Jag försöker skriva en scen ur en av de viktigaste bipersonernas synvinkel. Det känns helskumt att skriva om Jade utifrån, i tredje person, från någon annans synvinkel. Väldigt underligt. Men det är väl så det blir, när man skrivit fyrahundra sidor ur ett perspektiv och plötsligt ska skifta.
Tror att det skulle berika historien, att följa andras synvinklar, blanda första och tredje perspektiv - fast det måste göras med måtta och med motiv. Det måste alltid finnas en anledning - och en mycket god sådan - till att jag byter perspektiv.
Så jag kanske borde gå tillbaka till planeringsstadiet en liten stund, göra en ny synopsis nu när andra utkastet ser annorlunda ut, olikt det första utkastet av romanen.
Istället kastar jag mig in i handlingen, utan planering. Det är roligt att göra så, men det blir lite som att andas i vakuum, sväva i ovisshet, famla i mörker. Man vet inte riktigt var man är på väg. I stora drag vet jag, men detaljerna är helt nya för mig, och det är det som gör det spännande att skriva.
James Scott Bell skriver om författare som i två kategorier, de som planerar och de som inte gör det. De som skriver sig fram till saker och de som planerar före, skriver efter noggrann planering (som Elizabeth George gör till exempel).
Det är för tråkigt att planera för mycket, men jag borde planera lite grand. Hitta en balans, hitta min väg att gå. Inte det lättaste. Framför allt borde jag lära mig att fatta beslut och hålla mig till dem - beslut om små såväl som stora saker i romanen. Bestämma mig. Det kräver övning.
Med alla möjligheter öppna, oändliga möjligheter, finns alltid rädslan att man väljer fel. Att man borde ha valt annorlunda. Att våga lita på magkänslan, intuitionen, lita på att man som författare till sin roman hittar rätt och gör de val som är bäst för berättelsen. Gör det bästa av den.
Känns som ett stort ansvar när man formulerar det på det viset. Är kanske därför jag är så mån om att göra rätt. Och så rädd att göra fel.
intressant, det där med vem som planerar, vem som inte gör det och hur mycket och i vilket skede. Själv tycker jag planeringen är en rolig fas, men jag planerar aldrig så mycket och så utförligt att det inte finns något kvar att upptäcka. Bara ramverket, liksom. Och visst, det är ett ansvar, men jag tänker att om man vet vad berättelsen är när man börjar finns det för det mesta bara en väg som känns rätt. Och i det är jag hjälpt av att fundera kring det innan jag skriver. För att slippa tappa bort mig på vägen. Lycka till.
SvaraRaderaVisst är det intressant! Och fascinerande att det finns så många olika sätt att arbeta på. Att alla författare gör på sitt eget vis.
RaderaLåter som om du har hittat en bra metod att jobba på! En metod som kanske skulle passa för mig också.
Du har rätt, känner man personerna i boken tillräckligt väl finns det nog bara ett sätt som är "rätt" väg att gå.
Tack!