Jag startar en Författarblogg

Min författarblogg.

Efter helgens skrivarkurs, som leddes av Kim M. Kimselius, har jag fått massor av inspiration, energi och skrivglädje. Jag känner att det äntligen är dags att ta nästa steg.

Jag har startat en författarblogg. http://j-m-holmstrom.blogspot.se/

Detta innebär att den här bloggen, Havsdjupens sal, kommer att bli ännu mer av en bokblogg.

Jag hoppas att du vill fortsätta att följa Havsdjupens sal.

Om du är intresserad av skrivande, och vill veta mer om mig och mitt skrivande, får du gärna kika in på min författarblogg.

Jag har skrivit ett inlägg på den bloggen - mitt allra första inlägg - där jag berättar syftet med bloggen. Samt att jag tar upp allting som jag kommer att skriva om på bloggen. Läs gärna mitt första inlägg här.

Varmt välkommen till min författarblogg.

Kim M. Kimselius med sina böcker.

Jag rekommenderar också varmt skrivarkurserna för Kim M. Kimselius. Läs mer på hennes hemsida.

Nu har jag gått två kurser för Kim M. Kimselius och fått mer inspiration och skrivglädje än någonsin. Energin bara bubblar i mig. Båda dessa kurser kommer dessutom generera i inte mindre än två antologier.

Den ena antologin är Färgargårdens andar.

Vad den andra antologin handlar om får du veta så småningom, om du följer min författarblogg.

Kanske vill du också realisera dina författardrömmar?

Öppnar låset med en nyfunnen nyckel

Det näst bästa nu efteråt, med skrivarkursen jag nyss gått, är nog gemenskapen som har blivit i vår facebookgrupp, möjligheten att läsa och kommentera på varandras texter, peppa varandra. Dela kärleken till orden och skrivandet. Hjälpas åt.

Det allra bästa är att jag låst upp en stor, tung port, med en nyckel jag inte visste att jag hade. Äntligen tror jag på mig själv på ett vis som jag inte gjorde innan. Äntligen är jag mogen att ta till mig alla fina ord jag fått från människor genom åren, ända sedan jag först började sätta ihop häftade böcker med text jag själv skrivit, vid åtta års ålder. Ända sedan dess har folk prisat mitt skrivande, mer ju äldre (och ju bättre) jag blivit men jag har ändå inte velat tro eller inse på riktigt, i hjärtat. Nu inser jag äntligen.

Nyckeln är en tung järnnyckel, passande i en port som denna. Porten till mitt författarskap. Jag har redan skrivit, kommer alltid att skriva, och vad är man då om inte författare?

Jag har ingen som helst svårighet att få ned ord på papperet, när jag envist bestämt mig, släppt på kraven och rädslorna, och bara ger mig hän, koncentrerar mig och låter orden flöda. Ser bilder i mängd, hela berättelser framför mig, inom mig. Ord, bilder, känslor, tankar. Det finns så mycket som vill ut. Varför har jag stängt det inne så länge?

På mindre än en månad har jag nu börjat på och avslutat två av de tre noveller jag hittills planerat ska vara med i skrivarkursens gemensamma antologi, som kommer att ges ut under hösten nästa år.

Äntligen har jag kommit igång med att renskriva på alla mina romanprojekt, och insett att det inte finns någon genväg kring det; jag skriver för hand för det är lättast (och skonsammast på alla de vis), och då blir det mycket att renskriva, men så får det vara. Det är bra att skriva rent och samtidigt ha möjligheten att göra en första korr. Tid tar det, men det är tid jag vill lägga ned. Tid jag måste ge mig själv.

För nu har jag kommit till den punkt att jag står på tröskeln och tänker "banne mig, nu är det dags". Eller lite mindre fint: "fan, nu får det räcka. Gör det för helvete! Sluta skjuta upp det du faktiskt kan och vill bara för att du är rädd och lat av dig!"

Jag kan slutföra vad jag påbörjat - se bara på novellerna. Och nu ska jag slutföra mina romanprojekt:

DK, en tjock bok som jag vet måste delas upp i tre delar (en trilogi), där jag skriver på alla tre delarna, huller om buller, fram och tillbaka. Lägger pusselbitar. Har början och slutet klart för mig, har skrivit början, har skrivit slutet, har skrivit mycket i mitten och vet hur varje del ska sluta.

TS/PL/ML, en trilogi som utspelas i samma värld som ovan, men i en annan tidsålder (före). Det är återigen en trilogi, där jag skrivit början, ungefär har för mig hur det ska sluta, men med några frågetecken (trådar som måste lösas upp). Och där jag vet både hur del ett förlöper och hur tvåan går och var den slutar. Mest oklart är delar av trean men mycket är klart där också.

DtD/Jade, en roman som vuxit och minskat, där första utkastet var skrivet och ratat och jag nu äntligen, efter oändligt grubbel och testläsare, insett att jag måste vända på steken. Börja på annat ställe och kanske inte sluta på det vis jag förut tänkte mig, utan kanske tidigare eller kanske senare eller på ett annat vis helt och hållet, men där jag vet att jag måste börja med att skriva mig fram till svaren. Sluta grubbla och göra, med andra ord.

KR, en ny novellsamling, som parallellt med en annan novellsamling, Verklighet, plus ännu en tänkt novellsamling, formas av mina noveller, halvskrivna, helskrivna, oredigerade, nypåhittade, i embryon. Småidéer som måste utvecklas och bli berättelser.

Sedan ska jag inte gå in på de vilande projekten (alltför många), eller de klara projekten (som kanske behöver ytterligare redigering), utan där stannar jag och koncentrerar mig på vad jag vill först och vad jag först har framför mig:

I korthet: DK, del 1-3, TS, PL, ML, Jade, KR.

Och jag måste nog jobba parallellt, för jag är sådan att jag jobbar huller om buller, lägger pussel, ser målningar, hela filmsekvenser, skeenden, händelser, delar. Och kommer på saker inte i kronologisk ordning utan i samband och i trådar, garnnystan, hoptrasslade.

Det är bara att acceptera att det är så jag jobbar. Även om jag helst skulle vilja skriva en bok i taget och kronologiskt. Jag tappar så lätt motivationen, när självförtroendet sviktar, och då är det bra att kunna hoppa emellan. Jobba på en novell, tillbaka till DK, jobba på novellen igen, tillbaka till Jade.

På det viset arbeta sig framåt, ändå mer eller mindre strukturerat.

För nu har jag ett skrivschema som är realistiskt utifrån hur jag brödjobbar just nu och utifrån vilken fritid jag har just nu, och sedan är det bara att jobba efter det. Målmedvetet, disciplinerat, organiserat.

Och ha roligt på vägen. Glädjen i skrivandet har jag redan. Nu också tilltron i form av en nyckel och en öppnad port.

Nästa steg för mig över tröskeln.

Att känna glädje i skrivandet #sommarlovmedkulturkollo #aktivitet

Färgargården, en gammal 1700-talsgård i Blekinge.

Hela min semester var en längtan efter skrivande utan att jag egentligen skrev.

Först strax före sommarens skrivarkurs skulle börja kom jag igång igen. Helt utan motstånd.

I ena stunden skrev jag inte, i nästa ögonblick skrev jag. Och sedan har jag inte kunnat sluta.

Kursen hette ”Att känna glädje i skrivandet” och det var ett mycket passande namn på en angenäm kurs.

Skrivarkursen var så inspirerande, människorna glada, trevliga, intressanta, och pratglada eller lyssnande. En fin samling människor i olika åldrar.

Det var vad som förvånade mig mest när jag kom dit, jag som tidigare varit bland de yngsta och dragit ned medelåldern i de grupper jag varit medlem i, var att jag plötsligt befann mig mitt i åldersmässigt, kanske till och med var halvgammal i sällskapet. Underligt men befriande.

Kim M. Kimselius som ledde skrivarkursen.

Vid närmare eftertanke befann jag mig nog ganska precis mitt i, bland de tio deltagarna och ledaren och författaren Kim M. Kimselius.

Skrivarkursen resulterade inte bara i trevliga nya bekantskaper och uppmuntrande kommentarer, utan i en fortsättning bestående av en gemensam antologi med given deadline (1 juni nästa år), samt en frivillig, fristående fortsättningskurs nästa sommar som jag genast anmälde mig till.

Kursen i år var uppbyggd på ett ytterst trevligt, generöst och pedagogiskt vis. Det bjöds på mat och många fikapauser, kaffe, te och frukt i mängd, samt många skrivar- och livsvisdomar.

Togölen, inspirerande och vacker.

Det mesta som Kim gick igenom kände jag redan till. Om ni har ögnat igenom eller läst mitt konstnärliga cv så har ni sett att jag både har gått Skrivarlinjen ett år, med efterföljande romankurs en sommar, samt andra kortare skrivarkurser: bland dessa en helgkurs i att skriva för barn, en helgkurs i Molkom med andra skrivintresserade, en skrivarkurs för ett par andra författare, samt skrivarcirkel både i Västerås i tre år och i Arboga i ett år. Dessutom har jag läst mängder av böcker om skrivande, utbildats i teknisk skrivande på högskolan, samt jobbat som både korrekturläsare och förlagsassistent, och en kort tid som skribent på tidning.

Med andra ord kunde jag det Kim berättade om, men det gjorde det inte mindre givande. Alla berättar och visar på olika vis, och alla människor har något eget att ge, även i sådant som man redan känner till.

Ett pedagogiskt häfte gjorde att man lätt kunde följa med i allt vad Kim sade, och i häftet fanns gott om plats att anteckna på. Snillrikt med ett häfte som man dessutom kunde ta med sig efter kursen och där man kunde ha både bakgrund och egna anteckningar samlade på ett och samma ställe.

Jag antecknade, inte för att jag inte kunde vad hon sade, utan för att jag ville hänga med och hålla mig klarvaken och följa med i allt vad Kim berättade. Jag håller lättare uppe koncentrationen om jag antecknar samtidigt.

På ett enkelt och lekfullt sätt varvades teori med praktik, längre och kortare skrivövningar. Inget tvång att läsa upp men de flesta gjorde det ändå.

Det som var annorlunda med den här kursen var att alla fick plats att med ord och högt inför de andra formulera sina problem och tankar kring sitt eget skrivande.

Det fick det att snurra ordentligt inom mig, det fick mig att reflektera och snabbmogna på ett sätt som jag inte trodde varit möjligt.

Med ens blev jag tvungen att inse: jag kan redan skriva.

Jag kan avsluta det jag påbörjar om jag bara lägger manken till.

Jag bestämmer själv och jag vet att jag klarar det här.

Jag har redan nått så mycket längre än jag insett.

Jag är författare.

Dessa tre ord, tillsammans med en visshet om att det kan vara väldigt glädjefyllt och roligt att skriva, tar jag med mig hem igen.

(Sommarlov med Kulturkollo är en ord-puff om dagen med bloggkollektivet Kulturkollo. Det här var ett passande ämne, tyckte jag för ordet "aktivitet".)

Uppvärmning inför skrivarkurs

Det är bara drygt en vecka kvar tills dess att jag ska åka på skrivarkurs nere i Blekinge och jag försöker komma tillbaka in i skrivandet igen, det som legat nere i flera månader (om man bortser från bloggande och skrivpuffar).

Eftersom det går så trögt på Jade just nu så vänder jag mig till DK och jobbar på det projektet istället. Jag tar fram den första bunten av skrivfulla, handskrivna A5-papper som behöver renskrivas. Under dagen i dag har jag jobbat med det, samt funderat över vad jag ska skriva nytt. Jag vill försöka åtminstone att jobba lite mer kronologiskt.

Men eftersom det var så länge sedan jag skrev på DK senast (i vintras) blir jag tvungen att renskriva först som en del i att komma in i projektet igen. Och det jag skrivit tidigare är pusselbitar från olika kapitel och delar av projektet.

Det börjar bli riktigt långt nu och det tar lång tid att spara dokumentet varje gång jag gör det. Jag renskriver i korta dagsdokument och klipper in i huvuddokumentet som närmar sig 600 sidor.