Skrivpuff: famla

(Bilden lånad härifrån: http://www.di.se/artiklar/2015/12/28/kop-din-egen-strand/) 

Han famlar, går helt vimmelkantig och nedsjunken i sand, tills världen tar slut och havet tar vid, tills han inte kan komma längre.

Han ser ut över vågorna. Solskenet bländar.

Han skuggar med handen och lyckas se blått. Någonstans där bortom flyger harpyan med kvinnan i klorna. Hur ska han kunna komma ifatt? Hur ska han kunna rädda henne? Vill hon bli räddad?

Hon kanske inte behöver räddas – hon är ju ändå ett orakel och kan klara sig själv. Har levt hela sitt liv invid havet.

Den som kan se framtiden i vita människoben kan klara sig själv.

Han borde vända tillbaka, ge upp, inte tro att han kan rädda henne eller sin dotter. Mörkervarelserna har nu två: dotter och orakel.

Han undrar så smått om de kommer att mötas och vad de då kommer att säga varandra. Kommer de att få tillfälle att samtala?

Kanske mörkervarelserna andas död i dem innan de ens hinner kasta ögon på varandra, än mindre träffas.

(Detta är en skrivpuffövning, också det första skönlitterära jag skrivit på evigheter. Samt att det är fortsättningen på en novell, Orakelvägen, som jag påbörjade för ett par år sedan, men inte skrev mer än början på. Det här är jag när jag är som mest lyrisk i prosasammmanhang... tror jag.)