söndag 30 oktober 2016

Recension: Förlora för att vinna av Eva Holmquist



Författare: Eva Holmquist
Titel: Förlora för att vinna
ISBN: 978-91-980139-2-4
Sidantal: 307
Recensionsexemplar: ja
Köp boken här:

Baksidestext:

Vad skulle du göra om du var diplomat på en främmande planet och upptäckte att de skickade barn ut i kriget? Sophie vet exakt vad hon ska göra. Hon försöker stoppa dem och snart är hon på flykt. Men vem är det egentligen som vill döda henne?

Förlora för att vinna är ett rymdäventyr med fantasykänsla.

Förlora för att vinna utspelas på planeten Vailao. Huvudpersonen är en ung diplomat från Jorden, vid namn Sophie. Invånarna på Vailao är mycket humana. Trots att jag uppfattar vailanerna som mycket mänskliga är skillnaderna många, inte minst rent biologiskt. Jag tycker att Eva Holmquist har löst det på ett snillrikt och annorlunda vis.

Språket flyter på, enkelt och ledigt, men det är också lite stelt. Det kanske inte är rätt ord, men det är heller inte så känslosamt. Inte många onödigheter beskrivs. Jag uppfattar det som ett vanligt sätt att skriva på när det gäller science fiction i stort, efter det lilla jag läst i science fiction-genren. En genre som jag tycker mer och mer om och verkligen känner att jag vill utforska. På samma vis som jag kände att jag ville utforska planeten och dess invånare tillsammans med Sophie.

Lite grand saknade jag dock djup i karaktärerna. Kanske föll detta också på grund av att boken är skriven i första person. Jaget kan ju inte gå ifrån sig själv, och varelser från en annan planet kan vara svåra att beskriva.

På samma vis var jag nyfiken på bakgrundshistorien. Jag skulle ha velat ha mer av vem Ole var, Sophies kollega, och vad konflikten med honom och de andra jordborna eller rymdfararna egentligen bestod av, kanske mer av flashbacks eller något som fördjupade handlingen. Samtidigt kanske det inte är relevant. Berättelsen utspelade sig där och då på planeten och handlade om Sophies relation till sig själv, till vailanerna och vissa av dem mer än andra.

Därför välkomnade jag verkligen kärleksbiten i boken. Kärleken i andra halvan av boken var fint skildrad. Den gav djup och fler dimensioner år berättelsen. Även om kärleken kom lite plötsligt, tyckte jag. Plötsligt var hon kär, från att inte ha varit det alls. Inte så att jag som läsare insett det i alla fall. Trots detta tyckte jag mycket om vad jag läste.

Det är inte bara en kärlekshistoria eller en historia om krig och barn i krig, utan även en berättelse om frigörelse. Det speglas i invånarnas frigörelse från samhällsnormer och krigssituationen, men eftersom Sophie som ”jag” är i centrum, faller centrumet mer på hennes egen frigörelse, från sitt förflutna, från sina föräldrar. Det är berättelse om att bli vuxen och våga tro på sig själv.
Det känns som en välarbetad värld. Eva Holmquist har varit på Vailao och vet allt om planeten. Researchen är väl gjord, och alla delar av både planetlivet och vailanerna är välutvecklade.

För dig som vill läsa science fiction med mycket mänsklighet, en hel del fantasyvibbar är detta något för dig. Det är klassat som en ungdomsbok men jag tycker nog att alla som gillar science fiction eller vill prova på science fiction kan ha behållning av den här boken.

Eva Holmquist är en av de få science fiction-författarna som finns i Sverige, och bara för det ska hon få en eloge. Jag tycker mycket om att läsa. Det blir spännande att fortsätta att följa Eva Holmquists författarskap och läsa fler av hennes böcker.

Tack till Eva och Ordspira Förlag för recensionsexemplaret!

lördag 29 oktober 2016

NaNoWriMo och helgläsningen

Snart är det dags för NaNoWriMo (National Novel Writing Month) igen. Om du vill följa mig vad gäller det och mitt skrivande har jag nu äntligen uppdaterat min författarblogg med inlägg om detta.

Annars jobbar jag med annat den här helgen, och när jag inte jobbar (eller spelar Candy Crush) läser jag i min helgläsning.

Vad gör du den här helgen?

Snart dags för NaNoWriMo

På min blogg Havsdjupens sal har jag många gånger skrivit om NaNoWriMo. National Novel Writing Month är en skrivtävling som återkommer i november varje år.

Det är månaden då tusentals skrivsugna skriver sin roman. Målet är 50 000 ord. Vinner gör alla som når ordmålet.

Detta innebär 1667 ord om dagen, något som kanske låter mycket, men som man lätt hinner med på kort tid om man har flyt i sitt skrivande. Och flyt får man ofta om man verkligen är engagerad och aktiv i forumet på hemsidan och i de många chatrum och numera också Facebook-grupper som finns. Så många aktiva medlemmar peppar och hejar på varandra, att man inte kan låta bli att ryckas med och skriva åtminstone lite grand.

I mitt inlägg NaNoWriMo genom åren sammanfattade jag mitt medverkande i NaNoWriMo 2007 till 2013.

Här kan ni läsa mer om mina tidigare år med NaNoWriMo. Det första taggade inlägget i varje länk nedan leder till mitt sammanfattningsinlägg NaNoWriMo genom åren, men sedan är det inlägg som handlar om respektive års deltagande.

NaNoWriMo 2007
NaNoWriMo 2008
NaNoWriMo 2009
NaNoWriMo 2010
NaNoWriMo 2011
NaNoWriMo 2012
NaNoWriMo 2013

Det är inte alla år jag vunnit, men när jag väl fick till det och började vinna, kunde jag inte sluta. Då blev allt enklare. Från 2010 och framåt vann jag varje år.

NaNoWriMo 2013 deltog jag med "Jade" som arbetsnamnsförkortningen var då. Det var detta projekt som senare mynnade ut i Falnar till aska. Romanen som jag fortfarande skriver på, och som jag nu verkligen måste få klar, av olika anledningar. Inte minst för att jag lovat andra.

Så jag tänkte låta NaNoWriMo i år bli en skjuts på vägen.

Just nu består mitt Falnar till aska-manus av 81 536 ord. Lite av en illusion, eftersom det är så mycket som ska tas bort och skrivas om. Därtill finns det massor att renskriva. Plus att mycket nyskriv måste till. Därför kan jag nog lätt få ihop 50 000 ord.

Egentligen ska man delta i NaNoWriMo med helt nya idéer och nya projekt. Jag har nya projekt så det räcker och blir över.

Därför ska jag bara ge mig den på att skriva varje dag. Vare sig det är på romanprojektet Falnar till aska, något annat romanprojekt eller de två novellerna som jag måste få klara till nästa års novellantologi.

Jag har latat mig länge nog nu. Det är dags att komma igång igen. På riktigt. Avsluta vad jag påbörjat och allt det där.

NaNoWriMo kan bli skjutsen jag behöver.

lördag 22 oktober 2016

Sammanfattning av readathon Fall into Fantasy



Alla böcker samlade.

Fall into Fantasy är över. Här är en liten sammanfattning och snabbanalys.

Sammanfattning av läsmaratonet


Helgläsningen är klart godkänd.

Lite värre blev det under veckan.

Måndagen blev på något vis del av helgen. Jag var på sluttampen av Her Fearful Symmetry och kunde inte sluta läsa. Det blir så när man läser varje stund man kommer åt under en dag, småstunder, längre stunder och dessutom gillar boken. Speciellt om det blir spännande och man verkligen ”kommer in i” läsningen. (Note to self: Det är så läsningen "ska vara" eller det är det man ska sikta på, under ett läsmaraton.)

Utlästa böcker.
När jag hade avslutat den, tyckte jag att jag ”borde” läsa ut den påbörjade Klyva vinden men det ville sig aldrig. (Måste man inte avsluta påbörjade böcker innan man börjar på nya? Nähä?)

Även om den är lättläst och borde vara underhållande, är den inte riktigt det än och därför gick det trögt. Hittills tycker jag bara att den är rörig och har ett undermåligt språk som inte passar för den historiska tidsåldern. Jag irriterar mig på småsaker i både innehåll och språk. Det gör det inte lättare.

Därför fortsatte jag halvhjärtat läsningen under tisdagen. Det var också därför som ”borde”-läsningen inte blev av under onsdagen och torsdagen. Jag hade lite ”book-hangover” från Her Fearful Symmetry också. Även om den dalade från fyrstjärnig till trestjärnig medan jag tänkte på den.

Så det var först när jag på fredagen bröt av helt och hållet som läsningen kom igång igen. Först tog jag mig an recensionsexemplaret Folk och väsen i skog och rymd, målarboken jag fick under fredagen.

Oavslutade böcker.
Sedan dök jag ned i det spännande, roliga och skruvade första Dylan Dog-albumet, De levande döda, och då kom jag igång med läsningen igen på allvar. (Läs "Dog" som hund och inte som att Bob Dylan dog.)

När jag läst ut kultalbumet under en sittning hoppade jag vidare till Varulv av Tormod Haugen av bara farten och hann läsa 54 sidor innan midnatt och läggdags.

Läsningen i statistiksiffror:

fredag: 96 sidor.
lördag: 118 sidor.
söndag: 46 sidor.
måndag: 156 sidor.
tisdag: 8 sidor.
onsdag: 0 sidor.
torsdag: 0 sidor.
fredag: 197 sidor.
Sammanlagt antal sidor: 621 sidor. (Plus Skriva-tidningen som också ramlade in i brevinkastet under fredagen.)

Utlästa böcker (och magasin):


  1. Folk och väsen i skog och rymd, en målarbok av Jesper Nordqvist
  2. Dylan Dog: De levande döda av Tiziano Sclavi
  3. (Skriva – magasinet för dig som skriver)
  4. Her Fearful Symmetry av Audrey Niffenegger


Pågående bok:

Klyva vinden av Elisabeth Hjortvid – läste 8 sidor mitt i denna bok, från och med sidan 60-68.

Påbörjad bok:

Varulv av Tormod Haugen – började på boken under fredagskvällen och hann läsa 54 sidor.

torsdag 20 oktober 2016

Bara en och en halv dag kvar i Fall into Fantasy

Hittills i Fall into Fantasy-läsmaratonet har jag läst i böckerna jag redan höll på i när det började.

Boken Her Fearful Symmetry av Audrey Niffenegger är på 485 sidor. Innan läsmaratonet började hade jag kommit till sidan 68.

Her Fearful Symmetry passar utmärkt för både oktober som Spooktober och som en "fly från verkligheten"-fantasi. Boken handlar om tvillingarna Julia och Valentia Poole, som får ett plötsligt arv från sin moster, när denna gått bort. De har aldrig träffat henne medan hon levde, och har aldrig tidigare besökt London. De bor i USA, i utkanten av Chicago. Arvet de får innebär bland annat en lägenhet i London. De reser dit och förvecklingarna börjar. Inte minst för att mostern numera är ett spöke.

Jag jobbade den här helgen med annat. Det var fullt upp och hela lördagen gick åt till att hjälpa till med en flytt. Ändå läste jag, små stunder som jag kommit åt.

Utan detta läsmaraton tror jag inte att jag hade läst lika mycket som jag ändå gjorde under helgen.

Statistik:
fredag: 96 sidor.
lördag: 118 sidor.
söndag: 46 sidor.

Sedan slutade helgen och vardagen tog vid med ännu större kraft än tidigare. Jag lyckades ändå läsa på måndagen, men sedan var det något som tog stopp.

Fast måndagen bjöd som sagt på en riktig läsdag. Jag tog tillfället i akt varje ledig stund. Jag passade på att läsa både i väntan på bussen och under lunchen. Samt sträckläste på kvällen tills dess att jag läst ut boken. Det blev ju så spännande mot slutet av Her Fearful Symmetry.

På tisdagen läste jag istället i Klyva vinden, men jag hade ännu inte riktigt släppt Her Fearful Symmetry.

Rent spontant tyckte jag om Her Fearful Symmetry, men jag blev lite missnöjd ändå med slutet, och vissa val som Niffenegger gjorde, vissa vändningar som boken tog och att tvillingarna var såpass bleka i kanterna, även om de inte var spökena, utan levande. Så boken pendlade lite i stjärnstatusen innan jag bestämde mig för att den var värd tre stjärnor av fem möjliga.

Det verkar som om många som läst The Timetraveler's Wife blivit besvikna på hennes nästa bok, det vill säga Her Fearful Symmetry. Ni som läst båda, tycker ni att jag ska ge henne en andra chans och läsa The Timetraveler's Wife också?

Under onsdagen blev det ingenting läst alls. Jag behövde en paus.

Därför ser veckans statistik ut som följer:

måndag: 156 sidor.
tisdag: 8 sidor.
onsdag: 0 sidor

I dag är det torsdag. Hittills har jag inget läst, har massor av annat att göra och på kvällen är jag bortbjuden. Så vi får se om jag snor åt mig några små lässtunder under dagen och kvällen.

Det lutar åt att jag ägnar mig åt Klyva med vinden, som ändå är ett recensionsexemplar. Min TBR för maratonet får vänta lite, för det är egentligen inte böcker som jag "måste" läsa, som det känns som jag borde med recensionexemplaren.

torsdag 13 oktober 2016

TBR för Fall into Fantasy

Efter lite botaniserande i mina bokhyllor har jag bestämt mig för vilka böcker jag ska satsa på under Fall into Fantasy.

Det kommer att bli:

Dreams and Shadows av C. Robert Cargill
Fågelbarn av Christin Ljungqvist
Metro 2034 av Dmitrij Gluchovsij
Varulv av Tormod Haugen

Bubblare blir de skönlitterära böckerna jag läser just nu:

Her Fearful Symmetry av Audrey Niffenegger
Klyva vinden av Elisabeth Hjortvid

Länkarna leder till Bokus (svenska titlar) och Bookdepository (engelska titlar), för billiga utgåvor av böckerna och de som mest motsvarar de jag själv har.

Va? Bob Dylan? Hmm ...

Min första spontana reaktion var "va? läste jag rätt?". Nobelpriset i litteratur går till Bob Dylan.

Nå, han är ju i alla fall välkänd, till och med för mig. Även om jag måste säga att jag inte lyssnat speciellt på honom, någonsin. Den mest kända är väl "Blowing in the Wind", och den är ju bra, i och för sig. Trots alla upprepningar - det repititva för att en enda nyckelfras ska kunna gå in i lyssnaren.

Det blev ingen kvinna i alla fall, som vissa hoppades på eller skämtade om, att det inte kan bli en kvinna två år i rad. Det kan det tydligen inte, nej.

Nästa tanke, medan jag skriver det här, är att det blir en amerikan för att det är dags för val i USA snart. Men Nobelpriset sägs ju inte vara politiskt, eller hur var det nu? (Obama, någon?)

Det var ett oväntat val, detta. Överraskande.

Har läst/lyssnat för lite för på Dylan för att kunna uttala mig vidare. Men rent generellt är just låttexter ofta banala, även de som ska vara "djupa". Med undantag naturligtvis. Inte minst mitt eget favoritband, kanadensiska Rush. Deras låtskrivare, Neil Peart, om någon, är värd nobelpriset. Om man nu ska se till det litterära i även lyriska texter.

Hur litterärt eller populärkulturellt är egentligen nobelpriset? Var drar de gränsen? Om Bob Dylan kan få nobelpriset, borde inte Astrid Lindgren, som "populär" kunna ha fått det medan hon levde? Eller, nej, just det. Hon är ju kvinna. Får inte vara för många kvinnor som ska få pris. Hur skulle de se ut, hujedamej.

onsdag 12 oktober 2016

När böcker gnistrar av glädje

Jag rensar bland mina böcker, som så många gånger förr. Men den här gången är det annorlunda, för jag använder mig av Marie Kondos metod. Den går ut på att man behåller det som gnistrar och sprakar av glädje, och gör sig av med det som inte skänker en glädje. Kanske låter det enkelt. Men det är oftast det mest enkla som är det svåraste.

För mig har det alltid varit svårt att göra mig av med böcker. Jag älskar att skriva, jag älskar att läsa, jag älskar att samla på mig böcker och har svårt att släppa dem jag väl fått eller köpt. Jag lånar även gärna på bibliotek, och då får jag alltid förskräckligt dåligt samvete de gånger jag tvingas lämna tillbaka en bok till biblioteket som jag inte hunnit läsa. Detta skedde väldigt ofta tidigare, då jag lånade högvis som jag omöjligtvis hann läsa ut.

När jag var barn och riktigt liten, då var det inga problem att låna femtio böcker på en gång och hinna läsa ut dem på en månad. Det är lite annorlunda nuförtiden.

Jag har vägrat att växa upp i mitt boklånande. Det har ofta varit så att jag haft tjugo låneböcker hemmavid på en gång. Det har alltid varit standard.

Men så hände något. Jag vände blicken mot mina egna bokhyllor och konstaterade: Jag läser aldrig mina egna böcker. Hinner aldrig. Köper massor. Vill läsa dem, mycket gärna. Men ”måste” ändå alltid prioritera låneböckerna.

Då slutade jag, vid årsskiftet 2016, att låna böcker. Lättnaden var total. Jag satte igång att läsa de stackars böckerna jag haft stående i mina egna hyllor olästa alltför länge, eller bara en stund, men som alla skrikit ”Läs mig!”.

Nu lyssnade jag äntligen.

Dessutom rensade jag ut runt 200 böcker, skänkte till Röda korset.
En lättnad att bli av med spontanköpen, biblioteksutgallringsköpen, secondhandköpen, de där böckerna jag köpt fast aldrig riktigt velat läsa.

Ändå har jag haft många böcker kvar, ”bara för att”.

I augusti började jag rensa enligt Marie Kondos metod. Man börjar med kläder, och tar sedan hemmet i olika kategorier, snarare än rum. Efter kläder kom kategorin ”böcker” som jag helt sonika hoppade över, i tron att jag redan rensat så mycket.

Sedermera gick jag med i en svensk facebookgrupp för de som läst Marie Kondos bok och rensar enligt hennes metod. En-gång-för-alla-rensningen. För Marie Kondo påstår att det räcker med en enda sådan rensningsgång och sedan är man av med allt överflöd och ”bara för att” och annat man egentligen inte blir glad av eller vill behålla innerst inne.

I den gruppen tar vi nu i oktober varje kategori i en vecka. Veckan är nu nummer två och turen har kommit till böcker. Jag tänkte ”ok, jag tittar väl lite”. Och sedan bestämde jag i måndags att jag skulle rensa ut tre böcker.

I dag står jag framför mina hyllor och inser ”såhär vill jag inte ha det”.

Även om jag trott det, så är inte böcker heliga. Jag älskar böcker. Jag vill framför allt läsa fler böcker, läsa mina olästa, de jag verkligen är intresserad av.

Då måste jag också lära mig att släppa de böcker som tjänat ut sitt syfte, just för mig.

Böcker jag redan läst och gillat just för stunden, men inte tyckte var mer än halvbra. Varför ska jag behålla dem? Andra kanske gillar dem mer?

Böcker är till för att bli lästa. Gärna om och om igen. Sönderlästa, älskade, återlästa, tummade på, citerade, använda.

Favoritböcker, böcker i serier av fler där jag bara läst en eller två och är mitt uppe i serien, de vill jag behålla. Böcker som jag kan tänka mig att läsa igen, bläddra i igen. Böcker som sprider glädje omkring sig just för att jag minns hur bra de var. De vill och kan jag och ska behålla.

Men böcker som lämnar mig med ett ”jaha”. Varför ska de stå i mitt hem och ta plats från andra böcker som jag vill köpa och läsa?

Finns ingen anledning.

Så nu gör jag en ny lista i min bullet journal.

”Böcker till Röda Korset – oktober 2016”.

En av de viktigaste poängerna med Marie Kondo-metoden är att man ska bli medveten om vem man själv är, sin egen smak. Erkänna för sig själv vad man verkligen gillar. På riktigt och oavhängt andra, vad andra tycker eller tror eller vill ha, eller tror att man vill ha.

Man ska vara sann mot sig själv. Och avslappnad i sitt konsumerande. Släppa habegäret och fråga sig själv ”varför” riktigt ordentligt, innan man, som i det här fallet, köper en ny bok.

Kommer den här boken att ge mig glädje?

Om svaret är ja, köp eller låna den. Annars inte.

Dessutom är det viktigt att forma en målbild. Delvis för hela ”KonMari-resan” (hennes metod heter KonMari-metoden). Delvis för varje kategori.

För kategorin böcker är målet enkelt:

Jag vill få plats med alla mina böcker stående i de bokhyllor jag har just nu (fyra och en halv – delar en med min fästman). Just nu får jag inte plats. Jag har ett par tusen böcker och de svämmar över åt alla håll och kanter, de ligger ovanpå raderna av andra böcker, de ligger i högar ovanpå en av bokhyllorna. De får helt enkelt inte plats, egentligen.

Målet är långsiktigt. Jag har alltför många olästa böcker som jag verkligen vill läsa först, som jag inte ska göra mig av med förrän jag läst och inte gillat tillräckligt för att behålla.
Men jag kan komma en bit på väg genom att göra mig av med en del redan nu.

Vad ger jag bort?
  • Spontanköp på second hand och utgallringar på bibliotek, där jag plockat på mig böcker utan eftertanke, bara för att de varit billiga. För att de just då lät intressanta eller för att jag visste att någon annan läst och gillat (på en annan blogg eller någons vän till en vän).
  • Utgallrade biblioteksböcker kommer aldrig att se bra ut i bokhyllan. Därför faller de för mig under kategorin ”läs och lämna vidare”. Precis som de ursprungligen som låneböcker var menta att lånas och lämnas tillbaka för andra att låna och läsa. Ofta har de markeringen kvar, ”Hc”, ”Hce” etcetera, och plast om eller specialbiblioteksbindning. Det blir inte fint i bokhyllan. Jag är inte någon snobb när det handlar om bokryggar eller bokliga utseenden, men just biblioteksböcker har jag lite svårt för.
  • Biblioteksböcker har också oftast varit barnfavoriter som jag ramlat på i någon utgallring, jag har blivit övernostalgisk och köpt boken bara för att jag läst och älskat den som barn. Då är inte en biblioteksversion av boken rätt upplaga att ha. Kanske att det bättre är att i så fall köpa om det kommer ut ett nytryck. Eller bara minnas med värme och ha kvar i sitt hjärta.
  • Biblioteksböcker på utgallring har också ofta varit sådana där jag redan har en bok av författaren, eller flera, och vill läsa ännu fler. Köper en utgallrad bok i tron att jag ska läsa den också. Men så blir det inte av. De bara står i bokhyllan. För att har alltid haft för många böcker, och läst mest lånade låneböcker.
  • Böcker jag läst och tyckt varit ”ok” eller ”gillat litegrand” eller, som också händer, inte alls gillat utan tyckt illa om. Sådant som jag inte älskat och som jag därför ger bort till någon annan att gilla mer eller kanske till och med älska. Eller som jag kanske tyckt om ganska mycket men där det svalnat i och med att det var ett tag sedan jag läste dem. Då är det också dags att låta dem förgylla någon annans liv en liten stund.
  • Böcker som tjänade ett visst syfte under en viss period av mitt liv men som jag nu inte längre behöver och som jag därför släpper taget om (självhjälpsböcker, fackböcker).
  • Böcker jag fått eller köpt för så länge sedan att det är löjligt hur länge de stått olästa. Antingen är det dags att läsa dem å det snaraste, eller inse att man inte kommer att göra det. Släppa taget istället och låta dem vandra vidare till andra läsare.
  • Klassiker eller andra böcker som jag läst vid något tillfälle, som jag hittat en upplaga av för någon billig penning någonstans och köper igen ”bara för att ha”. Vad är det för skäl, egentligen? Är det giltigt? Är det inte bättre att låta någon annan köpa och läsa den istället?
  • Böcker man behåller för att läsa "någon gång", bara det att man inte inser att genom att man har de hemma så står de också och tynger, inte bara i bokhyllan utan på en mental lista, tills man gör sig av med dem och kan släppa dem även mentalt.

Men ack så svårt det är, detta! Att gallra böcker! Varför ska de vara så svåra att göra sig av med?

Jag hyser sådan respekt för böckerna, även när de inte är favoriter, när de är böcker så är de böcker. Böcker ska man ta hand om och vårda och vara försiktiga med. De är inte slit och släng. De är älskade ägodelar.

Men då ska de också vara älskade. Och lästa. Och omlästa. Och tittade på med glädje.