Under september har jag läst ”Stål” som en del i ”Jorden runt IV”, en läsarutmaning som Lyrans Noblesser har skapat.
Jag lånade boken på biblioteket och har den inte kvar hemma, så angående handlingen citerar jag Pocketshop istället för bokens baksida.
Såhär står det om boken i Pocketshops lilla informationsbroschyr om nyutgivna pocketböcker:
”Anna och Francesca är 13 år och växer upp i den toskanska kuststaden Piombino, där den stora försörjningskällan är stålverket. Det är en gripande berättelse om de två tjejernas starka vänskap, drömmar och längtan under deras uppväxt i Berlusconis Italien, där vägarna till framgång särskilt för unga kvinnor tycks väldigt begränsande. Avallones debutroman är en fin uppväxtskildring och ett rop för förändring.”
Det är en stark debutroman Avallone har skrivit. Från den allra första sidan, den allra första meningen, är jag där som läsare. Avallone kan verkligen konsten att skriva miljöbeskrivningar, och hon väjer inte för något utan berättar om alla små detaljer som gör miljön så levande, sådant som till exempel att barnen kissar i trappuppgången till husen och att det inte ses som något underligt. Det är en ganska sjaskig bild som Avallone målar upp. En realistisk bild som ändå, trots sin sjaskighet, har något förtrollande över sig. Den varma italienska sommaren, de badande ungdomarna, ungdomarna med drömmar och förhoppningar. Flickornas perspektiv ger en delvis naiv bild av allting, en förskönande bild av det som för dem tycks så vardagligt men som för mig ses som lite annorlunda, avstötande ibland. Vänskapen mellan flickorna beskrivs på ett fint sätt, utan att för den skull vara idealiserande.
Det enda negativa jag tänkte på, det som lätt kan bli för mycket, är att Avallone byter perspektiv hela tiden. Hon stannar inte hos flickorna utan ger sig in i både fädernas och mödrarnas sinnen, i vänner och bekantas sinnen, hoppar mellan perspektiven. Denna flexibilitet ger romanen ett vidare perspektiv, men samtidigt kan det vara begränsande i det att man aldrig riktigt kommer innanför flickorna utan befinner sig lite utanför, nästan innanför deras skinn men inte riktigt. Jag tycker som bekant mycket om att bli personen man läser om, men i det här fallet betraktar man dem, hör deras tankar ibland, ser deras agerande, men är några centimeter bort. Men som sagt, i fallet med den här romanen fördjupar det historien att man får följa olika människor och se dem både inifrån och utifrån, ur andras perspektiv.
Det är en mycket bra debutroman och jag hoppas få läsa mer av Avallone i framtiden, för nu har jag fått mersmak för hennes sätt att berätta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar