Recension: Brasilien berättar: Ljud av steg

Titel: Brasilien berättar: Ljud av steg

Redaktör: Örjan Sjögren

Författare: Rubem Fonseca, Lygia Fagundes Telles, Luiz Vilela, Clarice Lispector m.fl.

Förlag: Tranan

Serie: Del i Tranans berättarserie (novellsamlingar från olika länder)

ISBN: 978-91-86307-09-7

Utläst: 2014-03-07

Brasilien berättar: Ljud av steg, Trettiosju noveller och mikronoveller är en novellsamling med många olika brasilianska författare. Ingen av dem var känd för mig sedan tidigare.

Jag var med i en Facebook-cirkel där vi diskuterade tre noveller i taget. Till varje söndag fick vi läsa tre nya noveller och sedan började vi att diskutera dem med start på söndagen.

Eftersom boken lästes under så lång tid är den inte med bland böckerna i Läsmaraton i mars. Däremot är den med bland böcker lästa i mars, som jag redovisar i slutet av månaden eftersom jag utgår ifrån datum då jag läste ut boken ifråga.

Det var första gången jag läste en novellsamling såhär långsamt och jag måste säga att det gav mersmak. Det är ett fint sätt att läsa just en novellsamling på, att stanna upp efter varje novell och reflektera, att skriva upp några stödord och fundera för sig själv innan man sedan ger sig in i diskussionen av novellen med de andra. Så nu när diskussionerna om den här boken har tagit slut har jag gett mig in i en ny facebookcirkel med en annan novellsamling.

Brasilien berättar: Ljud av stegär en välskriven samling, där samtliga noveller håller hög litterär klass. Svårigheten med riktigt litterära texter kan dock vara att språket kommer i vägen för innehållet, antingen på det vis att man bara tänker på språket för att det är så speciellt eller att språket skapar ett avstånd till texten och huvudpersonen i texten – om det rör sig om en skönlitterär text, vilket jag förutsätter i det här fallet.

Språket kom i vägen för några av novellerna i den här samlingen men inte för alla. Dock måste jag här påpeka en annan svårighet med novellsamlingar eller med noveller över huvud taget som jag har och det är att jag aldrig hinner etablera samma relation till huvudpersonen eller huvudpersonerna som jag gör i en roman; därför kan jag sällan bli lika känslomässigt berörd av en novell som en roman och därför kan det också bli så att jag graderar romanen högre än novellen eller novellsamlingen. Jag kan uppskatta hantverket i novellen men jag kan inte alltid läsa med hjärtat, helt enkelt för att jag inte hinner med. (Om inte novellen ifråga är så pass lång att det här problemet inte finns där på grund av den extra längden.)

Kanske är det därför som jag så länge hållit mig ifrån noveller och novellsamlingar och bara läst någon enstaka då och då. Men nu har det ändrats något. Redan under läsningen av den här boken fick jag mersmak på noveller och under tiden som jag läst denna bok har jag läst inte mindre än två andra novellsamlingar. På stort alvar av Johan Theorin (också det första jag läst av Theorin) och Steampunk! som jag recenserat. De novellsamlingarna läste jag snabbare och i ett svep.

I Brasilien: Ljud av steg finns det trettiosju mikronoveller, ungefär hälften av dem skrivna av en författare och hälften skrivna av en annan författare. Just på grund av det lilla formatet, de är var och en av dem inte ens en hel sida lång, kan jag bara betrakta hantverket och se dem som ögonblicksbilder. De tar slut lika fort som de börjar, och visst, de kan ge något när man läser dem men den största behållningen skulle nog vara att skriva sådana själv, för då kunde man känna att man presterat något – skrivit en hel novell, åh vad jag är duktig – fast så kort. Bilder, reflektioner, betraktelser, en förmedling av en känsla. Så kan man sammanfatta mikronovellerna. Och jag nedvärderar inte dem eller deras format, tvärtom, jag inser att det är svårt att skriva kort, speciellt skriva kort och skriva bra, göra något vettigt på så få rader. Det är beundransvärt.

Om jag lämnar mikronovellerna och återgår till de andra novellerna: Vissa av novellerna lyckades dock beröra mig ordentligt, mest för att det skedde oväntade saker (som det ofta gör i slutet på noveller skrivna i klassisk stil) eller för att språket var enklare och inte stod i vägen för berättelsen eller för att novellen var lite längre. Bland dessa kan nämnas De där båda av Caio Fernando Abreu, DT av Tércia Montenegro och Taket och spelmannen av Cíntia Moscovich.

Ett par som kändes mer som språkliga experiment men som ändå tilltalade mig mycket är Days of Wine and Roses av Silviano Santiago där novellen är skriven i andra person, du-format, och Navelsträngslikt av João Anzanello Carrascoza som är skriven i första person, jag-form, men som i samma mening studsar och går mellan två olika jag, fram och tillbaka från mor till son och tillbaka igen.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag är glad att jag läste den här samlingen, att alla noveller litterärt och språkligt håller hög klass men att innehållet inte alltid tilltalar mig. Det var också väldigt roligt att diskutera novellerna med andra som också precis läst dem, även om jag gärna hade sett ännu mer diskussioner. Här tror jag faktiskt att det höglitterära och flera gånger experimentella i språk och innehåll kanske stod i vägen för djupare diskussioner – eller som ibland – blev till just underlaget för diskussionen eftersom det inte alltid var riktigt klart vad novellen egentligen handlade om.