Tisdagstrion: liten eller stor i titeln

Dags för Tisdagstrion. Denna vecka har Ugglan & Boken valt tema liten eller stor i titeln (eller varianter av orden).

Min trio kommer här:

Terry Pratchett har skrivit Small Gods, där gudarnas överlevnad beror på dess troende. Om ingen finns som tror på guden ifråga upphör den att existera. I boken får vi följa en ytterst liten gud som bara har en troende, en enda följare, som han riskerar att förlora. Mycket mer kommer jag inte ihåg; det var ändå runt tjugo år jag läste boken. Egentligen var handlingen mycket mer komplicerad än så - och humoristisk som alltid med Pratchett. Kanske dags för en omläsning snart?

The Long Way to a Small, Angry Planet av Becky Chambers är något så ovanligt som feel-good i rymden. Boken har en väldigt enkel handling. Det viktigaste är personerna - människor och utomjordingar. Riktigt mysig läsning med stort hjärta. Det finns ytterligare tre fristående böcker som utspelas i samma universum och är likaledes läsvänliga och karaktärsdrivna. Jag är på gång att köpa den fjärde och sista boken i serien, så snart den kommit ut i samma pocketformat som det jag köpt de övriga tre i.

Småtrollen och den stora översvämningen av Tove Jansson var hennes första bok om Muminfamiljen, innan hon ens hade kommit på just "Mumin". De var bara småtroll från allra första början. En liten bok för barn om stora och små ämnen. En gammal klassiker som håller än, senast läst av mig 2008. Även denna bok tål en omläsning (eller flera) av mig snart ...

Recension: Uppdrag Hail Mary av Andy Weir

Huvudpersonen vaknar upp utan att veta var han är, vem han är eller vad han gör där han är. Mer än så behöver man inte veta innan man börjar läsa. Baksidan av boken avslöjar som oftast lite för mycket, så läs inte baksidestexten alltför noggrant.

Andy Weir skriver på ett vis som känns igen från hans första bok, Ensam på Mars. Den sarkastiska humorn, de tekniska och vetenskapliga ingående beskrivningarna finns där. Det är mycket science, vetenskap, i den här science fiction-boken, och jag kan inte säga att jag förstår allting. Men Weir förklarar det på ett sätt som gör att jag ändå hänger med hela tiden. Även det tekniska och det vetenskapliga blir spännande.

En av de största skillnaderna mot böckerna Ensam på Mars och Artemis är huvudpersonen och hans personlighet. Han är mer sympatisk, mer gråtmild än de andra två, även om det fortfarande är mest handling och mycket lite grubbel. Andy Weirs huvudpersoner är handlingskraftiga, så också huvudpersonen i Uppdrag Hail Mary.

Uppdrag Hail Mary består också oväntat av mer värme, hjärta och medmänsklighet än de föregående två böckerna jag läst av Weir. Mer vill jag inte avslöja angående den saken.

Detta är en science fiction-thriller med fart. Boken är på 510 sidor. Trots det läste jag ut den på två dagar. Det är verkligen en bladvändare i ordets rätta bemärkelse.

Andy Weir är tillbaka i toppform. Den här boken får ni inte missa!

Tack till Bookmark Förlag för recensionsexemplaret!

 

Författare: Andy Weir

Titel: Uppdrag Hail Mary: Ensam i rymden

Originaltitel: Project Hail Mary

Översättare: John-Henri Holmberg

ISBN: 9789189087941

Sidantal: 510

Förlag: Bookmark Förlag

 

Boken finns att köpa på till exempel:

Adlibris

Bokus

SF-bokhandeln

Månadens språk är samiska

I år liksom förra året är jag med på Månadens språk, anordnad av ägaren till bloggen Scyllas hylla. I juni är språket samiska (länk till Wikipedia och samiska författare). Inte helt lätt, tänkte jag, och började googla omkring. Ärligt talat har jag inga som helst referenser när det kommer till samisk litteratur, förutom Aednan och den är ju skriven på svenska, och Augustprisvinnaren för 2020, Elin Anna Labba, med Herrarna satte oss hit. Om tvångsförflyttningarna i Sverige. Så jag letade runt på nätet efter mer information och hittade en hel del.

Jag hittade en fin sida, för Författarcentrum Sápmi, där det finns utbildningsvideor om samisk litteratur, liksom en lång litteraturförteckning över sådant som skrivits på samiska och översatts. Här hittar ni den sidan.

Umeå Litterarära festival har en sida med "en ny generation samiska författare" där tre författare presenteras: Rönn-Lisa Zakrisson (poet), Lisa Marainen (poet) och Moa Backe Åstot (skönlitterärt).

Läs mer om dem på Umeå Internationella Litteraturfestival.

Jag hittade även en fin intervju med tre andra författare på Vi Läser:s webbsida. Rawdna Carita Eira, Marja Kristin Skum och Inghilda.

Vill man läsa mer om samisk berättarkonst hittade jag även en annan intressant sida på samer.se.

Men den största svårigheten med att hitta samisk litteratur att läsa är begränsningen som finns på biblioteken i det landskap där jag bor. Alla biblioteken har en samlad databas, så man kan låna från vilket bibliotek i länet som helst och sedan få boken skickad till ens lokala bibliotek och hämta den där. Men utbudet är ändå begränsat. Speciellt med ett så nischat språk som samiska.

Böckerna för månadens språk är ibland sådana jag har hemma redan, men för det mesta blir det låneböcker, då jag inte vill köpa nya böcker enkom för månadens språk-utmaningen.

Med sådana begränsningar hittade jag ändå två böcker som jag tänker läsa under månaden juni. Jag hittade ytterligare ett par böcker vid sökningar i bibliotekets databas, men de handlade om renskötsel och det är inte riktigt min grej.

Först ut är Sju slags vatten (länk till förlagets hemsida) av Harald Gaski och Lars Nordström, en barnbok översatt från samiska till svenska.

Den andra boken är Lappskatteland, som dock är skriven på svenska som originalspråk, men är en historisk roman som handlar om samer - en släktkrönika om fyra generationer kvinnor, skriven av Annica Wennström.

Recension: Spegelbilden av Joseph A. Davis

Jag blev tillfrågad av författaren Joseph A. Davis om jag ville läsa och recensera hans bok Spegelbilden, andra delen i serien om Tusenvärld. Självklart tackade jag ja.

Så här står det på baksidan av boken:

Prins Kasirs liv svävar i fara, och Julia och Edvin rymmer hemifrån och rusar iväg till Tusenvärlds vackra domäner för att hjälpa honom. Mörkret som lurar där har tagit nya, lömska former och syskonparet blir tvungna att pröva sina nyfunna krafter mot fiender och faror som de aldrig kunnat föreställa sig.

Medan de desperat söker efter ett sätt att rädda Kasir drabbas Julia av märkliga drömmar om en spegelvänd värld där de skugglika fördunklarna har lyckats ta sig inom huvudstadens murar. Men är det bara en dröm, eller är det någonting mycket mer allvarligt?

 

Spegelbilden är som sagt den andra delen i serien om Tusenvärld, med samlingsnamnet ”Kampen om Tusenvärld” och boken tar vid där den förra slutar. Det är en direkt fortsättning och man bör ha läst Dunkelstjärnan innan, för det är många referenser till den föregående bokens handling. Personerna som var med i första boken dyker upp igen, plus en del nya karaktärer.

Spegelbilden börjar in medias res; jag kastas rätt in i handlingen. Direkt är jag där, tillsammans med syskonen Julia och Edvin. Sugs in i deras först vardagliga och sedan alltmer övernaturliga och spännande bekymmer, när de återigen reser från vår värld tillbaka till Tusenvärld och förvecklingarna tar vid.

Julia, Edvin och de andra försöker hitta och rädda Kasir. Detta för dem till nya, okända ställen, till och med in i drömmarnas värld. Julia och Edvin får använda och utveckla sina förmågor och sina magiska föremål.

Vissa personer är fortsatt mystiska, som till exempel Pallantu. Jag blir osäker på vilken sida de egentligen tillhör och om de verkligen går att lita på. Detta ger en extra dimension åt karaktärerna. Över huvud taget är karaktärerna väl utmejslade. Alla känns realistiska och befinner sig i den grå zonen, varken svarta – helt onda – eller vita – helt goda. Alla är mer eller mindre komplexa karaktärer med både gott och ont inom sig. Politiska förvecklingar och intriger fördjupas, liksom världsbygget.

Återigen fascineras jag över språket i Tusenvärld, hur det består av underliga vokalljud, jollrande läten och visslingar. Nyfiken undrar jag hur det skulle låta i verkligheten och vilket existerande språk som skulle komma närmast.

Tillhör man målgruppen, 9–12 år, läser man nog denna bok med stor förtjusning och nagelbitande fascination. Barnen får förutom spänning för stunden även reflektera lite över hur olika det är om man kan språket eller inte i landet man lever, samt att man blir uppmärksammad på hur magiskt det kan vara med skaparlust och skaparkraft. Även jag känner magin.

Tack till Joseph A. Davis och förlaget Stevali Barn för recensionsexemplaret!

Boken finns att köpa till exempel här:

Adlibris

Bokus

Recension: Systervälde av Stefan Dahlström

Jag fick förmånen att få Systervälde som omslagssläppsbok på Instagram och som recensionsexemplar från Fantasiförlaget. I början gick det lite trögt med läsningen men snart blev det en bladvändare som jag knappt kunde lägga ifrån mig.

Så här står det på bokens baksida:

Heliga gudinna, väktare av livmodern och livets blod, hör oss soldater och tjänare över det jordiska. Jag är född sioraand, född att lyda och tjäna, uppvisa offervilja och beslutsamhet på slagfältet och nedgöra dem som hotar min värld. Mitt syfte är att segra eller dö för härskarinnorna. Döden är mitt jobb. Varje kula jag tar är en kula min moder, syster och dotter slipper. Varje vunnen meter blir ett andrum för min familj att överleva ännu en dag. Detta är vårt löfte, detta är vårt förbund.

Dystopin Systervälde skildrar en framtida värld där matriarkatet styr. En stark roman med politiska undertoner och skarp kritik mot det militära men framför allt med ett livsöde som berör läsaren på djupet.

Systervälde utspelas i ett matriarkat där allting inte är så bra som det först verkar på ytan. Huvudpersonen Elin rekryteras som soldat. Mantrat i citatet ovan syftar till soldatkvinnans roll, till Elins nya verklighet. Soldatlivet är tufft, hårt och dödligt farligt.

Det är modigt av Dahlström att som man skriva om ett samhälle vid första anblicken enbart bebott av kvinnor. Han gör det bra. Dahlström målar upp en trovärdig värld. Jag är annars inte mycket för att bry mig om ifall en bok skrivits av en man eller kvinna och handlar om en man eller kvinna; jag ser oss mer som olika individer, oavsett kön, och att vi skriver om individer snarare än könsrepresentanter, men i detta fall ger det en extra dimension åt boken och tolkningen av densamma att berättelsen är skriven av en man, trots att den handlar om en kvinna och om ett utpräglat kvinnosamhälle.

Eftersom det här matriarkatet är ett ickefungerande matriarkat med många brister som skildras, där motsättningar, tvång och våld är vardagsmat, undrar jag om Dahlström vill signalera hur dåligt det kommer att gå om kvinnorna tar över. Skulle det bli en dystopisk framtid med kvinnor vid rodret?

Min teori är att bokens matriarkat kom till efter uppror och upplopp, kanske efter ett krig, där kvinnorna fortsätter att underkuva mannen om och om igen, liksom de kvinnor som är vid makten fortsätter att underkuva kvinnorna under sig till samma lydnad. Helt enkelt ett matriarkat som gått överstyr, eller aldrig varit riktigt sunt, där kvinnorna tagit till sig sina ”manliga” egenskaper för att kunna kuva männen och sedan fortsätter på den våldsbejakande linjen. Det är ett förtryckarsamhälle för såväl män som för kvinnor som Elin, som inte ses som fullvärdig i och med att hon är en klon och född som tonåring.

Det var underhållande läsning och boken fick mig att komma i gång igen efter en lässvacka. När jag nu skriver denna recension får jag egna idéer till hur jag själv skulle utveckla ett liknande science fiction-samhälle, eller i alla fall fundera vidare på hur ett mer välfungerande matriarkat egentligen skulle se ut, och det är ju ett gott betyg för boken. Ett fungerande matriarkat skulle nog ta mer fasta på de moderliga aspekterna än de krigiska. Jag tror inte att samhället skulle baseras på rädsla.

Boken slutar efter stegrande händelser och ett crescendo som jag ifrågasätter då jag ifrågasätter huvudpersonens handling. I mina ögon känns Elin inte som en så lydig och hjärntvättad soldat att hon skulle handla som hon gjorde i slutet. Jag ifrågasätter det, men låter det vara. Jag förstår att Dahlström valde det scenariot och hoppas att det blir berättigat, att det är ett handlande som omformar Elin och som verkligen har konsekvenser för annars är det bara en plottwist som författaren ville klämma in och som egentligen inte passar Elin att utföra.

I slutet av boken går Elin vidare, ett nytt kapitel tar vid i hennes liv, och man undrar hur det kommer att gå för henne fortsättningsvis. Boken slutar därmed i lite av en cliffhanger efter något av ett avslutat kapitel.

Även om en man förekommer i det allra första kapitlet av boken, och delar av mannens ställning förklaras redan då och vidare under bokens gång, återstår många frågetecken när jag läst ut boken. Riktigt på det klara med hur samhället fungerar blir man aldrig, varför jag gärna läser en fortsättning som utvecklar och förklarar mer. Frågetecknen banar också väg för en fortsättning. Jag vill veta mer och jag hoppas, även om man får följa Elin framöver, att perspektivet vidgas – antingen genom att Elin får veta mer, får större insikt, eller genom att man får följa andra personer i framtida böcker, som är mer insatta i de politiska intrigerna eller vet mer om samhällets toppskikt såväl som bottenskikt. Varför inte även en man?

Sammanfattningsvis: Systervälde av Stefan Dahlström är en välskriven science fiction-bok, en dystopi med ett väletablerat samhälle och utvecklade karaktärer. Det känns trovärdigt, läsningen engagerar. Boken slutar i en cliffhanger som gör att man känner ett sug efter mer.

Jag kommer definitivt vilja läsa fortsättningen och hoppas att den kommer att publiceras snart.

Stort tack till Fantasiförlaget och författaren Stefan Dahlström för recensionsexemplaret!

Boken finns att köpa på till exempel:

Adlibris

Bokus

SF-bokhandeln

Recension: Resenären & Banemannen av Tommy Gustafsson

Jag fick förmånen att få Resenären & Banemannen som recensionsexemplar och visningsex på Instagram av Fantasiförlaget och författaren Tommy Gustafsson.

Så här beskrivs bokens innehåll på Adlibris/Bokus:

Livet i den alltför gemytliga staden Bolgat går gamle Graldek på nerverna. Allting förändras när han hittar en nedkyld och medvetslös ung man i ett buskage. Kan Ric, som förlorat minnet, vara Resenären som enligt legenden kan få gudarna att återvända till Nandoria? Vem är i så fall Banemannen som också nämns i profetian? Och hur ska Graldek kunna skydda Ric från honom? Följ med Graldek i jakten på gudarna och Ric i sökandet efter en egen identitet.

Resenären & Banemannen var lite trög till att börja med men sedan tog det fart. När jag väl kom in i den här boken var den riktigt spännande. Den blev till en riktig bladvändare.

Det är en klassisk fantasyroman av traditionellt slag, med många fantasyinslag som hör till denna genre, ”fantasy tropes, som det kallas på engelska. Det gäller både handlingen, som innehåller mycket resande, en klassisk ”fantasy trope” och karaktärerna, där tyvärr kvinnosynen var lite dammig och typisk för fantasy som utspelas i någon slags medeltid. Inte författarens syn på kvinnor, vill jag förtydliga, utan männens syn i boken. Det kan bli lite tröttsamt, att det oftast är så.

Även en av kvinnornas agerande ifrågasatte jag och det kändes inte helt troligt att hon skulle välja att agera som hon gjorde.

Över huvud taget undrade jag lite över vissa personers sätt att agera. Vissa frågor lämnades obesvarade och visst agerande hos huvudpersonen lämnas oförklarat. Vissa personer blir brutala onödigt snabbt i mina ögon (till exempel huvudpersonen i början av boken).

Här finns förutom människor även övernaturliga varelser, gudar och magi – sådant som hör traditionell fantasy till.

Vad gör den här boken annorlunda? Jo, det är svensk fantasy och riktigt välskriven sådan. Det finns inte mycket att klaga på här förutom det jag redan nämnt ovan.

En twist som hände framemot slutet räknade jag ut väldigt tidigt i romanen, men ett par andra kom som överraskningar under läsningen.

Boken känns som ett färdigt kapitel. Ändå var det så pass många frågetecken att det skulle kunna öppna upp för en fortsättning, men det känns samtidigt inte helt troligt då den ändå fungerar som en standalone.

Skulle det komma en fortsättning skulle jag gladeligen läsa den. Jag skulle också gärna läsa annat som Tommy Gustafsson publicerar. Detta var hans debutbok och jag ser fram emot att läsa mer av honom i framtiden.

Sammanfattningsvis: Det är fantasy i traditionell, episk anda. Tänk David Eddings eller Terry Brooks. En riktig bladvändare när man väl kommit in i handlingen. För den som gillar traditionell fantasy är den här för dig.

Stort tack till Fantasiförlaget och debutantförfattaren Tommy Gustafsson för recensionsexemplaret!

Boken finns att köpa på:

Adlibris

Bokus

Tisdagstrion: ljus och mörker

Tisdagstrion hos Ugglan & Boken är denna vecka "ljus och mörker". Här kommer min trio:

Världar av ljus, världar av mörker av Annika Johansson läste jag redan år 2000, redan innan jag officiellt började föra läsdagbok (mittt första kompletta år med läsdagbok blev 2003). I Världar av ljus, världar av mörker tar Johansson upp de största västerländska fantasyförfattarna (i den upplaga jag läste även ett kapitel om skräck som tydligen utgått i nyupplagan). Inte mindre än tjugotre författare presenteras, tolv fler i nyupplagan än i den gamla upplagan. Det blir en bra inledning till fantasygenren och här kan man hitta några pärlor till författare, bland annat Lloyd Alexander, Robin Hobb och Ursula K. LeGuin.

Nedan ser ni nyutgåvan som finns att på tag på som e-bok på Adlibris i skrivande stund. Annars hittas boken lättast på biblioteket, i både gammal och ny upplaga. Jag lånade precis nyupplagan på biblioteket. Kanske dags för en omläsning sådär tjugoett år senare? Nyupplagan har som sagt utökats med fler författare och uppdaterad information. Jag kan dock inte svära på hur aktuell den känns nu jämfört med när boken först släpptes och jag läste den. Nyutgåvan är även den ganska gammal vid det här laget, från 2009. Fantasygenren är i alla fall fortsatt populär.

I Ursula K. LeGuins Mörkrets vänstra hand får vi stifta bekantskap med en värld där det alltid är vinter, där invånarna byter kön flera gånger under sin levnad och i grunden är androgyna och till och med könslösa. Dit åker människan, mannen, Genly Ai, för att skapa en relation mellan världarna; han är representant för den interplanära organisationen Ekumenen. En stämningsfull och annorlunda science fiction-roman, mycket välskriven och ett tidigt debattinlägg i diskussionen om kön, från 1969. Jag läste den år 2020. Debatten är fortfarande aktuell.

Angie Sage har skrivit en magisk fantasyserie om sju böcker för barn och ungdom om pojken Septimus Heap, sjunde sonen till en sjunde son. Här finns en tydlig gräns mellan ljus och mörker. Den sjätte boken heter till och med Mörkret (Darke). Jag lyssnade till de tre första böckerna lånade från biblioteket, en härlig uppläsning av Helge Skoog för övrigt. Fler inlästa böcker finns inte; serien var från början tänkt att bli en trilogi. Sedan fortsatte Sage att skriva och serien kom att bli på hela sju böcker.

Jag kom för mig häromåret att köpa böckerna på bokrean, men hittade inte alla, bara bok två till och med sex. Den första boken i serien köpte jag därefter på Bokbörsen. Bok sju hittade jag däremot inte alls på svenska. Till sist köpte jag i slutet på förra året den sjunde boken i nyskick på engelska på Bookdepository. Fyre (Eld) heter den sista boken i serien. Den läste läste jag ut denna månad, tidigare i maj. Det är en lättläst och lättillgänglig serie, där magi och alkemi blandas. Den passar bra för sin målgrupp och riktigt spännande.