka se bortom jagpersonen, se karaktärerna bakom och själv bygga upp något slags djup i karaktärerna och i miljöerna. Som läsare fick man inte bara skriva halva boken utan minst 75 procent, och det gjorde att den föll på eget grepp.

Det kan vara ett bra grepp att skriva långa meningar med ”och” i; väl utfört kan det bli effektfullt. Här blev det dock bara tradigt. Jag hakade även upp mig på alla ”kolla”. Vad stod det i originalet? En talspråklig översättning som passade, men ändå … det blev repetitivt.

Dessutom den sorgliga historien och den veka handlingen.

Nathan är mest bara hat i den här boken. I de första två böckerna fanns det nyanser, en spänning, en balans, en karaktärsutveckling. I den här boken blev det bara en krigsskildring och inte ens en nyanserad sådan. Visst, Nathan plågas av de femtiotal personer han mördar, men jag tror inte på honom. Tror inte att han känner något av det som antyds. Än mindre eftersom han hela tiden är så otrevlig, hatisk, sarkastisk, våldsam och man ändå ska tycka om honom för att det finns "goda" sidor som de andra runtomkring som "tycker om" honom hävdar, trots att han behandlar dem illa.

Och det är problemet med den här boken, jag tror inte på det jag läser, det fäster inte i mig och det berör inte.

Allting är för knapphändigt beskrivet, för hastigt påkommet och för underutvecklat. Det gäller både handling, karaktärer och kärlekshistorien.

De plottvändningar som sker känns krystade, mer där för sakens skull, framarbetade mekaniskt, snarare än att de sker för att personerna når dit eller styr handlingen dit.

Alltför sent dyker en enda liten intressant grej upp gällande det magiska, att magin skulle vara kopplad till jorden, och detta bara som en ledtråd till vad som sker i slutet. Inte för att det ska få någon utveckling eller för att magisystemet ska få något slags djup. Där tappade Green bort något som kunde ha blivit intressant om hon antytt det i bok ett och två och gjort mer av det genom hela trilogin.

Slutstriden blir hafsig, och eftermälet för långt. Budskapen blir hängande i luften – om det ens finns några budskap. I början hoppades jag att boken skulle ha något slags budskap om krigsoffer, om hur man behandlar sig själv efter att ha varit i krig i förhållande till alla de grymma gärningar man begått, att man kan läkas efter det, ändå hitta kärlek, finna kärlek i livet, men något sådant budskap finns inte här. Eftersom det är YA-bok borde den ha både hopp och budskap, tycker jag.

Man kanske kan säga att slutet flirtar med sagogenren, där det tragiska manifesterar sig i något konkret och att det sker något sorgligt med huvudpersonen som är mer symboliskt. Fast här blir det bara malplacerat. Speciellt som boken annars inte haft några sagotendenser utan varit mer av actionfylld urban fantasy.

Green missar att knyta ihop historien på ett sätt som skulle kunna bli vackert, trots sorgligheterna som sker och trots att Nathan blivit ärrad av det han gått igenom. För just för att han kämpat så genom hela serien rimmar slutet illa med hans personlighet. Han ger upp. Han tar inte ens det självklara steget till det som kunde ha blivit ett fint slut, som skulle ha knutit ihop historien och fader-son-relationen (om ni har läst boken förstår ni nog vad jag menar).

Som det är nu läks aldrig några ärr, läsaren lämnas utan hopp. Det bitterljuva blir inte ens bitterljuvt eller poetiskt, bara tragiskt. Dessutom mött med ett ”jaha” för att man som läsare aldrig fick tillfälle att bli engagerad på riktigt – på grund av språket och underutveckling av precis allt som boken kunde ha varit.

Serie: Half Bad, del 3

Titel: Half Bad – Häxornas krig

Författare: Sally Green

ISBN: 9789155263201

Sidantal: 306

Recensionsexemplar: ja

Köp boken på

Adlibris

Bokus

Fall into Fantasy 2017 - en sammanfattning

Fall into Fantasy 2017 är över. Så mycket annat man kan göra än läsa! När man egentligen vill läsa, men ändå rebellerar. Det blev i alla fall läst, de flesta dagar, alla utom en. Vilket är bättre än förra årets Fall into Fantasy då jag hade två nolldagar (fast läste fler sidor sammanlagt sett).

I årets läsmaraton läste jag ut två böcker, Biten av Kelley Armstrong och Att läsa och skriva av V.S. Naipaul. Dessutom kom jag en bra bit in i Half

Bad - Häxornas krig av Sally Green.

Eftersom V.S. Naipauls bok var så kort och jag läst så lite i den innan läsmaratonet (bara vänt blad en gång) började jag om från början och läste den från pärm till pärm. Inte i en sittning och faktiskt uppdelad på två dagar, trots att den var så kort.

Boken har undertiteln "En personlig betraktelse" och det var verkligen personligt skriven. Jag kan inte säga att jag kände igen mig i Naipaul eller håller med riktigt, men trots att den är så tunn är den värd att läsas och kan utgöra en bra grund för diskussioner, om identitenssökande, läsning (eller bristen på det), om kulturella värden och värderingar och om vad skrivande egentligen är.

Jag tycker att Naipaul komplicerar till det onödigt, är lite väl djupt filosofisk och samtidigt saknar något av passionen för läsning och skrivande, fast det vet jag ju egentligen ingenting om. Jag drar slutsatsen eftersom han inte alls läste under sin uppväxt, att han närmade sig skrivandet på något slags kluvet "bara för att"-vis och verkade sakna fantasi (även enligt honom själv). Glad är jag hursomhelst att jag äntligen tog mig för att läsa den här tunna boken som har stått i åratal oläst i hyllan.

Trots att jag inte läste så mycket som jag kunde ha gjort eller egentligen ville, är jag nöjd med att jag kommit igång med läsningen igen. Insett att jag som listskapare gillar att faktiskt skriva upp vilken bok jag läser och vilka sidor jag läser, varje dag. Det konkretiserar. På sikt gör det mig mindre benägen att prokrastinera. Jag är och förblir en listmakare. Och även om jag gärna påbörjar men inte alltid avslutar så har jag avslutat det här läsmaratonet. Läste 355 sidor sammanlagt och har kommit in ordentligt i Sally Greens bok som är en riktig bladvändare så nu är det bara att fortsätta läsa i dag och under resten av helgen.

Tack till Liza, på bloggen I regnet, som anordnat läsmaratonet!

Fall into Fantasy 2017-TBR

Återigen håller jag på i flera böcker samtidigt. Det är dumt, för egentligen vill jag läsa en bok i taget. Eller så här: en skönlitterär bok, en fackbok, en bok på min Kindle och möjligtvis en novellsamling där jag kan ta en novell lite nu och då.

Ändå faller jag ned i den där fällan där jag håller på med flera skönlittera romaner samtidigt. Hur kommer det sig? Vad beror det på?

Jag tror mest att det beror på att jag vill så mycket, att jag vill komma ikapp med min recensionsexemplarshög, att jag vill läsa alla andra av dessa olästa böcker i mina bokhyllor (hundratals), att jag vill vara up-to-date med alla nyutkomna böcker och spännande serier, trilogier, och så vidare. Plus att jag ändå envisas med att låna böcker på biblioteket och ta dem emellanåt också.

Men det går ju inte. Det är inte realistiskt. Fast jag är en obotlig optimist.

Därför sitter jag nu - igen - med en alldeles för stor hög. Och därför tänkte jag ägna Fall into Fantasy 2017, åtminstone början av läsmaratonet (optimist igen) åt att läsa ikapp och läsa ut de påbörjade böckerna.

Det hindrar mig inte från att göra ytterligare en TBR-hög med olästa, ej påbörjade böcker, som jag gärna också vill hinna med under detta läsmaraton.

Obotlig optimist, var det, ja.

Jag låter de olästa böckerna vara osagda. Presenterar istället mina pågående böcker.

Högst upp i högen är Att läsa och skriva av V.S. Naipaul. Den är nyss påbörjad, i impuls. Bara för att den var kort och handlar om just skrivande - och läsning. Jag har inte hunnit längre än till sidan 14 och själva texten/boken börjar på sidan 13, så jag har bara vänt blad.

På andra plats är Across the Nightingale Floor av Lian Hearn. Den här boken börjar bli pinsam. Eller mitt förhållande till den. Jag hade den som tågbok ett tag, tog med den på bussen, läste den på jobbet - på lunchrasten, andra raster. Tills jag hade hållit på i den för länge, inte vågade ta med den längre, för att det blev just pinsamt. Den fick till och med åka bort från "currently reading" på Goodreads. Hamna i väntedepån. Där har den legat i månader. Jag ska börja på nytt kapitel på sidan 136 av 309.

Nu är det dags att avsluta den. För det är ändå försök nummer två att ta mig igenom den här boken. Och den är ju inte dålig när jag väl läser. Då gillar jag. Och jag har resten av böckerna i serien - på svenska. Så nu ska det bli av att avsluta första boken, den borde ändå gå trögast, just för att den är på engelska. Trots att jag läser mycket på engelska innebär det dock ett litet motstånd, jämfört med svenskskrivna böcker.

Den tredje boken i högen är en science fiction-bok, mycket speciell, älskar den redan och har bara hunnit halvvägs. The Quantum Thief av Hannu Rajaniemi, en finsk författare. Första boken i en serie och jag kommer definitivt att köpa och läsa fortsättningen. Dock har den hamnat vid sidan av. Jag började på boken precis när jag köpt den, på SF-bokhandeln i Göteborg när jag var ute och reste. Hemkommen kom recensionsexemplar och andra böcker emellan, så den blev liggande. Synd, för jag har lite kommit ifrån och bort från handlingen. Dock är den så udda att jag ändå minns, så jag ska bara fortsätta läsa, verkligen göra det och läsa ut den. För det är den värd. Jag är på sidan 170 av 331.

Fjärde boken i högen är Biten av Kelley Armstrong och den läste jag i så sent som i går. Så den är jag mitt uppe i. Den är lånad av min fästmans syster och hon har bara bok ett. Jag har bok två, också på svenska, köpt på second hand, och sedan någon annan bok av Armstrong i hyllan, oläst, på engelska. Den är snabbläst, spännande, gillar den. Men irriterar mig lite på vissa saker, som upprepandet av egennamn i repliker, och lite annat. Tar det senare vid en eventuell recension. I alla fall, den här ska jag läsa ut medan jag faktiskt aktivt håller på i den, så den ska jag läsa vidare i redan nu i dag/i kväll. Just nu befinner jag mig på sidan 168 av 381.

Längst ned, femte och sista boken i högen, är Half Bad - Häxornas krig av Sally Green, sista boken i en trilogi. Första två böckerna var riktiga bladvändare, väldigt spännande, men sedan kom jag ifrån dem, tog ett tag innan jag fick tag på nästa bok, och nu har jag kommit ifrån både handling och serien i sig, glömt bort en del. Men detta är ett recensionsexemplar så det är högprioriterat. Jag är på sidan 20 av 309.

Vad jag glömde bifoga högen ovan är Det där som nästan kväver dig av Chimamanda Ngozi Adichie. Där har jag bara läst en enda novell mitt i, titelnovellen, för att jag ville påbörja mitt novellsudoku. (En annan utmaning jag optimistiskt hoppat på.) Förutom den novellen som jag avslutat läsningen av i en sittning, har jag inte läst mer i novellsamlingen. Recension på novellen kommer.

Dessutom håller jag på med en bok på min Kindle. Jag är 47 procent in i Capture Your Creativity av Shelby Ambrahamsen.

Målet för mitt läsmaraton är i första hand att avsluta dessa sju böcker. I andra hand att påbörja någon annan bok i högen av recensionsexemplar som väntar på mig.