Recension: Dockskelettet av Holly Black

Författare: Holly Black

Titel: Dockskelettet

Originalets titel: Doll Bones

Sidantal: 244

ISBN: 978-91-29-69490-1

Förlag: Rabén & Sjögren

Mitt exemplar:recensionsexemplar från förlaget

Utläst: 2015-05-22

De flesta böcker mår bra av att läsas i ett svep; läsupplevelsen blir intensivare och därmed starkare, både känslomässigt och visuellt. Läser man stora sjok i ett svep kommer man mycket lättare in i bokens värld och blir lättare en del av den. Så blev det med den här boken och det är jag glad för. Det är också ett gott betyg för det är böcker jag verkligen fastnar för som jag också sträckläser.

Efter några sidor sveptes jag med och sedan läste jag på. Den här boken läste jag på några få sittningar.

Holly Black visar återigen att hon kan konsten att skriva trovärdiga historier. Jag gillar att hon väljer att ha Zachs perspektiv. Det är modigt att som kvinna välja pojkens perspektiv och hon gör det bra. Redan i trilogin om Berörarnavisade hon hur trovärdigt hon kan skildra en historia ur en pojkes perspektiv, då i första person, den här gången i tredje person. Holly Black är en sådan författare som växt med varje bok jag läst av henne.

Dockskelettet handlar om hur det är att växa upp och hur det är att inte vilja separera från barndomens lekar. Och måste man ens lämna dem bakom sig?

Zachs pappa får för sig att Zach är stor och slänger hans dockor. Det enda sättet att komma förbi sanningen är genom att ljuga för sina två jämnåriga bästa vänner, Alice och Poppy, säga ”jag vill inte leka längre”.

När sedan porslinsdockan (gjord av ben) som varit fokus för deras lekar börjar prata med Poppy i hennes drömmar och dessutom visar sig innehålla en död flickas ande måste Zach ge sig in i leken igen om han ska klara utmaningen.

Barn skulle nog tycka att den här boken var otäckare; jag är lite avtrubbad som vuxen även om jag är en känslig läsare

 Jag tyckte inte att boken var så otäck, men nog skulle jag ha tyckt att det varit otäckt om jag själv var med om det på riktigt; så är det ju alltid, saker och ting blir lite så otäcka som man vill göra dem när man läser.

Medan när man verkligen upplever något på riktigt så har man inget val annat än att försöka hålla distans i nuet, vilket inte alls är så lätt som det låter.

Och jag tror nog att bokens tilltänkta målgrupp måste tänka på det som står citerat på baksidan: ”Dockskelettet kommer att få dig att sova med lampan tänd.” – citerat av författaren Jeff Kinney.

Det jag tyckte mest om med boken var lekarna och Zachs tidigare inställning till dem, hur barnen lekte och hur fantasifullt och påhittigt och äventyrligt det var; på samma vis som mina egna lekar. 

Och med paralleller till vuxna påhitt, alltså vuxna författares inre lekar, kom det fram en stark igenkänningsfaktor hos mig. Igenkänningsfaktorn gjorde att jag älskade detta, älskade den delen av boken och därmed hela boken, den suggestiva stämningen, det realistiska liksom det övernaturliga.

Tycker också om realismen i historien och det osäkra i det övernaturliga – inbillar de sig eller inte? Och att man som läsare får dra egna slutsatser.

Tack, Rabén & Sjögren, för recensionsexemplaret!