”Vad mina vänner inte vet” och ”Vad min flickvän inte vet” är två böcker som hör ihop, både innehållsligt och på omslaget som ni kan se på bilden. Finurligt. Det är del ett och del två. Jag tror inte att det är fler, det känns som en färdig enhet.
Förutom att jag inte förstår varför man valde att översätta ”What my mother doesn't know” till ”Vad mina vänner inte vet”, har jag inte mycket att säga emot böckerna. De handlar om ett ungt par, båda fjorton år gamla, snart femton. Sophie och Robin. Robin mobbas i skolan, är lägst på rangskalan, hans efternamn Murphy har blivit ett skällsord. När Sophie blir ihop med Robin ställer det till bekymmer för dem båda eftersom omgivningen har svårt att hantera det.
Första delen är skriven ur Sophies perspektiv, andra delen ur Robins perspektiv. Sonya Sones har lyckats väldigt bra med att få fram två olika slags personligheter, båda beskrivna utifrån första persons-perspektiv, Sophie och Robin har fått varsin bok.
Vad som är speciellt med de här böckerna är att de är skrivna som dikter. Vissa kallar det här slags böcker versböcker, andra kallar det prosalyrik.
Rent litterärt brukar man väl säga att prosalyrik ska bestå av block med text, löpande text som är lyrisk. Där allt går i ett flöde och sedan hoppar till nästa vers som också ska vara lyrisk löpande text. Ett exempel på det är Charles Baudelaires samling Prosadikter.
Men i fallet med Sones' böcker är det inte fråga om textblock, fast jag undrar om det ändå inte kan sägas vara prosalyrik. På varje sida är en dikt och varje dikt leder oss framåt i handlingen. Varje dikt har en rubrik som placerar oss i tid/rum eller i en situation eller tanke som huvudpersonen befinner sig i.
Kanske skulle man kalla det diktroman; det vore kanske mer passande. Intressant sätt att skriva på hursomhelst.
Tidigare har jag läst en berättelse helt skriven på haikuvers, det vill säga verser på tre rader om fem, sju, och fem stavelser som i sig bildar en enhet. Den berättelsen heter Huset på heden och är skriven av Leif Marcusson. Målgruppen är vuxna.
Den här gången är målgruppen ungdomar och dikterna i sig kan väl, var och en för sig, tyckas lite banala men helheten ger ett bra intryck som inte känns banalt utan rörande. Målgruppen är som sagt unga vuxna och jag kommer att tänka på att i och med det här formatet är det en bra bok att läsa både för den som har lätt för att läsa och de som har svårigheter med läsning, som dyslektiker. De kan läsa något bra utan att känna sig mindervärdiga för även om det är en snabb- och lättläst bok är det inte banalt innehåll och ordförrådet är rikt i båda böckerna.
Det blir riktigt spännande, båda böckerna är bladvändare. Och snabbt och lätt går det att läsa. Dikterna är direkta och vardagliga, speglar huvudpersonens inre.
Det kvinnliga perspektivet i den första boken, det manliga i den andra. Jag identifierar mig med dem båda, kanske till och med mer med Robin i det att han är så konstnärlig och går på krokikurs. Jag har också gått på krokikurs, fast mina erfarenheter är förstås helt annorlunda och inte alls så laddade som Robins är, ung man som han är och allt.
Jag imponeras av den detaljrika värld Sones målar upp, känner med personerna och skrattar åt vissa dråpligheter, dras helt klart med, sugs in i relationsdramat och spänningen och läser ut böckerna i en svindlande fart.
Nu ser jag mig om efter fler diktromaner. Någon som har några tips?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar