#sommarlovmedkulturkollo #höst

Sommarlov med Kulturkollo avslutas i dag med ordet höst.

För mig är det inte höst än. Hösten kommer först i september. Just nu är det sommarvärme ute och idag, den 15 augusti, är det Maximilians födelsedag.

Jag har uppmärksammat det tidigare, och jag uppmärksammar det även i år. Han finns inte, men han fyller år ändå. Han är huvudperson i min fantasytrilogi TS/ML/PL och han är även huvudperson i min trilogi DK 1,2, 3. På olika vis och i olika skepnader. Jag säger i alla fall grattis till honom.

Grattis på födesledagen, käre Maximilian! Hade du levt, och levt i vår tideräkning, hade du fyllt 27 år.

Jag firar på samma vis som du finns: i mitt huvud. Där firar jag, din släkt och alla dina vänner med pukor och trumpeter, med stort kalas, mycket god mat, många kakor, tårtor, gott vin, saft och kaffe. Eller så firar jag på det vis som du skulle ha firat, om du hade levt i din egen värld, med helt andra slags ceremonier. Fast tårta blir det nog i alla fall.

Öppnar låset med en nyfunnen nyckel

Det näst bästa nu efteråt, med skrivarkursen jag nyss gått, är nog gemenskapen som har blivit i vår facebookgrupp, möjligheten att läsa och kommentera på varandras texter, peppa varandra. Dela kärleken till orden och skrivandet. Hjälpas åt.

Det allra bästa är att jag låst upp en stor, tung port, med en nyckel jag inte visste att jag hade. Äntligen tror jag på mig själv på ett vis som jag inte gjorde innan. Äntligen är jag mogen att ta till mig alla fina ord jag fått från människor genom åren, ända sedan jag först började sätta ihop häftade böcker med text jag själv skrivit, vid åtta års ålder. Ända sedan dess har folk prisat mitt skrivande, mer ju äldre (och ju bättre) jag blivit men jag har ändå inte velat tro eller inse på riktigt, i hjärtat. Nu inser jag äntligen.

Nyckeln är en tung järnnyckel, passande i en port som denna. Porten till mitt författarskap. Jag har redan skrivit, kommer alltid att skriva, och vad är man då om inte författare?

Jag har ingen som helst svårighet att få ned ord på papperet, när jag envist bestämt mig, släppt på kraven och rädslorna, och bara ger mig hän, koncentrerar mig och låter orden flöda. Ser bilder i mängd, hela berättelser framför mig, inom mig. Ord, bilder, känslor, tankar. Det finns så mycket som vill ut. Varför har jag stängt det inne så länge?

På mindre än en månad har jag nu börjat på och avslutat två av de tre noveller jag hittills planerat ska vara med i skrivarkursens gemensamma antologi, som kommer att ges ut under hösten nästa år.

Äntligen har jag kommit igång med att renskriva på alla mina romanprojekt, och insett att det inte finns någon genväg kring det; jag skriver för hand för det är lättast (och skonsammast på alla de vis), och då blir det mycket att renskriva, men så får det vara. Det är bra att skriva rent och samtidigt ha möjligheten att göra en första korr. Tid tar det, men det är tid jag vill lägga ned. Tid jag måste ge mig själv.

För nu har jag kommit till den punkt att jag står på tröskeln och tänker "banne mig, nu är det dags". Eller lite mindre fint: "fan, nu får det räcka. Gör det för helvete! Sluta skjuta upp det du faktiskt kan och vill bara för att du är rädd och lat av dig!"

Jag kan slutföra vad jag påbörjat - se bara på novellerna. Och nu ska jag slutföra mina romanprojekt:

DK, en tjock bok som jag vet måste delas upp i tre delar (en trilogi), där jag skriver på alla tre delarna, huller om buller, fram och tillbaka. Lägger pusselbitar. Har början och slutet klart för mig, har skrivit början, har skrivit slutet, har skrivit mycket i mitten och vet hur varje del ska sluta.

TS/PL/ML, en trilogi som utspelas i samma värld som ovan, men i en annan tidsålder (före). Det är återigen en trilogi, där jag skrivit början, ungefär har för mig hur det ska sluta, men med några frågetecken (trådar som måste lösas upp). Och där jag vet både hur del ett förlöper och hur tvåan går och var den slutar. Mest oklart är delar av trean men mycket är klart där också.

DtD/Jade, en roman som vuxit och minskat, där första utkastet var skrivet och ratat och jag nu äntligen, efter oändligt grubbel och testläsare, insett att jag måste vända på steken. Börja på annat ställe och kanske inte sluta på det vis jag förut tänkte mig, utan kanske tidigare eller kanske senare eller på ett annat vis helt och hållet, men där jag vet att jag måste börja med att skriva mig fram till svaren. Sluta grubbla och göra, med andra ord.

KR, en ny novellsamling, som parallellt med en annan novellsamling, Verklighet, plus ännu en tänkt novellsamling, formas av mina noveller, halvskrivna, helskrivna, oredigerade, nypåhittade, i embryon. Småidéer som måste utvecklas och bli berättelser.

Sedan ska jag inte gå in på de vilande projekten (alltför många), eller de klara projekten (som kanske behöver ytterligare redigering), utan där stannar jag och koncentrerar mig på vad jag vill först och vad jag först har framför mig:

I korthet: DK, del 1-3, TS, PL, ML, Jade, KR.

Och jag måste nog jobba parallellt, för jag är sådan att jag jobbar huller om buller, lägger pussel, ser målningar, hela filmsekvenser, skeenden, händelser, delar. Och kommer på saker inte i kronologisk ordning utan i samband och i trådar, garnnystan, hoptrasslade.

Det är bara att acceptera att det är så jag jobbar. Även om jag helst skulle vilja skriva en bok i taget och kronologiskt. Jag tappar så lätt motivationen, när självförtroendet sviktar, och då är det bra att kunna hoppa emellan. Jobba på en novell, tillbaka till DK, jobba på novellen igen, tillbaka till Jade.

På det viset arbeta sig framåt, ändå mer eller mindre strukturerat.

För nu har jag ett skrivschema som är realistiskt utifrån hur jag brödjobbar just nu och utifrån vilken fritid jag har just nu, och sedan är det bara att jobba efter det. Målmedvetet, disciplinerat, organiserat.

Och ha roligt på vägen. Glädjen i skrivandet har jag redan. Nu också tilltron i form av en nyckel och en öppnad port.

Nästa steg för mig över tröskeln.

Helger och religioner i fantastiska världar

Fantastisk podd har den här gången, i det nu senaste avsnittet, rubriken "Helger och religioner i fantastiska världar". Den här veckan är det Stockholmsgruppen (något färre än vanligt) som diskuterar just det som rubriken handlar om. Det blir en intressant diskussion att lyssna till.

Som vanligt är Fantastisk podd väldigt inspirerande. Skrivande människor som diskuterar skrivande. Kan det bli bättre?

I det här fallet är det fantasy-/skräck-/sf-författare som diskuterar. Ett nytt avsnitt kommer torsdagar varannan vecka.

Om ni ännu inte lyssnat, surfa dit och gör det.

Diskussionen handlar mest om fantasy och sf i skrivrelaterat, men även andra som skriver kan känna igen sig. Bara man skriver skönlitterärt finns det många paralleller och intressanta diskussioner, funderingar att själv spinna vidare på som skönlitterärt skrivande människa.

Just den här veckan med helger och religioner i fantastiska världar som tema, fick det mig verkligen att börja fundera. Har jag utnyttjat potentialen som finns i det att hitta på en egen religion och egna myter och helger i min egen fantasyvärld där UM/DK och Tusenskönan med fortsättningar utspelar sig?

Jag är inte helt säker på det.

Jag vill vrida och vända mer på det här, fundera mer, fundera vidare. Dra saker till sin spets, utveckla ytterligare, skapa något eget och udda.

Hittills är det väldigt vanligt och ordinärt. Det blir lite så när man håller sig till vår världs svordomar - speciellt i svenskan - då förutsätts att det finns ett helvete och en djävul såväl som en himmel och en gud (eller en gudinna).

Som fantasyskribent kan man låna från gamla religioner och myter som redan finns för även om man hittar på något som man tror är helt nytt så visar det sig att det redan finns någonstans i världen eller redan är påhittat av någon annan. Vi rör oss alla i samma tankebanor mer än vad vi tror.

Ändå tror jag att var och en som skriver och verkligen tänker till kan skapa något för henne eller honom helt unikt; ge något redan existerande en spets, en udd, en egenhet, något helt unikt som har med den personen och den personens liv och fantasi att göra. Likheter finns alltid, men ändå alltid utrymme till att skapa något personligt, som, om än lite, är annorlunda än det som någon annan hittar på.

Och det är dit jag vill, till det där som bara jag kan hitta på, må vara att jag gräver och vänder på andras och på redan existerande myter och religioner. Jag tillför ändå något eget, och mixar ihop det jag hittat på mitt eget lilla vis.

Nu ska jag fortsätta att fundera medan jag lagar ärtsoppa; det är ju ändå torsdag!

Fredagsunderhållning av bästa slag

Jag har kommit igång att skriva på Tusenskönan och jag kan inte sluta. Det är så himla roligt! Hela eftermiddagen på kafé och sedan hemmavid under kvällen. Ibland är det underbart att skriva! Nu måste jag återvända till skrivandet under dagens sista skälvande minuter -.

UM eller konsten att följa sitt hjärta

Jag har ändrat på två ställen till höger i bloggen där jag skriver om "aktuellt skrivprojekt" respektive "projekt som är näst på tur". Det har blivit "aktuella skrivprojekt" istället och det projekt som är näst på tur har blivit bara ett. Jag har även ändrat i texten på sidan under fliken "om mig" och aktualiserat sidan återigen.

Jag har nämligen bestämt mig för att plotta och redigera och fortsätta att skriva på trilogin TS (Tusenskönan)/PL/ML parallellt med Jade. Detta för att inte hamna i skrivsvackor utan om det går trögt på ett projekt vända mig till ett annat. Det låter klokt i teorin i alla fall.

I går återvände jag också till ett annat projekt. En tidig version av Tusenskönan som då inte var Tusenskönan utan UM. Det är också UM som jag kommer att kalla projektet här på bloggen. Det är en fantasyroman, en stand-alone som utspelas i samma universum som trilogin men under en annan tidsepok. För jag insåg, då jag läste igenom och tittade på delar av mitt gamla projekt nu i helgen och tidigare i veckan att - hjälp, det är ju bra - varför slängde jag allt detta och började om helt från början? Allting i UM är för närvarande inte bra och mycket måste slängas och ratas och historien koncentreras och förminskas, bearbetas och struktureras bättre. Men där finns stor potential. Projektet var en gång i tiden på över 800, närmare 900 sidor.

Som ni kanske vet sedan tidigare har jag inga svårigheter att slänga gammalt material. Jag är ibland sentimental men inte på det viset. Kill your darlings är inga problem för mig. MEN i det här fallet känns det faktiskt orättvist mot mig själv att bara rata och ta bort det jag jobbat med i flera år.

Ni ser på fotot här intill allt material som kommit till under åren av arbete med UM, TS, PL, ML. Det har resulterat i fyra mer eller mindre fulla pärmar (två proppfulla och två med lite mindre i) och massor av anteckningsböcker, vissa fullskrivna, andra delvis fulla. 26 anteckningsböcker allt som allt, och då har jag säkert glömt någon anteckningsbok.

När det begav sig och jag jobbade på UM förut var under 2006-2007. Jag började föra en writing journal när jag ändrade om UM till TS, en tidig version - en mellanversion som inte finns kvar och inte är något att satsa på. Hursomhelst, jag började med min writing journal i och med en stor förändring, där jag började om från början och ändrade POV (point of view) från "han" till "jag". Detta var 2007-06-27. Och det var för övrigt en onsdag, och dag 326 på arbetet med projektet UM. Så då hade jag alltså hållit på med projektet närmare ett år. Jag började om från början, som sagt, men materialet jag hade är som jag ser nu i efterhand inte alls tokigt, bitvis. Så jag ska göra något av det. Handlingen är nämligen en helt annan än i TS. Idéerna och världen och allting runtomkring, personerna, miljöerna är alldeles för bra för att bara kasta bort.

Så har jag gått varvet runt och är tillbaka där jag började. Både i skrivprojektet och i bloggen, för jag började bloggen med UM och tog sedan bort bloggmaterialet/inläggen jag hade och gjorde en nystart på bloggen i och med nystarten på UM som TS.

Är det dumt att återvända och försöka göra något av detta gamla? Jag vet inte. Och tanken är inte ens en vecka gammal. Jag försöker bara följa mitt hjärta, som det så klichéartat heter. Vi får se vart det leder mig.

Helgrapport - äntligen kreativ!

I helgen har jag suttit och skrivit för hand. Med en penna är man närmast kroppen, det blir en sinnlig och kroppslig upplevelse att skriva.

Jag har skrivit och läst igenom gamla dokument gällande planering och synopsis av min trilogi: Tusenskönan (TS) med fortsättningarna PL och ML. Den historien har verkligen potential, om jag bara kan göra något av den. Eller rättare sagt: avsluta.

Jag har som sagt läst igenom och kommit in i projektet igen.

Efter att ha läst igenom synopsis så långt som jag kommit i den, satte jag igång att skriva nytt, fylla i hål och frågetecken. Det var riktigt roligt. Och inspirerande!

Jag blir jämt så avig och vilsen och tvehågsen om vilket projekt jag ska jobba på, vad jag ska satsa på. Mitt stora problem är, som ni säkert redan vet, planering. Jag skriver av hjärtans lust tills jag fastnar och så börjar jag på ett nytt projekt istället. Fastnandet beror mest på att jag inte kan bestämma mig. Jag har så svårt för val i verkliga livet så varför inte här också? Så jag kan inte välja a, b eller c, och så vet jag inte vad som ska hända. Har några frågetecken som stoppar upp. Och så fastnar jag totalt. Därför ska jag nu göra annorlunda. Jag ska fullfölja dessa synopsisar av trilogin. I helgen benade jag ut en del och rätade ut några frågetecken. Nu är det bara att fortsätta med det.

I och med att jag kom igång med trilogin gick det så mycket lättare i dag när jag började tänka på och fundera kring Jade - romanen jag egentligen borde fokusera på just nu, väl? - och i väntan på tåget blev det någon sida skriven på en handskriven synopsis av Jade. Jag fortsatte på tåget och sedan var det inga problem att fundera vidare medan jag gick hem. Nu flödade det och jag såg en hel scen framför mig. Några frågetecken uträtade och nu är jag tillbaka i projektet Jade också.

Nu ser jag fram emot både arbetsveckan på brödjobbet och arbetsveckan med skrivandet.

Dessutom börjar träffarna med skrivarcirkeln på torsdag igen.

NaNoWriMo genom åren - från 2007 till 2013

Rensar och städar bland mina etiketter här på bloggen. Vill bringa ordning i kaoset, minska ned antalet etiketter och ha etiketter med relevans. Sådant läsare faktiskt kan använda sig av. En av sakerna jag gör är att stegvis ta bort alla etiketter med "NaNoWriMo" och istället har ett "NaNoWriMo [årtal]" för att det inte ska bli så förskräckligt många med samma etikett, och för att det ska bli lättare att särskilja projekten. Lika mycket för min egen skull som för er skull, tar jag därför här och listar mina NaNoWriMo-projekt. Jag har varit med på NaNoWriMo från 2007 fram till och med 2013.

NaNoWriMo 2007:
Edurne - en vintersaga. Utspelas i en alternativ verklighet förknippad med bokprojektet Tusenskönan, en alternativ variant av den världen. Jag vann inte, men skrev en hel del. Projektet ligger nu i träda. Det var himla roligt att skriva dock. En ungdomsroman, fantasy, om en tjej som heter Edurne.

NaNoWriMo 2008:
Tusenskönan. Jag vann inte detta år heller, men jag fick en skjuts i skrivandet på mitt långtidsprojekt, började om och kom framåt en hel del på detta projekt. Hade kul medan jag tävlade i alla fall. Huvudpersonen är Maximilian, genren är fantasy, målgruppen ungdomar.

NaNoWriMo 2009:
FUK. Vann inte detta år heller, och kom bara igång med början av detta projekt. Det här projektet delade jag sedan upp i två bokprojekt. Ett som jag inte utvecklat alls, och ett som jag kallar DBK och som är långt framskridet, men inte klart. Ett projekt med potential, om än något udda, som kanske kan bli något bara jag ger det tid. Genren är fantasy, huvudpersonen heter Mitxel, och målgruppen är kanske ungdomar även här.

NaNoWriMo 2010:
PL. Det här är första året jag vann NaNoWriMo. Jag blev en vinnare och fick ett grovt första utkast på romanen PL, andra boken i trilogin om Maximilian, där Tusenskönan är första boken och ML den tredje.

NaNoWriMo 2011:
DD. Även detta år blev jag en vinnare. Jag skrev ett skelett, en första lös version av DD, som behöver världsutveckling (det är en fantasy som utspelas i ett påhittat land) och en del personutveckling innan det blir färdigt på riktigt. Men projektet har god potential och kan bli något riktigt bra, bara jag ger det tid. Genren är fantasy men detta äventyr utspelas i sin egen värld, och huvudpersonen är en flicka.

NaNoWriMo 2012:
VK. En historisk roman, min första, med inslag av magisk realism. Även det här året vann jag NaNoWriMo! Det går lättare och lättare för varje år. Ännu ett projekt med god potential, som jag nu har skrivit stommen till. Några hål finns det men plotten är klar och jag har skrivit ett skelett. En del research behövs dock, eftersom boken är historisk. Ger jag det här projektet tid så kan det bli något riktigt bra. Utspelas i slutet av 1800-talet, handlar om en ung präst vid namn Wilhelm.

NaNoWriMo 2013:
Jade. Min första mainstreamroman. Ett projekt med god potential. Ett pågående projekt just i detta nu. Jag vann NaNoWriMo även detta år. Som sagt har jag fortsatt med detta projekt, och är väldigt taggad att köra det till slut och verkligen göra något av det här, låta det bli ett avslutat romanprojekt. Och inte bara påbörjat som med ovannämnda NaNoWriMo-projekt. Huvudpersonen är en ung kille vid namn Jade.

Korrekturläsning pågår

Teorgie

Sitter och skriver för hand på Tusenskönan. Är förkyld. Hostan är värst, ibland blir det så att jag får hostattacker där jag hostar tills jag nästan kräks - speciellt på kvällarna. På dagarna är det vanliga hostattacker. Jag lindrar dem gärna med te, så det blir massor av te just nu. Tidigare mest påsteer: örtte (kvällste, chokladte, blåbärste), mullbärste, grönt te. Från och med häromdagen mer löste: svart te med diverse smaksättningar, och en och annan kopp varm choklad (bestående av: mjölk, kakao, kanel, kardemumma, äkta vaniljpulver). Nu ska jag återgå till skrivandet.

Svamputflykt ger ultimatum

I  helgen var min sambo och jag, tillsammans med ett par vänner ute och plockade trattkantareller. Efter en strålande vacker höst hittills är det ont om svamp ute i skogen men några liter fick vi ihop, lagom till svampsmörgåsar med kantarellstuvning och smörstekta kantareller, samt tillräckligt till en stor kantarelldoftande gryta som jag tyvärr inte har foto på än så länge, men några bilder kan jag bjuda på.

Jag tycker mycket om att vandra ute i skog och mark, även om det inte blir så ofta. Det är verkligen avkopplande att långsamt strosa runt med näsan i backen med svampögonen på och titta efter trattkantareller. Riktigt härligt väder hade vi också, soligt och fint.
Att det sedan tar tid att rensa svampen, gör mig absolut ingenting. Det tycker jag också är smått meditativt. Jag satt i köket med svampborsten och funderade på Tusenskönan.

Rensa svamp, diska, vika tvätt och strosa i skogen, det är sådana där aktiviteter som gör att man kan tänka på annat, man håller kroppen och en del av hjärnan sysselsatt med den fysiska aktiviteten, precis lagom för att man ska kunna fundera på det man precis vill tänka på - nämligen skrivprojekten. Och vem dök på mig ute i skogen om inte Maximilian. Som högt och tydligt sade till mig att jag skulle ta tag i boken nu, för gjorde jag inte det då skulle han gå sin väg, sade han.

Jag tog honom på orden, funderade under svamprensningen i söndags och när nu vecka 42 drog igång satte jag fart. I går skrev jag på tåget. I dag har jag skrivit hemmavid, både för hand och sedan renskrivit vid datorn. Två sidor idag, någon sida igår, och mer ska det bli!

Så ge dig inte iväg, snälle Maximilian, inte än, ge mig en chans till!

Kreativa blockeringar och hur man löser upp dem

Idag har jag rensat och sorterat. All röra i skåp och hyllor gör att kreativiteten stoppas; jag blir tung av all bråte. I sorterandet ingår för min del även att strukturera i form av att göra listor.

Jag köpte den här söta lilla anteckningsboken på ICA för tio kronor. Min vana trogen satte jag på en liten klisterlapp för att jag ska komma ihåg vad jag har i anteckningsboken och vad jag använder den till. Jag har en himla massa anteckningsböcker och däri ligger en del av stressen och den kreativa blockeringen, i det att jag hela tiden köper nya och har massa gamla och breder ut ett och samma projekt i tio, tjugo olika anteckningsböcker. Och använder mängder av små klisterlappar, således. Så jag vill minimera antalet anteckningsböcker. Att ha alla mina listor samlade i en och samma anteckningsbok är en del i det projektet.

Vad är det då för slags listor som finns i den här boken? Exempel på rubriker är "Aktuella projekt" (skrivprojekt), "Projekt i kistan (på is)" - alltså sådana, vars anteckningsböcker som jag lagt undan i en liten kista, i väntan på rätt tid för att ta tag i projekten. Andra rubrikexempel ger liten vink om bredden på listämnen: "Kreativt jag vill göra", "'Läs boken & se filmen'-projekt", "Program att installera på datorn", "TV-serier att titta på", "Saker jag INTE ska skjuta upp".

En del av listorna använder jag för mitt skrivande. Jag har, återigen, totalfastnat vad gäller Tusenskönan. Jag vet att det är förarbetet det kommer an på, att det är där det brister. Karaktärsnoveller och miljöbeskrivningar måste till - jag måste lära känna världen bättre, lära mig att ta beslut om hur det ser ut på platserna i boken, bestämma vilka personerna är. Grundläggande saker, men sånt som ändrats genom romanutvecklingen och blivit helt annorlunda mot förr. Jag måste precisera en gång för alla hur allting hänger ihop och är, så att jag får ordning i huvudet och verkligen kan ta tag i det stora: att skriva klart boken. Listorna "Karaktärsnoveller att skriva" och "Miljöbeskrivningar & kartor till TS/PL/ML" ska få mig några steg i rätt riktning.

Nu är jag peppad för fortsatt städande och fortsatt listskrivande. Men först ska jag laga middag.

I euforisk nostalgi över det som varit

Är sådär nostalgisk igen som jag blir i perioder, läser igenom mina gamla versioner av Tusenskönan, eller det som sedermera kom att bli Tusenskönan.

Det som började med "Utan minne", i augusti 2006, som då var en helt annan historia med bara namnet "Maximilian" gemensamt med nuvarande boken. Jag säger namnet för personen Maximilian har utvecklats under det att jag skrivit även om han någonstans i grunden kanske ändå är densamme eller delvis har samma egenskaper i alla fall.

I nostalgin blir jag euforisk för jag minns hur roligt jag hade när jag skrev under 2006-2007, hur allting bara flödade ur mig. Jag fick ihop en bok på motsvarande runt 600 sidor - 239897 ord eller 1351712 tecken (inklusive blanksteg). Och sedan ratade jag alltihop och började om från början.

Skrev en bok som inte blev lika klar som den föregående och som landade på runt 200 sidor innan jag ratade allt i den också och började om igen, skrev en ny version (inte klar) på runt 140 sidor, och också ratade, men från den har jag plockat smådelar som jag till och med använder i den nuvarande versionen.

Ett omständligt vis att nå fram till det man egentligen vill berätta. Men allt man skriver är övning och lärorikt, man lär sig, ju mer man skriver desto bättre. Men å vad jag saknar den där äldsta versionen ibland. Speciellt just nu...

Dock, även om den hade viss potential var den för svamlig, jag ville verkligen få in allting i den, och det var väl därför den var så rolig att skriva, för att där inte fanns några spärrar. Jag sade ja till varje idé jag fick och klämde in den i historien.

Nu är jag betydligt mer selektiv och håller mig till det väsentliga. Jag har verkligen utvecklats under de här åren, och det är ju alltid något. Även om jag önskar att jag skrivit fler böcker klara, verkligen avslutat och varit nöjd istället för att rata det skrivna och börja om...

Det är i alla fall hemskt roligt att läsa det gamla och förfäras och förskräckas, bejubla och skratta åt det Maximilian går igenom, för liksom jag hade väldigt kul när jag skrev har jag kul när jag läser. Ingenting som är publiceringsbart (utan massiv redigering) men ändå roande med ett nostalgiskt värde. Jag blir lika bubbligt glad och skuttig som när jag skrev den, lika energiskt euforisk...

Åh, vad han har gäckat mig, denne man!

Tillbringade ett par timmar på kafé igår och kom igång ordentligt med Tusenskönan igen. Arbetet med romanen har legat nere ett tag, jag har skrivit dikter och jobbat med en novell (som inte är klar än, men växer, mer och mer ostadigt). Innan kafébesöket köpte jag en ny liten anteckningsbok (jättesöt, designad av Gaëlle Boissonnard med symboliskt värde i bilden) och innan dess hade jag också lagt in hela romanen i PDF-format i min telefon. På kaféet läste jag igenom kapitel för kapitel, skrev anteckningar om varje kapitel, hann bra långt under den tid jag satt där.

En annan sak jag gjorde, det allra roligaste, var att jag löste en knut som jag haft så länge. En svårighet. Linus, antagonisten i romanen, Maximilians fiende nummer ett - jag har varit osäker på mycket gällande honom. Åh, vad han har gäckat mig, denne man!

Nu släppte det. Jag skrev "Det är viktigt att jag har klart för mig allt gällande Linus. Ok." Och sedan körde jag igång, skrev sida upp och sida ned tills jag plötsligt hade klart för mig precis vad han är för en figur. Och han blev allt mer sympatisk... Han blev mångfacetterad och det är en viktig sak. För även om Maximilian avskyr honom och jag skriver utifrån Maximilians perspektiv får inte en så viktig karaktär som Linus bli platt. Han fick ett annat djup än jag trodde, en ny hemlighet och en längtan. Han är en man med många hemligheter och lite av en kameleont, Maximilian gillar honom som sagt inte, men andra tycker om honom och frågan är vad han då visar upp för sidor. På teckningen här ovan (ritad av undertecknad) ser ni honom som Maximilian ser honom. Mer eller mindre enbart osympatisk och en otrevlig bekantskap.

Sår på ögat

Nu har jag varit iväg från bloggen i över en månad. Det beror mestadels på mitt högeröga. Jag fick ett sår på hornhinnan. Ögat blev så ljuskänsligt att jag blev tvungen att ha på mig solglasögon inomhus, det blev ilsket rött och gjorde ont. Min husläkare gav mig omedelbar remiss till ögonkliniken, och på ögonkliniken kunde de konstatera att jag hade ett sår på hornhinnan. Det var stort, lika stort som en halv lillfingernagel, men tack och lov var det ett ytligt sår, trots sin storlek. Helt ofarligt men det skulle ta tid att läka. Jag fick antibiotika att droppa i ögat morgon och kväll under en period. Och sedan har jag fortsatt med salva på ögat om kvällarna.

Nu är såret i princip läkt, men jag ska även fortsättningsvis droppa i ögat för att hjälpa till med vätskebalansen, fram till återbesök i juni. Jag har minskat ned på datoranvändningen på fritiden eftersom det gör ögat torrare och mer ansträngt. På jobbet sitter jag mestadels vid datorn och stirrar på skärmen, det blir tyvärr ofta intensivt i långa pass, så jag vill passa på och vila det när jag kan.

Nu ägnar jag mig ju gärna åt både datorsittning (skriva, läsa, blogga), och läsning i soffan, men under den senaste månaden har jag vilat ögat och lyssnat med öronen en del istället, och äntligen kommit någonvart i ljudboken jag började lyssna på i höstas, Ljusets dotter av Elisabet Nemert. Det är ganska dålig bok men den fungerar bra att lyssna på, en behaglig uppläsare och det vilar ögonen. Mer om boken i en recension på bloggen när jag lyssnat klart på den, börjar närma mig slutet nu.

Annars har jag inte kunnat hålla mig ifrån läsning, har dock läst skamligt få böcker i april, tack vare ögat, bara två böcker, men i maj har jag kommit igång ordentligt igen, är inne i en riktig läsperiod nu.

Riktigt lika bra går det inte med skrivandet, jag har insett att vad som fattas mig i mina romanprojekt är förarbetet gällande miljö och världsbyggande.

Jag har nyss läst ut Anaché av Maria Turtschaninoff och hon har gjort ett imponerande förarbete som fick mig att inse vikten av att faktiskt göra det. Man kanske inte alltid behöver lägga så mycket av det i själva boken på det sätt Turtschaninoff gjort, men man måste, som författare, känna till världen såpass bra att man hela tiden kan se allt som sker och händer framför sig, och det har jag inte alltid gjort.

Tillbaka till världsbyggande alltså, jag klurar och funderar och tänker kring Tusenskönans universum. Det försvårar att jag en gång i tiden gjorde ett världsbyggande som sedan blev inaktuellt i och med att boken fick annan skepnad. En gång i tiden var det bestämt att handlingen skulle utspelas i nutid, nu har det blivit motsvarande 1790-tal och tidigt 1800-tal och då måste mycket ändras på. Jag har ändrat i det skrivna men inte tänkt igenom helt och hållet allting runtomkring så grundligt som jag borde.

Smartphone, löpning och yoga

Jag har kommit igång. Skrev småbitar på tåget, fragment, inklipp på ställen där jag lämnat hål. Hemmavid skrev jag vid datorn 1078 ord. Sammanlagt kanske jag landar på 1200 ord eller något sådant. Känns jättebra att jag skrivit. Har de senaste dagarna läst mitt skrivna, om och om igen, på min nya mobiltelefon, verkligen andats texten, andats världen. Tänkt på hur det ser ut, där Tusenskönan utspelar sig, tänkt på hur han är egentligen, Maximilian. Funderat kring boken. Det har hjälpt. Och kanske har löpningen och yogan också hjälpt? Nu känner jag mig nöjd med dagen. Imorgon är det skrivarcirkel, har inget bidrag direkt att komma med, om jag inte renskriver en dikt jag skrev idag, eller kanske att jag tar med något från TS? Hursomhelst, jag vill få tid imorgon till att skriva på TS också, för nu är jag igång igen.

Kanske är jag inte helt förlorad - om man får tro Murakami?

Let's face it, som man säger på ren svenska, jag har blivit världens bästa på prokrastinering de senaste veckorna. Dock inte alls lika bra på skrivande.

Mycket tid har ägnats åt min nya telefon, min första smartphone, och oj, vilken leksak för en vuxen människa. Wordfeud, Ordjakten, Ruzzle Free, Instagram, Candy Crush... Spelen är många... Tyvärr. Roligt har det varit men skrivandet har fått stryka på foten. Och ärligt talat har motivationen för skrivandet dalat... just för att det gått så trögt. Och går det trögt och jag skriver mindre, så går det ännu sämre - en ond cirkel, med andra ord. Camp NaNoWriMo är inte alls samma sak som NaNoWriMo; jag har inte alls kunnat hålla mig tillräckligt motiverad eller tänkt ordmål eller så. Jag lade ihop alla dagsmål och kom fram till att jag ville skriva 13000 ord per vecka i april. Jo, tjena och hejsan, för att tala vardagsspråk.

Jag kanske bara måste acceptera att det just nu går ganska långsamt. Jag polerar och förfinar, jag redigerar och putsar. Jag har sparat en specialversion av boken med stor stil och lagt in i telefonen så kan jag läsa på den också. Så slipper jag tillbringa så väldigt mycket tid vid datorn. Och jag borde ju ha lärt mig vid det här laget att när det går så trögt som det gör nu är det bättre att sätta sig med papper och penna, the old fashion way, och skriva för hand. Som på den gamla goda tiden. Så mycket mer kreativt och glädjeskapande. Åtminstone när det går såhär taffligt.

Det är nästan så att jag inte alls vill rapportera om hur det har gått de här veckorna... Vecka 14 landade på 2302 ord, vecka 15 på 1559 ord och hittills vecka 16, på dag ett, har jag skrivit 74 ord. I runda slängar, för jag har några enstaka ord som jag skrivit för hand eller skrivit i telefonen och inte renskrivit eller lagt in på datorn. Men det är pinsamt lite och pinsamt dåligt.

Acceptans, var det ja. Ibland går det trögare. Var hittar jag motivationen igen?

Det är inte så att det är helt stiltje. Jag funderar och tänker mycket kring TS, lägger pusselbitar på plats, skriver igen hålen som finns i de första kapitlen, kapitel ett, två, tre, fyra och fram till och med kapitel åtta någonstans. Så jag jobbar ändå med skrivande - kanske inte skulle vara så hård mot mig själv...?

Dessutom köpte jag löparskor i helgen och har börjat springa, första gången igår (ska springa igen i morgon) och löpning föder ju skrivande, i alla fall om man får tro Murakami och andra med honom. Kanske är jag inte helt förlorad än?

Nu ska jag göra ett försök att skriva för hand och sedan ska jag ta kväll och bänka mig framför teven, C More Series och säsong tre av Game of Thrones.

April, april... i vårens tecken - och i kreativitetens!

Äntligen är jag igång! Efter en mycket blygsam inledning nu i april på Camp NaNoWriMo, har jag ikväll skrivit 1367 ord. Tänk, vad det går bra bara jag slappnar av och släpper på perfektionskraven. Ändå och trots det funderar jag på att minska på mitt ordmål. Det är nämligen justeringsbart, till skillnad från i riktiga NaNoWriMo. Kanske är det rimligare att lägga sig på, säg 30 000 ord. Jag ska trots allt, som min fästman påminde mig om, börja springa nu i april, och motionera mer än vad jag gör just nu. Fast aktiv träning skapar mer inspiration, man tänker klarare, blir kanske mer kreativ så det balanserar upp... Å andra sidan skulle jag vilja komma igång med målande och tecknande nu också, mer än tidigare. Våren inspirerar till sådant. Ja, 30 000 låter minsann rimligare. Hm.

I ett mörklagt rum med utsträckta händer

Skriver trevande... några rader i taget. Om Camp NaNoWriMo innebär 50 000 ord, innebär det i runda slängar 13 000 ord per vecka. Jag tänkte mig att jag skulle gå på veckomål istället för dagsmål, precis som jag annars gör nu. Skapar ett dokument för varje vecka och skriver i det. För sedan över i huvuddokumentet. Hittills har det blivit närmare en sida den här veckan. Inte mycket, jag vet, men det är en början. Tänk att man kan ha en historia så väldigt klart för sig i stora drag, i svepande penseldrag, men inte alls i detalj. Det är i detaljerna jag blir osäker. Kan han säga så? Hur låter egentligen den här repliken? Sådant. Så jag trevar på, känns som om jag är inne i ett mörkt rum och känner mig fram med utsträckta händer. Var är jag egentligen? I detaljerna händer det så mycket också, nya saker, små vändningar jag inte hade en aning om. Det är därför man måste skriva det, och inte kan nöja sig med de svepande. Jag är inne på det finstilta, och jag är väl lite rädd, antar jag. Men det är också här som det kan bli som allra roligast. Bara jag slappnar av. Dags att skriva någon rad till och sedan ta kväll.

Camp NaNoWriMo

Jag ska vara med på Camp NaNoWriMo. Skriv ett valfritt antal ord under april (minimum är 10000 ord om jag inte minns fel). Jag satte målet 50 000 ord, lika mycket som under den riktiga NaNoWriMo i november. Men den här gången fuskar jag lite, jag skriver inte en roman från start utan fortsätter på en redan påbörjad. Jag tänkte använda april och Camp NaNoWriMo för att komma en rejäl bit framåt på Tusenskönan (TS). Önska mig lycka till.

Sprakande energi och skrivarglädje

Jag tror det är det här jag har tappat bort just nu, "den sprakande energin och skrivarglädjen". Istället för att fokusera på den har jag lagt alltför mycket energi på antal ord, på att putsa ytan, på att allt ska vara så perfekt, med precis de rätta orden och uttrycken. Det gäller både VK och TS, och dessvärre också mina bidrag till skrivargruppen, och annat skönlitterärt skrivande. Bara dagboksanteckningar och blogginlägg har funkat på sistone. Inte så mycket annat. Kanske också för att jag är trött och annat tar energi, vardagsgrejs. Kanske behöver jag också ladda batterierna - kan vara en anledning till att jag läser så mycket just nu. Men jag måste absolut också hitta tillbaka till "den sprakande energin och skrivarglädjen". Varför? För att jag mår så mycket bättre när jag skriver.