Så här står det på baksidan av boken:
Prins Kasirs liv svävar i fara, och Julia och Edvin rymmer hemifrån och rusar iväg till Tusenvärlds vackra domäner för att hjälpa honom. Mörkret som lurar där har tagit nya, lömska former och syskonparet blir tvungna att pröva sina nyfunna krafter mot fiender och faror som de aldrig kunnat föreställa sig.
Medan de desperat söker efter ett sätt att rädda Kasir drabbas Julia av märkliga drömmar om en spegelvänd värld där de skugglika fördunklarna har lyckats ta sig inom huvudstadens murar. Men är det bara en dröm, eller är det någonting mycket mer allvarligt?
Spegelbilden är som sagt den andra delen i serien om Tusenvärld, med samlingsnamnet ”Kampen om Tusenvärld” och boken tar vid där den förra slutar. Det är en direkt fortsättning och man bör ha läst Dunkelstjärnan innan, för det är många referenser till den föregående bokens handling. Personerna som var med i första boken dyker upp igen, plus en del nya karaktärer.
Spegelbilden börjar in medias res; jag kastas rätt in i handlingen. Direkt är jag där, tillsammans med syskonen Julia och Edvin. Sugs in i deras först vardagliga och sedan alltmer övernaturliga och spännande bekymmer, när de återigen reser från vår värld tillbaka till Tusenvärld och förvecklingarna tar vid.
Julia, Edvin och de andra försöker hitta och rädda Kasir. Detta för dem till nya, okända ställen, till och med in i drömmarnas värld. Julia och Edvin får använda och utveckla sina förmågor och sina magiska föremål.
Vissa personer är fortsatt mystiska, som till exempel Pallantu. Jag blir osäker på vilken sida de egentligen tillhör och om de verkligen går att lita på. Detta ger en extra dimension åt karaktärerna. Över huvud taget är karaktärerna väl utmejslade. Alla känns realistiska och befinner sig i den grå zonen, varken svarta – helt onda – eller vita – helt goda. Alla är mer eller mindre komplexa karaktärer med både gott och ont inom sig. Politiska förvecklingar och intriger fördjupas, liksom världsbygget.
Återigen fascineras jag över språket i Tusenvärld, hur det består av underliga vokalljud, jollrande läten och visslingar. Nyfiken undrar jag hur det skulle låta i verkligheten och vilket existerande språk som skulle komma närmast.
Tillhör man målgruppen, 9–12 år, läser man nog denna bok med
stor förtjusning och nagelbitande fascination. Barnen får förutom spänning för
stunden även reflektera lite över hur olika det är om man kan språket eller
inte i landet man lever, samt att man blir uppmärksammad på hur magiskt det
kan vara med skaparlust och skaparkraft. Även jag känner magin.
Tack till Joseph A. Davis och förlaget Stevali Barn för recensionsexemplaret!
Boken finns att köpa till exempel här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar