En smakebit på søndag: Peace av Gene Wolfe

En smakebit på søndag anordnas av Flukten fra virkeligheten. och återkommer varje söndag. Surfa till hennes blogg för att läsa fler smakbitar.

Min smakbit kommer från en bok som jag läste fredag-lördag den här helgen, Peaceav Gene Wolfe. Han är definitivt en författare som förtjänar mer uppmärksamhet. Ett språkligt geni, någon som verkligen kan berätta en historia och göra det bra. Som skriver intelligent och inte alltid helt lättillgängligt. Han tar inte genvägar och han vågar skriva på ett sådant vis att läsaren får en utmaning.

Mycket kunde sägas om och diskuteras kring innehållet i Peace, men jag nöjer mig här med att nämna språket.

Språket är poetiskt och vindlande. Gene Wolfe skriver rytmiskt, med många och långa parenteser, i en viss takt som man kommer in i efter ett tag, som läsare. Boken är lite svår- och trögstartad, men när man väl kommit en bit är det en underbar upplevelse (om man kan bortse ifrån att man obönhörligen blir förvirrad under läsningen). Det här är en bok som man gärna läser om och som kanske till och med kräver en omläsning – speciellt av en lite ouppmärksam läsare.

Gene Wolfe är alltså inte helt lättillgänglig och inte för alla, men han är definitivt en författare som skriver både vackert och intelligent, som har mycket att berätta. Han skriver både fantasy, science fantasy och science fiction. Peace klassas som fantasy.

Mitt smakprov kommer från ett parti utan parenteser, från sidan 97 i Peace.

The rain slacked a bit and we saw it, a massive brick-and-fieldstone farmhouse whose solid masonry walls had probably been standing since before the Civil War. Beside the front door a white June rosebush as big as a laurel still displayed the year's last three blossoms, now being flailed to ruin by the rain; under the spreading, thorny gray-green branches a lonely hen sheltered herself; there was no porch but the bush, and only a single high stone step, to which Mr. Macafee drove as close as he could before tooting the horn. I could see a kerosene lamp buring in the parlor window. Mr. Macafee tooted again, and as he did so the door opened; a woman in a long, old-fashioned calico dress stood there, with a little girl behind her who watched us from the shelter, as it seemed, of her mother's skirts. The woman made a gesture I did not understand and disappeared inside the house, followed by the little girl, who had pigtails. My aunt Olivia said, ”She's gone to get an umbrella – we don't need that, and she'll get wet. Why don't you make a run for it, Jimmy?”

Mr. Macafee opened the door and dashed out. I followed him, and in the three jumps it took me to reach the door got as wet as I had fallen into the river. ”Get out of Vi's way”, mr. Macafee said, and drew me aside. My aunt, of course, was wet, too, and we were all three standing in the doorway laughing about it when the woman in calico and the little girl returned with an umbrella like a black bird, and a huge old slicker of the kind favored by farmers.