Recension: Neil Gaiman: Odd and the Frost Giants

Författare: Neil Gaiman

Titel: Odd and the Frost Giants

Antal sidor: 118

ISBN: 978-0-06-16173-9

Utgåva: inbunden med illustrationer av Brett Helquist

Utläst: 2014-03-16

Det här känns som en saga i gammalt klassiskt mått. Den känns också väldigt mycket Gaiman. Det är en saga med mycket vackert, skenbart enkelt språk. Att målgruppen är de lite yngre märks på innehållets enkelhet såväl som upplägget – texten har stort teckensnitt och är illustrerad – vart och ett av de korta kapitlen har en illustration mitt i. Sagan har också en enklare handling än Gaimans böcker för äldre barn och vuxna.

Boken utspelas på vikingatiden och i Norge. Odd är en pojke som bor i en liten norsk by. Hans far dör i en vikingaexpedition (modern är död sedan tidigare) och Odd skadar benet på ett fallande träd, vintern vill inte ta slut och de andra byborna är vresiga och aviga mot Odd. Han ger sig av ut i skogen för att, som han tänker, aldrig återvända. I skogen stöter han på en björn, en räv och en örn, och då börjar äventyret, där Odd ger sig ut på en förunderlig resa för att rädda Asgård från frostjättarna.

Det är som sagt en sann och äkta saga i gammalt hederligt manér men med ”gaimanska” förtoningar, i det att det är ett mycket vackert språk som ger vackra bilder och i det att det är sådant i handlingen som gör att det på samma gång är mer realistiskt och mer saga än vanligt. Sagan tar vändningar som gör den annorlunda mot andra sagor, gör den till en saga värdig Gaiman och ger den högsta betyg hos mig. Läs den!

Det här är sjunde boken av tio i Läsmaraton i mars-utmaningen.