Recension: Änka i ett år av John Irving

Författare: John Irving

Titel: Änka i ett år

ISBN: 91-46-17573-3

Förlag: W& W

Antal sidor: 536 (pocket)

Mitt exemplar: en pocket jag köpt för många herrans år sedan (min pocketupplaga är från 2004) och som jag numera gett bort till Röda Korset (jag kommer aldrig att läsa den igen och den tar bara upp onödig plats i min hylla)

Utläst: 2015-06-15

Handling från baksidan av boken:

Ruth Cole är en framgångsrik författare – och en mycket komplicerad person. Inte direkt trevlig, men ändå oförglömlig. När vi först möter Ruth är hon fyra år. Hennes mor Marion är totalt uppslukad av sorgen efter två döda söner – så till den grad att hon till slut lämnar familjen av rädsla för att en så stor sorg ska vara smittsam.

Ruths far Ted är en berömd barnboksförfattare vars specialitet är berättelser som skrämmer livet ur barn. Vi möter också Eddie O'Hare, en ung man med författardrömmar som tycker att han får ett drömjobb som Teds assistent. Men arbetet blir inte riktigt som han tänkt sig. Han blir inte bara Ruths barnvakt, han blir också Marions älskare. Och kärleken till Marion ska komma att prägla Eddie för livet.

Det är inte ofta jag sågar böcker; förra året sågade jag ett par böcker jag läste för utmaningen Läs ett år; annars läser jag mest, tack och lov, mer eller mindre bra eller bättre eller väldigt bra böcker. Men den här boken är, om inte dålig så i alla fall inte min kopp te.

Handlingen kanske låter bra, men den är inte bra. Och jag stör mig något fruktansvärt på Irvings alla kursiveringar. Som läsare vill jag själv läsa – och själv bestämma när jag ska betona ord; jag vill inte ha hans extraemfas flera gånger på varje sida, sida upp och sida ner. Det är att inte lita på läsaren, att behöva kursivera extra bara för att man vill att läsaren ska emfasera ett visst ord. Och han gör det så himla ofta! Så totalt onödigt.

Dessutom är det här, tyvärr, en tråkig bok. Det är inte ofta jag säger det och det är inte ofta det händer: men den här boken och läsningen av den, gäsp, var verkligen tråkig.

Intrycket svalnade ännu mer på grund av att jag drog ut så på läsandet. Jag började med att ha den som min pendlarbok; en bok jag läste på tåget när jag pendlade och i väntan på tåget. Jag läste i alla fall i den dagligen under ganska lång tid och några eller många sidor i taget men det hjälpte inte. Sedan blev det ett långt uppehåll på flera månader, över ett halvår, från augusti förra året, då jag inte läste alls och så beslöt jag häromveckan att jag skulle avsluta läsningen och sträckläste de sista hundratalen sidor på några få dagar.

Boken heter Änka i ett år och det tog mig närmare ett år (min långa paus inräknad) från den 22 juli 2014 till den 15 juni 2015 att läsa den – det passar i alla fall ihop med titeln om inte annat.

Första halvan av boken – det händer ju ingenting! Irving är så förskräckligt pratig och mångordig, och ändå får han inte mycket sagt, man lär inte känna karaktärerna på djupet, bara på ytan och han går mellan för många perspektiv och är för distanserad i sina beskrivningar. Humorn, som uppenbarligen ska vara en av hans kvaliteter, går mig helt förbi. Visst, jag kan se varför vissa saker skulle vara roliga, men de är ansträngt roliga och faktiskt tråkig – även humorn.

Boken blir för långrandig. Ett mord i sista tredjedelen av boken piggar upp saker och ting och det blir lite mer intressant, men aldrig mer än en aning spännande. Den lyfte upp sig lite mot slutet som sagt, men inte tillräckligt mycket, och den här boken får av mig en stjärna av fem möjliga på Goodreads.