I helgen var min sambo och jag, tillsammans med ett par vänner ute och plockade trattkantareller. Efter en strålande vacker höst hittills är det ont om svamp ute i skogen men några liter fick vi ihop, lagom till svampsmörgåsar med kantarellstuvning och smörstekta kantareller, samt tillräckligt till en stor kantarelldoftande gryta som jag tyvärr inte har foto på än så länge, men några bilder kan jag bjuda på.Jag tycker mycket om att vandra ute i skog och mark, även om det inte blir så ofta. Det är verkligen avkopplande att långsamt strosa runt med näsan i backen med svampögonen på och titta efter trattkantareller. Riktigt härligt väder hade vi också, soligt och fint.
Att det sedan tar tid att rensa svampen, gör mig absolut ingenting. Det tycker jag också är smått meditativt. Jag satt i köket med svampborsten och funderade på Tusenskönan.Rensa svamp, diska, vika tvätt och strosa i skogen, det är sådana där aktiviteter som gör att man kan tänka på annat, man håller kroppen och en del av hjärnan sysselsatt med den fysiska aktiviteten, precis lagom för att man ska kunna fundera på det man precis vill tänka på - nämligen skrivprojekten. Och vem dök på mig ute i skogen om inte Maximilian. Som högt och tydligt sade till mig att jag skulle ta tag i boken nu, för gjorde jag inte det då skulle han gå sin väg, sade han.
Jag tog honom på orden, funderade under svamprensningen i söndags och när nu vecka 42 drog igång satte jag fart. I går skrev jag på tåget. I dag har jag skrivit hemmavid, både för hand och sedan renskrivit vid datorn. Två sidor idag, någon sida igår, och mer ska det bli!
Så ge dig inte iväg, snälle Maximilian, inte än, ge mig en chans till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar