Varför skriver du?

En fråga som alla skrivande människor någon gång får är väl: varför skriver du?

Här försöker jag besvara den frågan.

Sedan många år har jag formulerat mig: att skriva är att andas. Inte en liknelse, utan en metafor. Eller en sanning.

Att skriva är att andas. Andas måste man, annars dör man. Jag måste skriva, annars dör jag.

Att vara kreativ är något som inte är ett val, utan en nödvändighet. Jag blir galen och tokig, bokstavligt talat, om jag inte får vara kreativ. Det är min livsluft. Inte bara skrivandet, utan även att måla och teckna.

När jag var åtta år gammal hade jag själv en ”mina vänner”-bok, och skrev i andras vänskapsböcker, sådana där som man fyller i fakta om sig själv, längd, vikt, men också favoritsaker, som favoriträtt, favoritämne i skolan, favoritlärare, favoritböcker och -filmer, sådant. Längst ned i raden av saker att fylla i stod ”Vad vill du bli när du blir stor?”

Jag skrev från det jag var åtta år alltid ”författare och illustratör”. Författare mest av allt, illustratör vid sidan av. Jag drömde redan då om att bli författare, och om att illustrera mina egna barnböcker.

Från det att jag var fyra år fram till tonårens slut (mindre frekvent under tonåren), gjorde jag häftade sagor som jag ritade och skrev i.

När jag var fyra kunde jag inte skriva själv så jag dikterade för min mamma som skrev ned vad jag sade. Sagan om Pingvinerna var min första bok. Jag har den kvar fortfarande, liksom de flesta andra hophäftade böcker jag gjort genom åren.

Liksom jag sparat alla böcker med friskrivning från skolan, alla skönlitterära verk jag gjort, från noveller, till dikter och berättelser, till romaner.

Som specialarbetet i gymnasiet som bestod i att jag svarade på frågan: ”Hur skriver man en bok?”, mest bara för att man måste formulera det som en fråga – helst hade jag bara velat skriva en bok, utan krusiduller. Jag skrev en kort uppsats på några få sidor där jag besvarade frågan och fördjupade mig i ämnet och sedan skrev jag boken. Den största delen i specialarbetet bestod av romanen, en fantasyroman på närmare 150 A4-sidor i Times New Roman, teckenstorlek 10, enkelt radavstånd.

Jag har alltid skrivit, bara för att jag inte kan låta bli. De gånger jag har haft ”skrivkramp” – som i mitt fall består av att jag skriver annat än det jag egentligen vill skriva – har jag ändå alltid fortfarande skrivit. Om inte skönlitterärt så dagbok, listor eller brev.

Jag är alltid kreativ, på det ena eller andra viset. Bara för att jag inte kan låta bli. De perioder jag skriver mindre målar eller tecknar jag istället. Men pennan finns ändå alltid där, i handen.

Så varför skriver jag?

Psykologiskt sett kan man säga att det började med att jag var en ensam, tänkande människa. Att jag inte hade många vänner, att jag gärna gick med näsan i en bok.

Samtidigt kan jag inte helt skylla på det, för jag hade (och har) fyra syskon som jag lekte med och två föräldrar som också älskade mig – en hel stor familj som fortfarande älskar mig – så jag var omgiven av familjen och omhuldad och trivdes med mitt liv, åtminstone under min tidiga barndom, innan mobbning och isolering och annat trist som var en del av tonåren och av att växa upp och ha tonårsproblem kom i fokus. Nåja.

Hursomhelst har jag alltid haft ett behov av att uttrycka mig i skrift och det behovet kvarstår ända upp i vuxen ålder. Ett behov av att berätta. Ett behov av att skriva, ett behov av att leka – även när jag är vuxen. Leka genom att leka med ord och forma orden efter eget tycke.

Men också ett behov av att hitta på. Att ett liv inte är tillräckligt. Att en levnadsbana inte är tillräcklig. Att det inte är tillräckligt att bara vara Jenny Holmström jämt. Att jag vill prova på att vara Maximilian Lejon eller Jade Everard Palmer. Män. Andra kvinnor, olika kön. Att vara i andra åldrar uppåt och nedåt. Få andras perspektiv, förstå andras perspektiv. Vara ett djur eller bo någon helt annanstans, i en annan tid, i annan värld. Någon helt annanstans som någon helt annan eller något helt annat.

Livet just nu njuter jag av. Mitt liv. Precis som det är och genom precis den jag är. Fast jag vill också berika det livet, berika min egen levnad och min egen personlighet. Och därför skriver jag.