Recension: Systerfall av Stefan Dahlström

Jag har precis läst ut Systerfall, fortsättningen på Systervälde som jag recenserade på min blogg när det begav sig.

På baksidan av boken Systerfall står det beskrivet:

"Det var slutet av den fjärde åldern. En tid av imperium och prestige, en tid av orätter och grymheter. Nästan femhundra år av kapprustning har kommit till sin ända.

På en främmande värld kämpar Elin för sitt liv och mot systemet som stal det från henne. För soldaten Elin Oriopata har det aldrig funnits ett val. Hon är en invitro, skapad i ett labb för ett specifikt syfte att skydda systerskapet.

Systerskapet har styrt hennes värld så länge någon kunnat minnas, man och kvinna är åtskilda sen generationer. Männen är kuvade, krig är vardag, och frihet är en illusion.

Elin skickas till planeten Lawn för att kriga mot Anaks. Medan striderna sliter hennes enhet i stycken, växer en annan eld inom henne. Hatet mot matriarkatet. Mot lögnerna som tvingade henne hit. Mot det system som kallar hennes liv en plikt och hennes död en ära.

På Lawn finns ingen utväg. Bara krig, order och en framtid som redan är bestämd. Elin tänker inte dö för en lögn. Och om hon måste krossa hela maskineriet för att ta sig fri må det så vara.

En skoningslös dystopi där Full Metal Jacket möter Starship Troopers i en värld lika kall och kontrollerad som 1984. Systerfall är en berättelse om krigets meningslöshet, en soldats uppvaknande och priset för att bryta sig fri."

Systerfall är en snabbläst bladvändare med relativt korta kapitel. Stefan Dahlström har gjort ett gediget världsbygge i och med den här andra boken om Elin. Det är en blodig och brutal värld som målas upp, där ingen går säker för döden.

 

Med ett matriarkat som i den här boken visar Dahlström att det skulle bli lika skoningslöst och grymt som i ett patriarkat. Lika mycket brutalitet. Det hör till människans negativa egenskaper, oavsett kön, att kriga och förstöra.

Han väjer inte för att beskriva de fula delarna av kriget, precis som han inte väjer för att visa upp de negativa egenskaperna hos Elin, en huvudperson som befinner sig i gråzonen där de negativa egenskaperna många gånger tar överhanden. Elin är djupt mänsklig och en komplex människa, som jag gärna läser mer om i en fortsättning på Systerfall.

Tack till Stefan Dahlström @systervalde för recensionsexemplaret.

 

Boken finns att köpa på:

 

Adlibris

Bokus

Lässvackor och hur man tar sig ur dem eller Läsrapport mars

Bild lånad från lifehack. 8 Ways To Get Out Of A Reading Slump.

 

Det här blir ett väldigt kort inlägg för saken är den att jag inte läste ut en enda bok i mars 2021. Livet kom verkligen emellan. Jag hade inte minsta lust att läsa något. Även om jag inte gillar uttrycket riktigt i och med att jag inte riktigt gillar hur det överanvänds, så hade jag en rejäl lässvacka/reading slump i mars och då menar jag rejäl.

Många säger lässvacka, tyckts det mig, när de bara läser få böcker. Jag tycker att det inte kan sägas vara svacka när man ändå läser. Att inte läsa alls under en period är en lässvacka på riktigt.

Så här definierar Urban dictionary lässvacka:

"reading slump

 

a readers worst nightmare.

not being able to pick up a book and read because you just can't, you just can't read."

 

Jag påbörjade böcker som bara blev liggande, försökte med ny bok efter ny bok men kom ingenvart. De flesta släppte jag och ställde tillbaka i hyllan eller lämnade tillbaka till biblioteket, men en enda av böckerna fortsatte jag läsa i och läste klart i början på april (10/4) och det var mitt recensionsexemplar av Systervälde, en bok som jag läste större delen av i just april. För då var det som om något släppte och läslusten kom tillbaka. Mycket var det just tack vare boken Systervälde och att jag äntligen fick ur mig och skrev klart recensionerna av Resenären & Banemannen av Tommy Gustafsson (läst i februari) och Systervälde av Stefan Dahlström.

En annan anledning till att lässvackan gick över:

Jag lyssnade även på hur känslig jag var just då, att jag verkligen behövde läsa något lättsamt, riktigt lättsamt, för jag avslutade mars med att den 30 mars plocka upp en barnbok från biblioteket, en kapitelbok med målgrupp 9-12 år; De bleknande barnen i Riddling-skogen av Samuel J. Halpin.

Barnböcker (middle grade) med fantasyinslag, seriealbum och manga, samt lättsammare feelgood är genrer som fungerar för mig när jag tar mig upp ur lässvackor.

Hursomhelst, tillbaka till mars: ingenting blev utläst. Således har jag bara nollor i statistiken så det finns inte mycket, om något alls, att räkna upp här.

April blev bättre och sedan har det bara gått lättare och lättare med läsningen därefter, med fler och fler böcker för varje månad.

Vad gör du för att komma ur en lässvacka? Har du några tips?

Och för att vara ett kort inlägg så blev det här riktigt långt ...

Recension: Systervälde av Stefan Dahlström

Jag fick förmånen att få Systervälde som omslagssläppsbok på Instagram och som recensionsexemplar från Fantasiförlaget. I början gick det lite trögt med läsningen men snart blev det en bladvändare som jag knappt kunde lägga ifrån mig.

Så här står det på bokens baksida:

Heliga gudinna, väktare av livmodern och livets blod, hör oss soldater och tjänare över det jordiska. Jag är född sioraand, född att lyda och tjäna, uppvisa offervilja och beslutsamhet på slagfältet och nedgöra dem som hotar min värld. Mitt syfte är att segra eller dö för härskarinnorna. Döden är mitt jobb. Varje kula jag tar är en kula min moder, syster och dotter slipper. Varje vunnen meter blir ett andrum för min familj att överleva ännu en dag. Detta är vårt löfte, detta är vårt förbund.

Dystopin Systervälde skildrar en framtida värld där matriarkatet styr. En stark roman med politiska undertoner och skarp kritik mot det militära men framför allt med ett livsöde som berör läsaren på djupet.

Systervälde utspelas i ett matriarkat där allting inte är så bra som det först verkar på ytan. Huvudpersonen Elin rekryteras som soldat. Mantrat i citatet ovan syftar till soldatkvinnans roll, till Elins nya verklighet. Soldatlivet är tufft, hårt och dödligt farligt.

Det är modigt av Dahlström att som man skriva om ett samhälle vid första anblicken enbart bebott av kvinnor. Han gör det bra. Dahlström målar upp en trovärdig värld. Jag är annars inte mycket för att bry mig om ifall en bok skrivits av en man eller kvinna och handlar om en man eller kvinna; jag ser oss mer som olika individer, oavsett kön, och att vi skriver om individer snarare än könsrepresentanter, men i detta fall ger det en extra dimension åt boken och tolkningen av densamma att berättelsen är skriven av en man, trots att den handlar om en kvinna och om ett utpräglat kvinnosamhälle.

Eftersom det här matriarkatet är ett ickefungerande matriarkat med många brister som skildras, där motsättningar, tvång och våld är vardagsmat, undrar jag om Dahlström vill signalera hur dåligt det kommer att gå om kvinnorna tar över. Skulle det bli en dystopisk framtid med kvinnor vid rodret?

Min teori är att bokens matriarkat kom till efter uppror och upplopp, kanske efter ett krig, där kvinnorna fortsätter att underkuva mannen om och om igen, liksom de kvinnor som är vid makten fortsätter att underkuva kvinnorna under sig till samma lydnad. Helt enkelt ett matriarkat som gått överstyr, eller aldrig varit riktigt sunt, där kvinnorna tagit till sig sina ”manliga” egenskaper för att kunna kuva männen och sedan fortsätter på den våldsbejakande linjen. Det är ett förtryckarsamhälle för såväl män som för kvinnor som Elin, som inte ses som fullvärdig i och med att hon är en klon och född som tonåring.

Det var underhållande läsning och boken fick mig att komma i gång igen efter en lässvacka. När jag nu skriver denna recension får jag egna idéer till hur jag själv skulle utveckla ett liknande science fiction-samhälle, eller i alla fall fundera vidare på hur ett mer välfungerande matriarkat egentligen skulle se ut, och det är ju ett gott betyg för boken. Ett fungerande matriarkat skulle nog ta mer fasta på de moderliga aspekterna än de krigiska. Jag tror inte att samhället skulle baseras på rädsla.

Boken slutar efter stegrande händelser och ett crescendo som jag ifrågasätter då jag ifrågasätter huvudpersonens handling. I mina ögon känns Elin inte som en så lydig och hjärntvättad soldat att hon skulle handla som hon gjorde i slutet. Jag ifrågasätter det, men låter det vara. Jag förstår att Dahlström valde det scenariot och hoppas att det blir berättigat, att det är ett handlande som omformar Elin och som verkligen har konsekvenser för annars är det bara en plottwist som författaren ville klämma in och som egentligen inte passar Elin att utföra.

I slutet av boken går Elin vidare, ett nytt kapitel tar vid i hennes liv, och man undrar hur det kommer att gå för henne fortsättningsvis. Boken slutar därmed i lite av en cliffhanger efter något av ett avslutat kapitel.

Även om en man förekommer i det allra första kapitlet av boken, och delar av mannens ställning förklaras redan då och vidare under bokens gång, återstår många frågetecken när jag läst ut boken. Riktigt på det klara med hur samhället fungerar blir man aldrig, varför jag gärna läser en fortsättning som utvecklar och förklarar mer. Frågetecknen banar också väg för en fortsättning. Jag vill veta mer och jag hoppas, även om man får följa Elin framöver, att perspektivet vidgas – antingen genom att Elin får veta mer, får större insikt, eller genom att man får följa andra personer i framtida böcker, som är mer insatta i de politiska intrigerna eller vet mer om samhällets toppskikt såväl som bottenskikt. Varför inte även en man?

Sammanfattningsvis: Systervälde av Stefan Dahlström är en välskriven science fiction-bok, en dystopi med ett väletablerat samhälle och utvecklade karaktärer. Det känns trovärdigt, läsningen engagerar. Boken slutar i en cliffhanger som gör att man känner ett sug efter mer.

Jag kommer definitivt vilja läsa fortsättningen och hoppas att den kommer att publiceras snart.

Stort tack till Fantasiförlaget och författaren Stefan Dahlström för recensionsexemplaret!

Boken finns att köpa på till exempel:

Adlibris

Bokus

SF-bokhandeln