Recension: Majgull Axelsson: Aprilhäxan

Författare: Majgull Axelsson

Titel: Aprilhäxan

Förlag: Månpocket

Antal sidor: 424

ISBN: 91-7643-458-3

Utläst: 2014-04-28

Aprilhäxan valde jag att läsa därför att jag är med i läsutmaningen Läs ett år, där man ska läsa en bok med månadens namn i titeln. Detta är mitt aprilval. Tidigare böcker i utmaningen har jag lånat på biblioteket; den här boken hittade jag på second hand och valde att köpa – den kostade bara tre kronor. När jag var tonåring stod boken i inbundet format i mina föräldrars bokhylla men jag kom mig aldrig för att läsa boken då, och det kanske var lika bra. Om jag mot förmodan läste den då är det ingenting som fastnade i mitt minne. Boken passar bättre för äldre kvinnor, och jag vet fortfarande inte om jag riktigt tillhör målgruppen till den här boken. Det här är en bok som jag inte skulle ha läst om det inte hade varit så att jag skulle läsa just en bok med april i titeln.

Aprilhäxan är dock en bok som växte medan jag läste. Jag var inte så förtjust i den till en början, men tyckte bättre om den efterhand.

Till en början verkar huvudpersonerna, de fyra kvinnorna, alla ganska otrevliga och osympatiska - framför allt mot varandra; deras relation till varandra är inte den lättaste. Under bokens gång får man lära känna dem och deras bakgrund, deras uppväxt, och på så vis skapas hos läsaren sympati för kvinnorna. Förståelse ger sympati eller i alla fall just förståelse. Det är skickligt gjort och det är många gånger just det som författaren också ska göra – att presentera en huvudperson som till en början är osympatisk men som växer och fördjupas med bokens gång, som läsaren fattar tycke för bara han/hon ger huvudpersonen en chans. och till slut känner med och till och med tycker om eller älskar personen ifråga.

Det finns flera röster som hörs i den här boken. För det första är det en jagperson, Desirée, och jag förstår varför hon inte beskrivs i tredje person. Hon kan nämligen inte tala, annat än genom en dator och det gör hennes kommunikation med omvärlden begränsad. Dessutom är hon sängliggande och förlamad.

Tack vare Desirée fick jag behållning av den här boken, för det är här de övernaturliga inslagen kommer in och de lyfter hela läsningen, tycker jag. Desirée kan ta sig in i andras kroppar, ta över kroppen och skjuta den egentliga ägaren av kroppen åt sidan för en stund. Dela själens boning, kanske man skulle kunna säga. Hon använder sig av fåglar för att övervaka sina tre systrar som inte är medveten om att hon ens existerar.

Det är en sorglig och tragisk saga som läsaren får ta del av. Fyra eller till och med sex, sju om inte fler tragiska livsöden som flätas samman på olika vis. Majgull Axelsson är bra på att beskriva detaljer och väjer inte för det lite smutsiga eller samhällets baksidor.

Jag tyckte om den, men jag tror att man måste ha lite livserfarenhet för att uppskatta den, och tycka om att läsa om vardagligheter. Det svenska arbetarsamhällets hårda villkor ur kvinnornas perspektiv, och speciellt intressant och igenkännande blir läsningen för de som likt dessa kvinnor föddes på eller växte upp på fyrtiotalet i Sverige., och för oss som inte fanns då skapar det förståelse. Och givetvis kan man också dra paralleller till vårt nutida samhälle - livsvillkoren är inte så lätta alla gånger nu heller, inte ens i Sverige.