Hon gömde sig bakom sagorna. Där hade sådana som hon inte klor. Där var de vackra, lenhudade, mjälla i hyn och de fick pojkarna att stå framför dem med svettiga händer och bultande hjärtan, helt förtrollade.
I de mest romantiska sagorna förvandlades sådana som hon alltid, förr eller senare, till en människa, fick ben och klev upp på land.
Deras naglar var prydligt nedfilade och de hade prydliga rader av fyrkantiga tänder som blixtrade i solen när de log. De var sköna och söta, lika ljuvliga som blommorna i deras hår och de sade andlöst ”ja” till prinsen när han friade.
De fick rosenröda kinder när de rodnade och gifte sig i vita kyrkor, vitklädda med blommor i håret som speglade deras fromma jungfrulighet.
Hon var inte en sådan modern sagojungfru; hon var av den gamla stammen – de som var långaväga besläktade med sirener och hade mer gemensamt med hajar, delfiner och sjökor än med människornas prinsessor.
Hon var en riktig sjöjungfru och hon gömde sig bakom sagorna när hon steg upp på land.
(Detta är en SkrivPuff-övning; ordet för dagen är klor. Bilden hittad här.)
Som en saga - bra!
SvaraRaderaMed näbbar och klor
Målande! Ser många bilder för mitt inre när jag läser! Bra! Sagans värld är underbar! Där är allt möjligt!
SvaraRaderaAv någon anledning associerar jag till en tonårig flicka med allt vad det innebär av komplex och dåligt självförtroende. Fin text.
SvaraRaderaBra!
SvaraRadera