Sommarlov med Kulturkollo #omläsning

När jag var barn kunde jag läsa om böcker hur många gånger som helst. Det handlade om att jag ville det, jag ville återuppleva boken om och om igen. Då tänkte jag inte på att det tog tid, om jag kanske borde ha tillbringat tiden med en för mig ny bok istället. Det som betydde något var upplevelsen och den ville jag återuppleva. Vissa böcker läste jag om sju, åtta, nio gånger. (För att inte tala om när man var småbarn och ville att föräldrarna skulle läsa samma korta saga om och om igen.)

Som vuxen har jag slutat läsa om böcker. Nästan.

Vissa böcker kan jag läsa om – sådana som är tillräckligt korta. Jag har börjat tänka ”min tid är ändlig och det är så förskräckligt många böcker jag vill läsa; jag hinner inte läsa om längre”. Det kanske finns en stress i det men samtidigt låter jag varje bok ta sin tid. Jag läser dock inte om böcker, inte i vanliga fall.

Som författare borde man läsa om böcker flera gånger – det står till exempel omnämnt i böcker om att skriva – att man läser en bok första gången för upplevelsen och andra, tredje och fjärde gången för analys. Åtminstone två gånger per bok. En gång upplevelse, andra gången analys. Men jag har inte gjort så än. En bok, en gång.

Undantaget från den här regeln är bilderböcker, serietidning, seriealbum och grafiska romaner. I viss mån också diktsamlingar. De tar tillräckligt kort tid att läsa – och de gånger de är värda att läsas om gör jag det.

Eller som när jag köpte Saga volume 2 och 3 och det var ett tag sedan jag läste ettan, då läste jag ettan en gång till innan jag läste de två nästföljande seriealbumen.

Eller som nu senast, då jag skulle läsa en mangabok, Sayonara September volym 3. Det var år sedan jag läste de två första delarna; därför passade jag på att läsa om dem nu.

Tar en bok under en dag att läsa är det nog okej för mig att läsa om. Å andra sidan plöjde jag Brott och Straff på en-två dagar under min tid som litteraturvetare på högskolan, så då borde alla kortare böcker gå att läsa igen? Nja, riktigt så enkelt är det inte.

Jag lyssnade klart på Burial Rites av Hannah Kent igår. Den boken har jag alltså lyssnat på och jag tyckte att den var fantastiskt bra. Den boken skulle jag kunna tänka mig att läsa igen – läsa själv den här gången. Och kanske ännu en gång på svenska.

Så om jag läst en bok på ett språk kan jag tänka mig att läsa den igen på ett annat. Eventuellt – om boken var tillräckligt bra.

Om jag måste läsa en bok igen, av ena eller andra anledningen, så är det en annan sak; då vägrar jag inte utan gör det. Om jag till exempel går en kurs eller ska på en föreläsning eller bokcirkel – och inte har boken tillräckligt i minnet.

Det är just det. Böcker lämnar avtryck i mig, ganska så hårda avtryck – sådana som fastnar, bilder som finns kvar. Ibland omslingrade av något slags dimma, ibland lite vaga, mer av en känsla än en faktiskt bild. Men de lämnar minnen och minnena är mestadels tillräckliga.

(Läs mer om Sommarlov med Kulturkollo här.)