Recension: Demonen av Michail Lermontov

Författare: Michail Lermontov

Titel: Demonen

Förlag: Ersatz

Sidantal: 126

ISBN: 978-91-86437-32-9

Mitt exemplar: köpt på bokrean i februari 2015

Utmaning: Klassikersommar, en utmaning anordnad av Lyran på Lyrans Noblesser

Utläst: 2015-06-20

Först ut i min klassikerutmaning är en bok som inte finns med i min hög av klassiker men som väl fanns med i min läshög redan innan, eftersom det var en bok jag hade börjat på men ännu inte läst ut. Mitt läsmål nu i juni har främst varit att minska min läshög av redan påbörjade böcker från över tio, elva, tolv stycken till att bli den mer hanterbara summan av tre som det är just precis nu (en fackbok; två skönlitterära).

Demonen är en episk saga berättad i diktform, om hur Lucifer kastas ned ur himlen och tar sig till jorden. På jorden förälskar han sig i en fager kvinna, Tamara, som gör allt hon kan för att värja sig mot demonen, dess planer och förförande manér.

Mitt exemplar är ett fint inbundet sådant, med ett förord skrivet av Kristina Rotkirch i vilket hon skriver om Lermontov och dikten Demonen. Lermontov själv fick inte se sin dikt i tryck, trots att många redan på hans tid läste den. Idag är Demonen en av Rysslands mest älskade dikter; ”en handbok i förförelsens höga konst” som Rotkirch uttrycker det.

Själva dikten finns i boken både på ryska och översatt, varannan sida ryska och varannan sida svenska, så den som kan ryska (vilket inte jag kan) kan även läsa den på originalspråk.

I slutet av boken finns ett efterord, skrivet av översättaren Lasse Zilliacus, kallat En bergsbestigares tankar – en lämplig metafor när det kommer till den svåra konsten att översätta rimmade versmått.

På insidan av omslagsbladet står om Michail Lermontov följande:

Michail Lermontov föddes 1814 i Moskva och dog i en duell den 27 juli 1841 i Kaukasus. Han tillhörde en förnäm adelssläkt som invandrat från Skottland på 1600-talet och var avlägsen släkting till Lord Byron. Efter att ha tillbringat barndomen hos sin förmögna mormor blev den unge poeten gardesofficer i Sankt Petersburg. År 1837 förvisades han till Kaukasus efter att ha skrivit en för tsaren misshaglig dikt efter Pusjkins död. Hans mest kända verk är romanen Vår tids hjälte, som även den fördömdes av tsarregimen som omoralisk.

Den här gick snabbt och lätt att läsa, just för att det var en dikt, om än en lång dikt, på korta rader. Det är en dramatisk handling med dramatiskt utförande, en berättelse som svävar både högt och lågt, både kosmiskt och känslomässigt, och tar läsaren genom alla tänkbara känslor en människa kan erfara.

I efterordet diskuteras lite meningen med dikten och synen på Tamara och hennes kärlek. Och visst kan man ha invändningar mot hennes handlande, mot demonens handlande och mot utgången av dikten eller vad som sker i den. Men jag vill inte avslöja för mycket utan rekommenderar er att läsa den här boken.

Den är kort och den är mycket bra och välskriven, med en fin översättning.