Vikten av deadline för ett romanprojekt

Otaliga gånger har jag skrivit ”deadline är ett måste”. Ändå har jag inte satt upp någon deadline. Eller jo, nu ljuger jag.

Jag satte upp en stenhård deadline för första utkastet på ”Falnar till aska” (som då hette något annat). Höll deadlinen och blev klar med första utkastet precis som jag skulle.

Sedan satte jag deadline nummer två, för andra utkastet, alldeles för snävt. Efter det gick det bara utför. Jag tvivlade och grubblade, ifrågasatte och tänkte om.

Första utkastet blev inte längre ett helt första utkast, utan bara delar av något som kanske någon gång i framtiden skulle komma att bli ett helt första utkast. Eller ett andra, tredje, hur man nu än räknade.

I vilket fall visade jag en del av det jag skrivit förra året för Kim M. Kimselius, som redan då blev imponerad.

I år läste hon en sida ut min roman igen, tyckte så mycket om det att hon fick tårar i ögonen. Sedan sa hon mig att till nästa år ska jag ha skrivit klart boken.

Vips, hade jag en deadline igen.

En deadline som någon annan satt. Vilket gör det hela mycket enklare.

Nu ska boken bli klar.

För att den ska vara klar nästa år krävs att jag skriver mitt förstafemtioelfte utkast klart redan nu i höst.

Jag har en hel del skrivet redan. Pusselbitarna ska bara sättas ihop. Allting handskrivet ska renskrivas. Massiv redigering krävs. En hel del nyskriv.

Men jag ska klara det.

Precis efter att jag kommit hem, från årets skrivarkurs med Kim M. Kimselius, skrev jag ”Falnar till aska” som rubrik. Under det ”deadline” och ritade en fin liten dödskalle med korslagda benknotor. Längre kom jag inte.

Förrän några dagar senare, tidigare under denna vecka, då jag skrev ett datum. Med andan i halsen och hjärtat i halsgropen.

Deadline: 15 oktober 2016.

Jag ska klara det.

Önska mig lycka till, för det tror jag att jag behöver.

Falnar till aska

© Copyright Jenny Holmström
Azz,

Ovanor är svåra att bryta.

Därför sitter jag på golvet i min nyköpta lägenhet och skriver till dig, precis som vanligt.

Mycket väl medveten om att jag aldrig ska posta det här brevet, utan vika ihop det och lägga det i min hemliga låda, samman med alla andra brev jag skrivit till dig genom åren.

Hatar dig fortfarande.

Med det sagt, låt mig berätta vad som skett sedan sist.

Jag har ingen säng ännu, ska slagga på golvet med bara en filt mellan mig och träplankorna. Frihetskänslan och lättnaden är total.

Chicago har välkomnat mig med öppna armar. Jag har hittat hem. Colorado Springs kunde inte vara längre bort.

Jag tog min examen utan problem.

Eftersom jag har varit en exemplarisk elev (deras ord, inte mina) fanns det inga som helst hinder när jag bad att få göra en tidig examen. De var villiga att lyssna till mig och mina skäl. Utan omsvep sade de ja.

Tre år har jag tillbringat på Stanford University. Nu har jag sluppit därifrån. Gjort rätt för mig, för en gångs skull.

Mina lärare hade gärna sett att jag stannat kvar hos dem. Blivit en av deras forskarstudenter, med siktet inställt på forskarutbildning och doktorsexamen.

Jag tackade nej.

Har tänkt på detta så länge, planerat för flytten till Chicago.

Allt arbete som jag har lagt ned, för att nå dit jag är nu.

Jag är rik och förmögen, har en flott lägenhet. Ska precis byta bil.

Fan, jag ska till och med byta upp mig vad gäller mobiltelefon. Bara en sådan sak.

Ska slänga den gamla, precis som jag ska slänga mitt gamla liv.

I Marianergraven, i Challengerdjupet.

11034 meter ned ska livet falla. Ända ned till den svarta botten.

Tillsammans med mitt gamla liv, alla mina gamla kontakter och min förjävligt utdaterade gamla mobil.

Falnar till aska handlar om en ung man vid namn Jade Everard Palmer, som inte bara byter stad, utan byter liv samtidigt. Han trasslar in sig i relationer utan återvändo. Samtidigt rinner barndomsminnen upp till ytan, minnen han inte kan värja sig mot, minnen han måste ta ställning till.

Falnar till aska är en relationsroman och thriller, med många bottnar, djup och mörker.