Veckans kulturfråga v. 26 2021

Veckans kulturfråga anordnas av Linda på Enligt O. Den här veckan frågar hon:

Vilken bok skriven av en författare från något av länderna kring Medelhavet eller som utspelar sig där, vill du lyfta fram?

Jag googlade och fick upp en sida på Wikipedia på vilka länder som var representativa bara för att vara säker på att inte missa något land.

Som vanligt har jag svårt att bestämma mig och skulle vilja presentera flera författare och flera böcker och inte bara en. Först tänkte jag på den italienska Silvia Avallone och hennes bok Stål som jag skrev en recension om på min blogg 2013. Den boken lånade jag på biblioteket, läste och gillade mycket. Ett tag senare översattes hennes Marina Bellezza till svenska och jag köpte den romanen men har ännu inte läst den.

En annan författare är den egyptiska Nawal El Saadawi som jag precis skrivit om i mitt inlägg om läsutmaningen Novellflätan. När jag googlade på hennes namn medan jag skrev det inlägget läste jag att hon precis gått bort i mars i år. Hon blev 89 år gammal. Jag läste hennes novellsamling Törst i januari, en mycket läsvärd samling om starka kvinnor. En annan stark kvinna skildras i hennes bok Den stulna romanen som var det första jag läste av Nawal El Saadawi, redan år 2014. På second hand har jag även hittat hennes Imamens fall, en bok som jag ännu inte läst.

Törst består av tretton noveller om psykiskt och fysiskt förtryck av kvinnor och barn. Det var en stark, känslosam novellsamling, mycket välskriven. Både politiskt och samhälleligt ligger det kritik bakom orden. Sidan Världslitteratur.se presenterar novellsamlingen. Där står, skrivet av Barbro Norström Ridaeus:

"Tretton noveller om psykiskt och fysiskt förtryck. Det är framför allt kvinnors och barns erfarenheter i ett mansdominerat samhälle som skildras. Individernas känsloliv sätts i centrum medan miljöbeskrivningarna är knapphändiga. Långsamt och utdraget skildras de utsattas känslor och reaktioner: den torterade kvinnan som värjer sig för ljuset i rättssalen, den unga flickan som ryggar för faderns hotande gestalt, den förtryckta hustrun som tvingas till undergivenhet och tystnad. Människornas tragik i dessa sällsynt gripande noveller är att de alla är låsta i sina roller. Mannen i sin destruktiva roll som maktutövare, kvinnan i sin som den utsatta."

Nawal El Saadawis böcker är väl värda att läsas och läsas om. Snart är det dags för mig att läsa Imamens fall, en hyllvärmare som jag hade tänkt läsa redan i januari när jag läste Törst som en del i Månadens språk.

Silvia Avallone: Stål

Under september har jag läst ”Stål” som en del i ”Jorden runt IV”, en läsarutmaning som Lyrans Noblesser har skapat.

Jag lånade boken på biblioteket och har den inte kvar hemma, så angående handlingen citerar jag Pocketshop istället för bokens baksida.

Såhär står det om boken i Pocketshops lilla informationsbroschyr om nyutgivna pocketböcker:

”Anna och Francesca är 13 år och växer upp i den toskanska kuststaden Piombino, där den stora försörjningskällan är stålverket. Det är en gripande berättelse om de två tjejernas starka vänskap, drömmar och längtan under deras uppväxt i Berlusconis Italien, där vägarna till framgång särskilt för unga kvinnor tycks väldigt begränsande. Avallones debutroman är en fin uppväxtskildring och ett rop för förändring.”

Det är en stark debutroman Avallone har skrivit. Från den allra första sidan, den allra första meningen, är jag där som läsare. Avallone kan verkligen konsten att skriva miljöbeskrivningar, och hon väjer inte för något utan berättar om alla små detaljer som gör miljön så levande, sådant som till exempel att barnen kissar i trappuppgången till husen och att det inte ses som något underligt. Det är en ganska sjaskig bild som Avallone målar upp. En realistisk bild som ändå, trots sin sjaskighet, har något förtrollande över sig. Den varma italienska sommaren, de badande ungdomarna, ungdomarna med drömmar och förhoppningar. Flickornas perspektiv ger en delvis naiv bild av allting, en förskönande bild av det som för dem tycks så vardagligt men som för mig ses som lite annorlunda, avstötande ibland. Vänskapen mellan flickorna beskrivs på ett fint sätt, utan att för den skull vara idealiserande.

Det enda negativa jag tänkte på, det som lätt kan bli för mycket, är att Avallone byter perspektiv hela tiden. Hon stannar inte hos flickorna utan ger sig in i både fädernas och mödrarnas sinnen, i vänner och bekantas sinnen, hoppar mellan perspektiven. Denna flexibilitet ger romanen ett vidare perspektiv, men samtidigt kan det vara begränsande i det att man aldrig riktigt kommer innanför flickorna utan befinner sig lite utanför, nästan innanför deras skinn men inte riktigt. Jag tycker som bekant mycket om att bli personen man läser om, men i det här fallet betraktar man dem, hör deras tankar ibland, ser deras agerande, men är några centimeter bort. Men som sagt, i fallet med den här romanen fördjupar det historien att man får följa olika människor och se dem både inifrån och utifrån, ur andras perspektiv.

Det är en mycket bra debutroman och jag hoppas få läsa mer av Avallone i framtiden, för nu har jag fått mersmak för hennes sätt att berätta.