En glad vinnare till Plötsligt knackar det på dörren

Jag är så glad! I dag kom boken fram till mig, i brevinkastet, boken som jag vann i en tävling hos Anna som har bloggen och dagarna går... Boken ifråga är Plötsligt knackar det på dörren av Etgar Keret. Det är en novellsamling som sägs vara årets bästa. Dessutom pågår det en diskussion på Facebook, i ett diskussionsforum med samma namn som titeln på boken. Delvis är det samma grupp trevliga människor som diskuterade Brasilien berättar: Ljud av steg i januari-februari. Nu ska jag läsa ikapp i novellsamlingen så att jag också kan ge mig in i diskussionerna. Stort tack till Anna på och dagarna går... för boken!

Recension: Neil Gaiman: Odd and the Frost Giants

Författare: Neil Gaiman

Titel: Odd and the Frost Giants

Antal sidor: 118

ISBN: 978-0-06-16173-9

Utgåva: inbunden med illustrationer av Brett Helquist

Utläst: 2014-03-16

Det här känns som en saga i gammalt klassiskt mått. Den känns också väldigt mycket Gaiman. Det är en saga med mycket vackert, skenbart enkelt språk. Att målgruppen är de lite yngre märks på innehållets enkelhet såväl som upplägget – texten har stort teckensnitt och är illustrerad – vart och ett av de korta kapitlen har en illustration mitt i. Sagan har också en enklare handling än Gaimans böcker för äldre barn och vuxna.

Boken utspelas på vikingatiden och i Norge. Odd är en pojke som bor i en liten norsk by. Hans far dör i en vikingaexpedition (modern är död sedan tidigare) och Odd skadar benet på ett fallande träd, vintern vill inte ta slut och de andra byborna är vresiga och aviga mot Odd. Han ger sig av ut i skogen för att, som han tänker, aldrig återvända. I skogen stöter han på en björn, en räv och en örn, och då börjar äventyret, där Odd ger sig ut på en förunderlig resa för att rädda Asgård från frostjättarna.

Det är som sagt en sann och äkta saga i gammalt hederligt manér men med ”gaimanska” förtoningar, i det att det är ett mycket vackert språk som ger vackra bilder och i det att det är sådant i handlingen som gör att det på samma gång är mer realistiskt och mer saga än vanligt. Sagan tar vändningar som gör den annorlunda mot andra sagor, gör den till en saga värdig Gaiman och ger den högsta betyg hos mig. Läs den!

Det här är sjunde boken av tio i Läsmaraton i mars-utmaningen.

Recension: Veronica Roth: Divergent

Författare: Veronica Roth

Titel: Divergent

Originalets (engelska) titel: Divergent

Översättare: Katarina Falk

Serie: första boken i en trilogi

Format: inbunden

ISBN: 978-91-7499-231-1

Antal sidor: 363

Köpt: på bokrean 2014

Utläst: 2014-03-15

Divergent är första boken i Veronica Roths dystopiska science fiction-trilogi, som är bioaktuell– premiärdatumet i Sverige är 30 april – men i USA i dag, 21 mars! (Filmatiseringen av bok två har premiär precis om ett år; 20 mars 2015 i USA.)

I ett dystopiskt Chicago är samhället uppdelat i fem falanger: De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda.

Från baksidan av boken:

”En särskild dag varje år måste alla sextonåringar välja vilken falang de vill tillhöra för resten av livet.”

När boken börjar är det Beatrices tur. På baksidan av boken står också:

”Hon gör ett val som överraskar alla, inklusive sig själv.”

Jag kan säga att jag inte blev ett dugg förvånad, förutsåg valutgången långt innan det var dags för Beatrice att göra sitt val. Sedan var det en del annat i boken som var lätt att räkna ut på förhand, och det är dessa förutsägbara saker som drar ned betyget något på den här boken och gör att jag inte kan ge den full pott. Däremot får den ett mycket högt betyg, för jag drogs med och man vill ju veta om man verkligen har rätt.

Det var tur och roligt att jag började läsa den här boken på en lördag, den femtonde mars, för då var det helg och jag var ledig och hade ingenting planerat så jag kunde verkligen sjunka in i den här boken och riktigt sträckläsa den. Och sträckläste gjorde jag. Såpass att jag avslutade boken redan samma kväll, de skälvande minuterna före midnatt; jag hade tjugo minuter till godo. Tjugo minuter i midnatt slog jag ihop boken och ville genast läsa fortsättningen, vilken jag givetvis inte hade. Och nu sitter jag här, en vecka senare och har faktiskt redan köpt bok två för fullpris i den lokala bokhandeln (smart att ha första boken på rean - många köper nog tvåan som jag gjorde, utan att vänta på nästa rea).

Det var länge sedan jag sträckläste en bok på det här viset och läste ut en bok på en dag! Kul!

Just nu håller jag dock på i en helt annan bok och jag vill läsa en bok i taget nu när jag äntligen tagit mig ur träsket i att hålla på med flera böcker samtidigt som jag gjorde i början av mars. Tack vare Läsmaraton i mars-utmaningen har jag läst ut den ena boken efter den andra och nu gör jag det enklaste och lugnaste: en bok i taget.

Divergent var med andra ord riktigt läsvärd, till och med så att jag kan rekommendera den! I första hand till er som vill ha spänning och lite romantik, vill följa en sextonåring som gör sina livsval och försöker passa in i en ny del av samhället med nya regler.

Kanske är jag sen med att läsa den här, jo, det är jag nog, för jag har varit nyfiken på den hur länge som helst och läst om den massor på andra bokbloggar och den har ju varit omåttligt populär med 1,5 miljoner sålda ex enligt klisterlapp på framsidan (se fotot av boken).

Bara det att jag numera (i motsats till när jag var barn) tenderar att vänta och vänta med att läsa hypade böcker tills dess att de filmatiserats och kommer på bio och jag får en spark där bak för att ta tag i att läsa boken för att jag är löjligt strikt med att läsa boken innan jag ser filmen. De få gånger det varit tvärtom har jag inte läst boken sedan – läsupplevelsen är liksom förstörd – bra nog har det bara skett med böcker som jag ändå aldrig hade kommit på tanken att läsa, filmer som jag inte visste baserades på böcker. Numera blir det ofta så att de få gånger jag går på bio ser jag sådant som baseras på böcker (som jag just läst).

Men den här gången har jag lyckats hålla mig ifrån alla spoilers och bara sett att boken fått högsta betyg från många men inte läst vidare om vad boken handlade om, så jag kunde ta mig an boken utan förutfattade meningar eller förhoppningar. Hade inte sett ett enda foto från filmen heller och det är jag tacksam över för jag vill bilda mina egna bilder inom mig, inte filmatiseringens bilder.

Om man gillar dystopier ska man definitivt läsa den här boken, och om man som jag inte har något emot att saker och ting ibland går relativt enkelt för huvudpersonen och att det lär ganska ytligt och spännande på ett trevligt ungdomligt vis så ska man läsa den här. För tonåringen och bokslukaren och barnsliga vuxna som jag. För de som gillade Hungerspelen och liknande böcker. En lättläst och lättillgänglig bladvändare med massor av spänning och action. Jag ser fram att läsa de andra två böckerna i serien.

Jag ser också fram emot att se filmen, även om boken såklart (som alltid) kommer att vara bättre, och ännu mer nu när jag precis läst boken och egentligen har den alldeles för färskt i minnet för att riktigt uppskatta filmen på samma vis. Går det längre tid emellan bok och film blir jag mindre kritisk mot filmen och snällare mot skillnaderna, kanske till och med missar några, men som nu blir det mer bara ”de gör fel!” om filmen. Nåja. Jag vill i alla fall verkligen se filmen! Får se om det blir på bio eller inte.

Det här är sjätte boken av tio i min Läsmaraton i mars-utmaning.

Recension: Julie Otsuka: Vi kom över havet

Författare: Julie Otsuka

Titel: Vi kom över havet

Originalets titel: The Buddha in the Attic

Antal sidor: 175

ISBN: 978-91-0-012730-5

Köpt: på bokrean 2014

Utläst: 2014-03-15

Vi kom över havet av Julie Otsuka är ovanligt nog en bok skriven i vi-form. Romanen följer en stor grupp unga flickor och kvinnor som förs över havet från Japan till USA som postorderbrudar i början av 1900-talet. De har aldrig träffat männen de kommer att gifta sig med och många av dem också tillbringa resten av sina liv med.

Boken är inte tjock och trots att det kanske är en bok som skulle läsas långsamt blir det en bok jag slukar snabbt. Mycket för att språket gör att den är lättläst och att alla de upprepande meningarna om ”vi” i olika varianter gör att man läser snabbt. Jag berörs inte så mycket som jag skulle vilja. Jag tycker dock att det var en intressant och läsvärd bok, en bok som behövs, som talar om det hemska öde som dessa flickor och kvinnor drabbades av. Jag var helt ovetande om den här delen av kvinnors och japaners historia och som upplysning är den här romanen både mycket läsvärd och viktig. Dessutom är den skriven på ett mycket poetiskt och tilltalande vis med ett ytterst vackert språk.

Det här är den femte boken av tio i Läsmaraton i mars-utmaningen.

Omslagsonsdag - Böcker på böcker

Onsdag igen och dags för Omslagsonsdag. Veckans tema hos Bokpotaten är Böcker på böcker.

Det var inte helt lätt att hitta böcker med böcker på. Jag hittade bara två skönlitterära böcker i min bokhylla med en bok på omslaget. Annars fick jag gå till mina fackböcker och fackbokshyllorna för att hitta böcker med böcker på.

Till sist fann jag några. Klicka gärna på bilden så får ni se omslagen i större format. 

Typografin och läsprocessen har så mjuka färger - det gillar jag. Och Sagan om Alice i Verkligheten är riktigt vacker den också. Boktjuven är riktigt snygg och Nattens bibliotek inbjudande. Vilken är er favorit?

Game of Thrones - snart dags för fjärde säsongen!

Fjärde säsongen av Game of Thrones börjar sändas den 6 april. På Wikipedias engelska sida om serien står att den kommer att innehålla inte bara sista halvan av tredje boken, A Storm of Swords utan även delar av den fjärde och den femte boken! Vilket innebär att jag som trodde att jag hade mitt på det torra i och med att jag läst ut tredje boken måste läsa fjärde och femte, A Feast for Crows och A Dance of Dragons också innan det är dags för premiären på C More Series som jag kan följa från teven här hemma. Men det är riktigt tjocka böcker! Vilket gör att jag måste skynda på lite, eller kanske välja att läsa dessa nämnda böcker som sista böckerna i min tio böcker i mars-utmaning. Har hittills läst sju och är inne på åttonde boken. Ska nog läsa någon lite kortare bok som nionde bok och sedan ge mig på Game of Thrones-serien efter det... Vet inte riktigt vad som blir bäst.

Jag vill verkligen läsa böckerna före jag ser tv-serien. Löjligt egentligen, detta. Jag har haft första boken i bokhyllan sedan 2001 och ändå inte kommit mig för att läsa den förrän första säsongen sändes på teve här i Sverige (på Canal+) och då läste jag ikapp och förbi teveserien. Har fått böckerna rekommenderade av vänner hur länge som helst. Samtidigt är det bra att jag inte läst dem tidigare för George R.R: Martin har ju inte avslutat serien än, bara skrivit fem böcker av sju och den sjätte och sjunde boken väntas fortfarande på. Roligt med teveserien men böckerna är bra mycket bättre, vilket gör att jag helst läser dem först. Så nu ska här läsas!

Tredje säsongen visas just nu på SVT och det finns avsnitt på SVT Play för den som vill kika och se vad det här är för något egentligen.

Recension: Jens Christian Grøndahl: Fyra dagar i mars

Författare: Jens Christian Grøndahl

Titel: Fyra dagar i mars

Originalets (danska) titel: Fire dage i marts

Förlag: Wahlström & Widstrand

ISBN: 978-91-46-22031-2

Format: inbunden

Antal sidor: 393

Köpt: ej köpt, lånad biblioteksbok

Utläst: 2014-03-12

Först lite om innehållet från baksidan av boken:

Den framgångsrika danska arkitekten Ingrid Dreyer befinner sig på konferens i Stockholm när hon nås av ett telefonsamtal: hennes femtonårige son Jonas har gripits för ett grovt våldsdåd. Tillvaron skakas om i grunden, och under de fyra dagar som nu följer genomlever Ingrid på nytt sin ensamma barndom, sitt haverade äktenskap, det åtta år långa förhållandet med en äldre, gift man – ett förhållande som inte längre tycks ha någon framtid. Och relationen till Jonas, som alltmer framstår som en främling för henne.

Har Ingrid gjort samma misstag som sin mor, den självupptagna journalisten Berthe, och sin mor Ada, en gång känd och firad författare? Är de tre kvinnornas livshistorier bara variationer av samma egoism, förklädd till frihetslängtan?

Över till mina reflektioner och funderingar.

Detta är en stillsam roman om tre generationer kvinnor. Huvudpersonen är Ingrid, mycket tid ägnas också älskaren Frank. Fyra dagar av reflektioner och minnen – de presenteras i imperfekt, nuet skrivet i presens.

Det är en välskriven bok med god vokabulär. Konflikten och intrigen är enkel, kanske lite för enkel. Romanen består till största delen av Ingrids reflekterande.

Jag stör mig på användandet av ordet maskulin – som om Grøndahl inte tror på att vi tror på illusionen Ingrid annars. Och trovärdigheten finns där; jag tänker inte alls på att romanen är skriven av en man.

Stör mig också på att replikerna är mitt i brödtexten och ej får ny egen rad. Det gör det svårare att läsa, helt i onödan – speciellt när repliker följer på varandra och det är olika personer som talar, alla på samma rad. Som tur är blir det inte mycket dialog och aldrig fler än två, högst tre personer åt gången.

Annars består boken av vackra formuleringar, flödande skrivet. Intelligent och sinnligt, dock inte lika vackert som Kim Thúys språk, långtifrån, för det är inte frågan om poesi alls, bara det att det är en väl genomarbetad roman som har litterärt snygga formuleringar och ett rikt ordförråd.

Men allting händer lite för mycket på avstånd. Det blir vackra tavlor att betrakta, halvt bortvända kvinnor som man inte riktigt får grepp om. Och jag förvånas över att det inte förs någon moralisk diskussion egentligen, om kvinnornas otrohet (kanske görs detta underförstått bitvis; men det talas mest bara om kvinnornas frihetslängtan). Bra dock att Ingrid (innan romanens början) lämnade sin man och sade som det var tidigt till honom. Den diskussion som förs dock, handlar mest om förhållandet mor-dotter-mor i olika konstellationer – så vill man läsa och fundera över detta är det här en bra bok.

Ändå, jag kan inte riktigt med det lättsinniga sättet de är otrogna på och allt ljugande. Gillar ej kvinnorna i denna roman. Inte ens Ingrid. Förstår henne – kanske. Men tycker inte speciellt mycket om någon av karaktärerna.

En annan konflikt som aldrig blir mycket av är den mellan infödda och invandrare; det är en invandrare som Jonas misshandlar och detta dåd genomsyrar romanen. Det görs inget av det heller. Vet inte ens om boken mynnar ut i något, om Ingrid förändras speciellt mycket eller vidare.

Vill man ha något fartfyllt är det här inte rätt bok. Det är mycket långsam bok med fokus på Ingrids inre. Jag känner inte riktigt att jag hör till målgruppen – jag kanske är för ung och har själv inga egna barn än – vilket i och för sig inte påverkar läsningen, man kan gott tänka sig in i situationen. Den blev kanske lite för långsam och lite för distanserad stundtals. Jag läste den fort dock, mest för att jag redan innan denna kommit in i ett högt tempo tack vare Läsmaraton i mars-utmaningen, där det här var den fjärde utlästa boken – lite slumpartat med tanke på titeln.

Tydligen påminner den här boken mycket om Grøndahls andra böcker, något jag inte kan svara för eftersom jag själv inte läst något annat av honom. Hans böcker blir enligt vissa andra recensioner jag läst för lika varandra. Detta störs jag inte av, förstås. Jag skulle dock inte ha läst den här boken om det inte vore för Läs ett år-utmaningen där titelordet mars gjorde att jag läste boken. Läs om mina andra Läs ett år-böcker här. 

Måste tillägga att den här boken ändock var den bästa hittills av böckerna i Läs ett år-utmaningen. Boken var helt klart läsvärd och får tre stjärnor av fem möjliga. Förhoppningsvis kan det bara fortsätta att gå uppåt – jag hoppas aprilboken blir ännu bättre.

Bokgeografi Ryssland

Tisdag igen och dags förBokgeografi. Temat anordnas av Linda på Enligt O. Frågorna är också hennes, men svaren är mina egna. Häng gärna med du också!


1. Berätta om en bok eller flera böcker du läst som utspelar sig i Ryssland eller är skriven av en författare med anknytning dit.

Eftersom jag studerat Litteraturvetenskap har jag fått min beskärda del av ryska klassiker; jag har läst novellen Kappanav Nikolaj Gogol, Brott och straff av Fjodor Dostojevskij plöjde jag på en dag eller om det möjligtvis var två dagar. Jag har läst Tjechovs Tre systrar och Körsbärsträdgården (och sett dessa två som teater).

Bland gamla klassiker får jag ju heller inte glömma de gamla ryska science fiction-klassikerna. Isaac Asimov har skrivit en mängd böcker som jag bara nosat på än så länge, jag har läst Prelude to Foundation och Stiftelsetrilogin. Det är många böcker som utspelas i samma universum och efter varandra. Där finns även en novellsamling, Jag, Robot som blivit till modern film med Will Smith i huvudrollen, I, Robot, men läs hellre boken! Jag har börjat på novellsamlingen men bara läst en novell än så länge – hittills är den läsvärd!


2. Berätta om en eller flera författare som på något sätt har anknytning till Ryssland. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

Jag har läst några av den nya vågen av ryska författare inom fantasy- och science fiction-genren. Glad är jag att svenska förlag och översättare äntligen vågar sig på att översätta dessa böcker som redan blivit stora succéer utomlands, i andra länder än Ryssland, alltså.

Bland dessa kan nämnas Dmitrij Gluchovskij och hans böcker, där jag läst den första boken än så länge, Metro 2033.

Och för att detta inlägg inte enbart ska ha manliga författare ska jag nämna en kvinnlig nutida författare, Anna Starobinets, vars enda översatta bok jag faktiskt recenserat här på bloggen till och med, Den levande - en rysk facebookdystopi. Hennes bok gav mig mersmak; jag vill gärna läsa mer av henne och hoppas att det översätts fler böcker i framtiden.


3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Ryssland, som du inte läst, men är nyfiken på.

Mest är jag nyfiken på de böcker av ryska författare som står olästa i mina bokhyllor här hemma, böcker jag verkligen vill läsa men ännu inte läst:

Nattpatrullen av Sergej Lukjanenko(första boken av fyra i en fantasyserie). På Bokus kan man provläsa.

Serien Svärdets väktare om åtta böcker av Nick Perumov– här har svenska förlaget gjort en (alldeles för vanlig!) blunder och delat upp de tjocka originalvolymerna i två – vilket gör att det blir en himla massa böcker på svenska i denna mastodontserie som fortfarande översätts – och dessutom heter de underligt, så jag har svårt att hålla reda på vilken bok som är vilken och i vilken ordning de egentligen hamnar – tur att Wikipedia finns.


4. Om du vill kan du också berätta om andra kulturella inslag från Ryssland.

Teater nämnde jag i fråga ett – jag tycker mycket om att gå på teater, tyvärr blir det alltför sällan – det är en pengafråga och en prioriteringsfråga. Till exempel köper jag hellre böcker. Men ni får gärna tipsa om rysk film om ni har några tips – det har jag sett alldeles för lite av och gällande musik är det ytterst lite om något som letar sig fram till oss – om man talar om modern musik.

I fråga om film finns den gamla klassikern, en bok omgjord till film, boken Solaris av Stanisław Lem har jag inte läst, däremot har jag sett den sovjetiska filmen med samma namn från 1972, en långsam, lång och filosofisk film som är väl värd att titta på. Jag har inte sett den nya amerikanska versionen från 2002, men jag kan inte tänka mig att den är bättre – originalet brukar oftast vara bäst.

Tematrio - Snyggingar

Tematrio den här veckan hos Lyran på Lyrans Noblesser är favoritomslag. Eller som Lyran uttrycker det:

Det har ramlat in en del otroligt snygga böcker i brevlådan den senaste veckan, vilket inspirerat till detta något ytliga ämne. Jag brukar sällan fästa särskilt stor vikt vid en boks omslag, men vissa är ju helt enkelt snyggare än andra. Berätta om tre böcker med snygga omslag - visa gärna bilder!

Det finns många snygga böcker och det finns många fula böcker. Jag har en blandning av både och i mina bokhyllor. Jag måste säga att jag inte går på omslag när jag köper en bok, jag går på vad som står på baksidan av boken och vem författaren är. Ofta köper jag böcker vars författare jag känner till sedan tidigare eller till och med läst något av. Kanske fått tips om på någon bokblogg eller av någon vän eller släkting. Men ett vackert omslag gör ju sitt till, man tilltalas mer av boken.

I söndags stod jag faktiskt på bokrean och funderade starkt på att köpa ännu en bokreabok bara för att, eller nej, inte bara för att, men det var en bidragande orsak att omslaget var riktigt snyggt, vackert. Dock köpte jag inte boken, fast det berodde nog mest på att innehållet inte motiverade ännu ett bokreaköp nu när jag köpt så många böcker redan.

Jag har valt att leta fram några böcker ur mina egna bokhyllor till veckans tematrio.

Klicka gärna på bilderna så får ni se dem uppförstorade och njuta ännu mer av hur snygga de är!

1. Neil Gaiman: The Ocean at the End of the Lane. Så snyggt omslag!

Här hade jag faktiskt omslagsvånda, en av de få gånger jag har haft det, för att Gaimans böcker trycks i två varianter, en amerikansk utgåva med amerikanska och en brittisk utgåva med brittisk engelska. Jag vet dock inte om han skriver på amerikanska eller engelska i original, jag har fått för mig att han skriver på brittisk engelska (han kommer ursprungligen från Storbritannien) fastän han bor i USA sedan många år. Därför föredrar jag den brittiska varianten. Men i fallet med den här boken hade båda utgåvorna väldigt snygga omslag så det gjorde det svårare.

Trots att jag har boken i bokhyllan och var väldigt ivrig när jag först köpte den har jag ännu inte läst den. Jag suger lite på karamellen.

2. Den andra boken har jag inte heller läst än. A Walk Across the Sun av Corban Addison. Ett mycket vackert omslag, tycker jag och jag har fått höra att det också ska vara en mycket läsvärd bok.

Den handlar om två flickor som efter en tsunami blir hemlösa och föräldralösa, sjutton och femton år gamla, och om hur de ger sig ut på en resa som slutar allt annat än lyckligt för deras del.

3. På delad tredjeplats, utan att jag för den skull presenterade dessa omslag i något slags ordning, har jag valt del ett/två och tre/fyra ur en serie som består av fyra böcker där detta är ettan och tvåan hopslagna till en bok och trean och fyran hopslagna till en. Eller som det står på omslagen "The First Half of the Book of the Long Sun" och "The Second Half of the Book of the Long Sun". Så det är egentligen en enda lång bok.

Jag har läst tre av böckerna eller motsvarande en och en halv volym i det här fallet. Böckerna heter Litany of the Long Sun och Epiphany of the Long Sun, skrivna av Gene Wolfe Böckerna är hursomhelst mycket läsvärda och omslagen är fantastiskt fina, rena konstverk, så detaljerade målningar, väldigt vackra! Som de flesta av Gene Wolfes böcker för övrigt.

Recension: Brasilien berättar: Ljud av steg

Titel: Brasilien berättar: Ljud av steg

Redaktör: Örjan Sjögren

Författare: Rubem Fonseca, Lygia Fagundes Telles, Luiz Vilela, Clarice Lispector m.fl.

Förlag: Tranan

Serie: Del i Tranans berättarserie (novellsamlingar från olika länder)

ISBN: 978-91-86307-09-7

Utläst: 2014-03-07

Brasilien berättar: Ljud av steg, Trettiosju noveller och mikronoveller är en novellsamling med många olika brasilianska författare. Ingen av dem var känd för mig sedan tidigare.

Jag var med i en Facebook-cirkel där vi diskuterade tre noveller i taget. Till varje söndag fick vi läsa tre nya noveller och sedan började vi att diskutera dem med start på söndagen.

Eftersom boken lästes under så lång tid är den inte med bland böckerna i Läsmaraton i mars. Däremot är den med bland böcker lästa i mars, som jag redovisar i slutet av månaden eftersom jag utgår ifrån datum då jag läste ut boken ifråga.

Det var första gången jag läste en novellsamling såhär långsamt och jag måste säga att det gav mersmak. Det är ett fint sätt att läsa just en novellsamling på, att stanna upp efter varje novell och reflektera, att skriva upp några stödord och fundera för sig själv innan man sedan ger sig in i diskussionen av novellen med de andra. Så nu när diskussionerna om den här boken har tagit slut har jag gett mig in i en ny facebookcirkel med en annan novellsamling.

Brasilien berättar: Ljud av stegär en välskriven samling, där samtliga noveller håller hög litterär klass. Svårigheten med riktigt litterära texter kan dock vara att språket kommer i vägen för innehållet, antingen på det vis att man bara tänker på språket för att det är så speciellt eller att språket skapar ett avstånd till texten och huvudpersonen i texten – om det rör sig om en skönlitterär text, vilket jag förutsätter i det här fallet.

Språket kom i vägen för några av novellerna i den här samlingen men inte för alla. Dock måste jag här påpeka en annan svårighet med novellsamlingar eller med noveller över huvud taget som jag har och det är att jag aldrig hinner etablera samma relation till huvudpersonen eller huvudpersonerna som jag gör i en roman; därför kan jag sällan bli lika känslomässigt berörd av en novell som en roman och därför kan det också bli så att jag graderar romanen högre än novellen eller novellsamlingen. Jag kan uppskatta hantverket i novellen men jag kan inte alltid läsa med hjärtat, helt enkelt för att jag inte hinner med. (Om inte novellen ifråga är så pass lång att det här problemet inte finns där på grund av den extra längden.)

Kanske är det därför som jag så länge hållit mig ifrån noveller och novellsamlingar och bara läst någon enstaka då och då. Men nu har det ändrats något. Redan under läsningen av den här boken fick jag mersmak på noveller och under tiden som jag läst denna bok har jag läst inte mindre än två andra novellsamlingar. På stort alvar av Johan Theorin (också det första jag läst av Theorin) och Steampunk! som jag recenserat. De novellsamlingarna läste jag snabbare och i ett svep.

I Brasilien: Ljud av steg finns det trettiosju mikronoveller, ungefär hälften av dem skrivna av en författare och hälften skrivna av en annan författare. Just på grund av det lilla formatet, de är var och en av dem inte ens en hel sida lång, kan jag bara betrakta hantverket och se dem som ögonblicksbilder. De tar slut lika fort som de börjar, och visst, de kan ge något när man läser dem men den största behållningen skulle nog vara att skriva sådana själv, för då kunde man känna att man presterat något – skrivit en hel novell, åh vad jag är duktig – fast så kort. Bilder, reflektioner, betraktelser, en förmedling av en känsla. Så kan man sammanfatta mikronovellerna. Och jag nedvärderar inte dem eller deras format, tvärtom, jag inser att det är svårt att skriva kort, speciellt skriva kort och skriva bra, göra något vettigt på så få rader. Det är beundransvärt.

Om jag lämnar mikronovellerna och återgår till de andra novellerna: Vissa av novellerna lyckades dock beröra mig ordentligt, mest för att det skedde oväntade saker (som det ofta gör i slutet på noveller skrivna i klassisk stil) eller för att språket var enklare och inte stod i vägen för berättelsen eller för att novellen var lite längre. Bland dessa kan nämnas De där båda av Caio Fernando Abreu, DT av Tércia Montenegro och Taket och spelmannen av Cíntia Moscovich.

Ett par som kändes mer som språkliga experiment men som ändå tilltalade mig mycket är Days of Wine and Roses av Silviano Santiago där novellen är skriven i andra person, du-format, och Navelsträngslikt av João Anzanello Carrascoza som är skriven i första person, jag-form, men som i samma mening studsar och går mellan två olika jag, fram och tillbaka från mor till son och tillbaka igen.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag är glad att jag läste den här samlingen, att alla noveller litterärt och språkligt håller hög klass men att innehållet inte alltid tilltalar mig. Det var också väldigt roligt att diskutera novellerna med andra som också precis läst dem, även om jag gärna hade sett ännu mer diskussioner. Här tror jag faktiskt att det höglitterära och flera gånger experimentella i språk och innehåll kanske stod i vägen för djupare diskussioner – eller som ibland – blev till just underlaget för diskussionen eftersom det inte alltid var riktigt klart vad novellen egentligen handlade om.

Recension: Börjesson & Rehn: Makt

Titel: Makt

Författare: Mats Börjesson & Alf Rehn

Förlag: Liber

Antal sidor: 128

Serie: Det här är en fackbok i serien BeGreppbart

Utläst: 2014-03-08

Eftersom jag läste ungefär hälften av den här boken innan mars räknar jag inte den här boken i läsutmaningen Läsmaraton i mars; däremot räknas den som en bok läst i mars när jag ska göra min sammanställning av månaden eftersom jag utgår ifrån utläsningsdatum när jag gör läst-listor.

Det här är en liten fackbok om makt, en introduktion till vad ordet och begreppet makt innebär och vad det egentligen betyder. Boken är trots sitt bedrägligt mycket tunna format väldigt omfattande, så till vida att den tar upp både modern och postmodern syn på makt, samt de riktigt stora teoretikerna, de stora namnen, tänkare som haft teorier om makt, både i nutid och förr; bland dessa kan nämnas Michael Foucault och Karl Marx.

Författarna diskuterar maktens språk och språkets makt, vad som är makt och inte, vad som är frihet och hur frihet kan vara makt. Boken tar också upp bloggares användning av ordet makt och till och med bokbloggar och bokbloggars makt får några rader.

Det är som sagt en introduktion och därför tas mycket upp på ytligt vis, men boken nosar på alla relevanta delområdet under ämnet makt, och jag för min del får mycket att tänka på och reflektera kring. Framför allt vad makt egentligen är och i hur många situationer där man tror sig bestämma egentligen lyder under någon annans makt.

För den som vill ha en introduktion till vad makt har varit och vad makt är nu i vår vardag är det här en perfekt bok. Den är lättillgänglig, lättläst och tunn vilket gör att man inte avskräcks utan tvärtom kan tänka sig att läsa den. (Här kan man provläsa på CDON.)

En riktig läshelg - bokslukaren är igång

På lördagen avslutade jag Julie Otsukas Vi kom över havet, påbörjade Divergent av Veronica Roth och läste och läste. Sträckläste. Hela dagen i princip. Så spännande! -  kunde ju inte sluta läsa! Hur det nu var hann jag i de skälvande minuterna innan midnatt avsluta läsningen av boken.

Så lördag midnatt hade jag avslutat Divergent och påbörjade nästa bok, Odd and the Frost Giants av Neil Gaiman. Nu under söndagen, trots utflykt och shopping, har jag hunnit avsluta denna, visserligen tunna, men ändå vackra och magiska saga av Gaiman.

Vilket gör att jag glatt och entusiastiskt nu nyss för ett par minuter sedan hoppat på nästa bok: Illdåd av Dick Harrison, sista boken i hans mycket läsvärda historiska vikingatrilogi om Ulvbjörn.

Recensioner på ovannämnda böcker och tidigare lästa böcker som jag ännu inte lagt upp recension på kommer på bloggen under nästa vecka, så håll utkik. Nu ska jag återvända till min marsmaratonläsning.

Läsmaraton dag 13: entusiasm bland boktravar

Bokmoster som startat utmaningen Läsmaraton i mars, undrade i går hur det går. Nu var det några dagar sedan jag rapporterade om det. Sedan dess har ni sett ett par recensioner på bloggen så ni kanske vet ungefär hur det går redan, men jag tänkte ändå att en uppdatering vore på sin plats.

Utmaningen går som ni vet vid det här laget ut på att läsa tio böcker i mars. Eftersom jag vill ta utmaningen på allvar började jag med att räkna bort de böcker jag påbörjat och hunnit alltför långt i under februari. De två böckerna jag tänker på är Makt och Brasilien: Ljud av steg. Dessa två böcker kommer jag dock att recensera framöver på bloggen så håll utkik. De är lästa i mars men utom tävlan så att säga.

Under mars har jag annars hunnit med fyra böcker hittills. Först ut var Steampunk!, en antologi av en samling olika författare. På andra plats kom Ender's Game av Orson Scott Card. Tredje utlästa boken var Ru av Kim Thúy. Fjärde utlästa boken, Fyra dagar i mars av Jens Christian Grøndahl, har jag ännu inte hunnit skriva klart recensionen till men förhoppningsvis dyker den upp i morgon. I går avslutade jag alltså nämnda fjärde bok och påbörjade den femte, Vi kom över havet av Julie Otsuka. Just precis nu är jag på sidan 58.

Det känns fortfarande väldigt roligt, det här! Så roligt att jag känner mig totalt bokengagerad och lägger upp massor av böcker på Goodreads, sorterar om i min bokhylla och rensar ut - vilket verkligen behövs efter bokrean och så många nya böcker råkat komma in i mina bokhyllor. Böckerna som ska bort ska skänkas till Röda korset, alternativt bytas i något bokbyte mot en annan bok. Så jag läser och tänker och drömmer om böcker och försöker samtidigt hålla mig kvar i vardagen och allt annat som måste göras.

Det känns som om jag återfått lite av den barnsliga entusiasmen som fanns när jag var barn och var en riktig bokslukare. Det är ju så kul med böcker och så roligt när det finns en mängd bokbloggar och bokdiskuterare där ute. Hej på er, kul att ni finns!

Nu ska jag återgå till läsandet... eller kanske till boksorterandet, jag råkade ställa en massa boktravar på golvet, de borde in i hyllorna igen...

Med vårsolen i nacken

Vare sig jag ville eller inte, vare sig jag tänkt mig det eller inte, blev det en paus i arbetet med romanen Jade.

Råd från författare är:

När man är klar med första utkastet av sin roman ska man låta det vila i några veckor innan man arbetar vidare med det. För att kunna se det med nya ögon, för att få nytt perspektiv, för att hämta nya krafter.

Jag tänkte göra tvärtom, köra på direkt och på en gång. Men, men...

Utan att inse det var jag rätt slutkörd när jag efter 16 februari blev klar med första utkastet av Jade. Jag tog inte paus då på direkten, utan jag renskrev allting i mina sex anteckningsböcker som jag ännu inte renskrivit. Jag gick igenom alla dagdokument och alla renskrivningsdokument bakåt i tiden från det att jag påbörjade arbetet med romanen sista veckan i oktober 2013.

Allt detta jag punktade upp i ett tidigare inlägg att jag skulle göra, har jag gjort. Det gjorde jag under de sista veckorna i februari och det tog längre tid än beräknat, längre tid än jag trott.

Ett par veckor höll jag på med detta efterarbete. Sedan kom jag till redigeringsfasen på riktigt och som James Scott Bell råder till i sin bok Revision & Self-Editing, ska man börja med det stora och gå nedåt, börja med att lösa saker som rör ploten, själva historien på ett högre plan. För att sedan gå från hela boken till delarna (oftast tre) och sedan ännu mindre, titta på kapitel, därefter scener, för att så slutligen gå ned på den språkliga nivån och börja titta på formuleringar och ordval. Sist men inte minst putsningen. Efter att man gjort allt annat.

Jag brukar ofta börja med att peta i språk och putsa på formuleringar bara för att jag tycker att det är så roligt. Korrekturläsning, yay! Men inte den här gången. Nu skulle jag göra det på riktigt – och det håller jag fortfarande fast vid att jag ska göra.

Jag började fundera på ett par riktigt stora frågor rörande ploten i boken. Flyttade på delarna, bytte plats på del 1 och del 2, gjorde romanen kronologisk istället. Gjorde detta medan jag gick omkring och kände efter – gör jag verkligen rätt nu? – och funderade vidare. Klurade och tänkte. Men mindre och mindre. Istället började mars månad och jag hakade på Läsmaraton i mars-utmaningen och började läsa en himla massa böcker istället.

Det blir vår och jag går ut på promenad och blir stimulerad och inspirerad av den härliga vårsolen, det ständiga fågelkvittret i bakgrunden och de mjuka dofterna av mossa och våtmark i skogen. Jag känner mig förskräckligt motiverad vad gäller läsandet och att läsa ut (minst) tio böcker i mars, läser mer än jag skriver, måste jag medge.

På sista tiden har jag bara bloggat, inte skrivit annat – och som ni har sett så bloggar jag mest bara om böcker. Jag tar fram gamla dagböcker och bläddrar och försöker klura ut vad jag läste under nittiotalet. Ni som ännu inte för läsdagbok och läser mycket böcker – skriv upp vad ni läser! – det är början till en framtida guldgruva som ni kommer att ångra att ni inte har när åren går och ni glömmer bort vad ni läst!

I en av mina dagböcker hittade jag till min förvåning en anteckning om en bok som jag läst – som fick mig att gråta! – och jag minns inte ens att jag hade läst den. Har inget som helst minne av varken författare eller titel! Och ändå var det en bok som gjorde mig så berörd när jag var sexton år. Nu vet jag i alla fall att jag läste ut den boken den åttonde juni 1995. Böcker som berör, man tror att man aldrig ska glömma och ändå gör man det. Och då måste jag tillägga att jag för det mesta har ett jättebra minne just vad gäller böcker – titlar och författare – och kopplar samman författare och titel hur lät som helst i de flesta fall. Och minns det mesta jag läst – fast inte allt, tydligen, inte ens när det verkligen berör.

Så böcker lägger jag gärna tid på just nu, böcker och läslistor.

Goodreads är också plötsligt väldigt lockande; jag har gjort det till ett projekt att lägga upp alla böcker jag äger där (jag äger någonstans mellan ettusen och tvåtusen böcker). Tyvärr är det en amerikansk sida och de flesta svenska titlarna saknas; ISBN-nummer finns inte lagrade, vilket betyder att man måste lägga upp boken själv – ett stort merarbete – och det gör att jag inte riktigt vill. Man måste ju ändå prioritera vad man ska lägga tiden på – och inse när prioriterad tid skulle vara bortkastad. Det är ändå bara en virtuell bokbank.

För att återgå till Jade:

Jag har bara skrivit nytt ett par dagar i mars, annars inte alls.

Med ens har jag haft en paus på närmare två veckor – det har bara blivit så – och lika bra var det. Nu kan jag verkligen granska manuset med nya ögon.

Allt är nu utskrivet och jag ska bara byta plats på del ett och del två – som jag annars gjorde på datorn efter att jag skrivit ut allting. Och sedan är det bara att läsa allt från början till slut med pennan i hand och en anteckningsbok bredvid sig.

Med vårsolen i nacken känner jag modet och lusten återvända.

Bokgeografi: Afghanistan

Den här veckan reser vi till Afghanistan tillsammans med Linda och bloggen Enligt O. Häng med du också! Här nedan följer veckans frågor och mina svar.

1. Berätta om en bok du läst som utspelar sig i Afghanistan eller är skriven av en författare med anknytning dit.

Sorgligt nog kan jag inte komma på en enda afghansk författare som jag läst något av. Det måste jag snart åtgärda! Däremot har jag några böcker av afghanska författare hemma i bokhyllan – se vidare under mitt svar på fråga två.

Vad jag däremot läst, inte hela verket men delar ur, är fackboken Orientalism av Edward W.Said. Jag använde mig av boken när jag läste Litteraturvetenskap på högskolan. Edward W. Said klarlägger hur och varför vi i västvärlden tar avstånd från öst, varför vi fortfarande ser arabvärlden som ett hot mot den västerländska demokratin och gärna hänfaller till nidbilder och nedvärderande bilder när vi beskriver människorna i Orienten. Said diskuterar även den romantiserande bilden som finns av Arabien, lite mer som den bild som framstår i till exempel Tusen och en natt.

2. Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till Afghanistan. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

Bland annat har jag två böcker av Atiq Rahimi som jag köpte på bibliotekets utgallring för en krona styck. Dessa två böcker har jag dock ännu inte läst men jag hoppas kunna läsa en av dem redan nu i mars. Böckerna är korta och eftersom jag är med på läsutmaningen att läsa tio böcker i mars, vill jag varva långläsandet med att läsa riktigt korta böcker. Titlarna jag har är Jord och aska samt Tålamodets sten. Atiq Rahimi är född 1962 i Kabul, flydde via Pakistan till Frankrike där han numera bor. Han skriver på franska och är även verksam som fotograf, filmare och filmkritiker.

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Afghanistan, som du inte läst, men är nyfiken på.

Khaled Hosseini har jag heller inte läst något av men så mycket som han figurerat på bokbloggar och annorstädes, och så många gånger som jag sett hans böcker i bokhandeln är jag riktigt sugen på att läsa något av honom. Kanske ska man helst läsa hans böcker i ordning och börja med debutboken? Även Khaled Hosseini flydde till Frankrike, precis som Atiq Rahimi, men Hosseini flyttade vidare till USA och Kalifornien där han numera bor och är verksam författare.

4. Om du vill kan du också berätta om andra kulturella inslag från Afghanistan.

På Goodreads kan man hitta inte mindre än (för närvarande) 62 böcker som utspelas i Afghanistan.

Och söker man på Spotify hittar man ganska mycket olika slags musik vid en sökning på ”Afghanistan”. Jag måste nog bredda mina vyer och verkligen leta reda på mer musik, böcker och annat som har med Afghanistan att göra för på den här resan känner jag mig ganska fattig såtillvida att jag inte har så mycket att komma med.

Tematrio - Naturen

Lyran på Lyrans Noblesser har som allt som oftast på måndagar en ny tematrio. Hon skriver:

Den här veckan känner jag mig inspirerad att välja naturen som tema. Jag har de senaste veckorna läst ett par böcker där havet, och resan däröver, spelat stor roll. Jag skriver om tre böcker med havstema, men ni kan lika gärna välja att blanda olika naturteman i era svar. Berätta om tre böcker där naturen (hav, skog, öppna landskap, slätter, öken, djungel osv) ges plats!

Efter lite letande har jag valt ut tre böcker jag har här hemma i bokhyllan.

Tahar Ben Jelloun har skrivit Sandbarnet, där öknen och sanden har stor betydelse. Det här är en saga om en flicka som föds som åttonde dottern till en man som inte vill acceptera att han får ännu en dotter och inte en son. Han uppfostrar henne som sin son och intalar också sig själv att hon är en son, ger henne namnet Ahmed och säger till henne och till omgivningen att hon är en pojke.

Anna-Karin Palm har med sin novellsamling In i öknen skrivit noveller som alla anknyter till eller utspelas i öknen. Det är kvinnor som på något vis genomgår en förvandling, en transformation och öknen blir en katalysator till denna deras förändring och förvandling.

Maria Turtschaninoff har skrivit Anaché – Myter från akkade där huvudpersonen, flickan Anaché, växer upp hos ett nomadfolk kallat akkade. Folket är format av det land de gjort till sitt: vidsträckta vidder, långt strävt gräs, oändlig blå himmel. Anaché går vägar som nomadfolket aldrig vandrat förut, hon bryter mot lagar och regler och gör det som anses vara omöjligt.

Recension: Kim Thúy: Ru

Titel: Ru

Franska originalets titel: Ru

Författare: Kim Thúy

Förlag: Sekwa

Format: danskt band

Sidantal: 152 sidor

ISBN: 978-91-86480-10-3

Köpt: på Ugglans bokrea 2014

Utläst: 2014-03-08

Det här är tredje boken jag läser i Läsmaraton i mars-utmaningen som går ut på att läsa tio böcker i mars.

Ru är Kim Thúys debutroman. Det är också en självbiografisk roman.

Kim Thúy flydde från Vietnam som tioåring till Kanada. Boken blandar minnen och betraktelser från barndomens Vietnam med hennes uppväxt i Kanada och hennes vuxna liv i Kanada, samt hennes återvändande till Vietnam som vuxen. Associationer från det ena leder till det andra, fram och tillbaka genom tiden.

Det är en lättläst bok där ett eller två stycken står på varje sida. Mycket luft finns det mellan styckena, luft som behövs för att läsaren ska kunna andas mellan de koncentrerade texterna.

Ru består av poetisk och välskriven prosalyrik. Varje litet stycke är en helhet där någonting i stycket associeras vidare och glider över, för med oss läsare, in i nästa stycke.

Thúy väjer inte för det svåra, hon berättar om både sin autistiske son och kriget i Vietnam, både om det personliga och det som omfattar ett helt folk och ett helt land. Hon gör det på ett självklart sätt, med starka visuella bilder och en personlig röst.

Ru är små texter som pärlor i ett halsband, där varje pärla, varje liten text, kan stå för sig själv. Tillsammans bildar de en helhet.

Thúy behärskar sitt nya språk till fulländning. Det är ett vackert språk, poetiskt och precist. Hon skämtar dock om hur hon inte kunde språket i början. Över huvud taget genomsyras romanen av en mjuk humor.

Även om Thúy skriver på franska återkommer hon gång på gång till vietnamesiskan. Jag kommer på mig själv med att önska att jag kunde vietnamesiska, då skulle jag precis som Thúy ha olika ord för olika slags kärlek. Det verkar som om de asiatiska språken på så många vis är rikare och har fler nyanser än till exempel svenskan.

Nu skriver dock Thúy på franska och jag vet inte riktigt hur det är med franskan, men det är nog inte för inte som den japanska haikun och liknande kortfattade diktformer utvecklats i just de asiatiska länderna, där ett enda ord till exempel kan uttrycka ”att älska berusat” (ordet me).

Det är en väl läsvärd debut och jag längtar redan efter att få läsa mer av Thúy.

Bokgeografi: Tyskland

Än en gång är det dags för Bokgeografi som Linda håller i på sin blogg Enligt O. Den här veckan är det dags för en resa till Tyskland.

1. Berätta om en bok eller flera böcker du läst som utspelar sig i Tyskland eller är skriven av en författare med anknytning dit.

Som vuxen har jag stiftat bekantskap med Cornelia Funke och hennes böcker för barn och ungdom. Trilogin om Bläckvärlden hör dit, men de böcker som jag har närmare mitt hjärta är böckerna om Jacob Reckless.

De handlar om hur Jacob Reckless kommer till en annan värld, Spegelvärlden, klassiskt inom sådan här genrelitteratur, fantasy alltså, men jag tycker att Funke bygger upp det på ett sätt som gör böckerna unika.

2. Berätta om en eller flera författare som på något sätt har anknytning till Tyskland. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

På min barndoms läshimmel finns det några författare vars böcker lyser klarare än andra. Bland dessa författare kan nämnas Michael Ende och Lisa Tetzner som två tyska barnboksförfattare.

Michael Ende har skrivit mina favoriter Den oändliga historien, Momo eller kampen om tiden och Jimmy Knapp och Lukas Lokförare.

Lisa Tetzners böcker om Sotarpojken tyckte jag mycket om som barn och likaså hennes böcker om barnen i 67:an.

Som barn läste jag förstås och bröderna Grimms sagor i olika tappningar. Både de snälla versionerna och originalversionerna som var mycket grymmare.

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Tyskland, som du inte läst, men är nyfiken på.

Här måste jag tyvärr passa; jag vet inte vilken författare jag ska välja, kommer inte på någon men tar gärna emot tips!

4. Om du vill kan du också berätta om andra kulturella inslag från Tyskland.

Vad gäller tysk musik förknippar jag mest Tyskland med mina bröders period av lyssnande på Rammstein och Kraftwerk. Nina Hagen dyker också upp i mitt huvud även om jag knappt lyssnat på henne heller. Annars är det inte mycket tysk musik jag lyssnar på, om man talar om moderna artister alltså, och jag lyssnar inte på någon av de tre ovan nämnda. Vi har ju annars all den gamla klassiska musiken, Bach med flera, som jag inte lyssnar riktigt så mycket på som jag skulle kunna.

Vad gäller film finns det åtminstone två filmatiseringar av Den oändliga historien, både en jag såg som barn och en som jag sett först som vuxen - en teveserie i flera avsnitt, som jag inte sett allt av än men en del.

Recension: Orson Scott Card: Ender's Game

Titel: Ender's Game

Författare: Orson Scott Card

Förlag: TOR

Format: pocket

Sidantal: 324 sidor

ISBN: 0-812-55070-6

Version: Author's Definitive Edition – en version som innehåller en introduktion skriven av författaren 1991. Den här versionen har ingen epilog utan slutar med sista kapitlets slut (kapitel 15).

Köpt: på Second Hand (Myrorna) 2012 eller 2013

Det här är andra boken av tio i Läsmaraton i mars-utmaningen.

Några ord om handlingen:

För att kunna utveckla ett säkert försvar mot utomjordingarnas nästa attack föder staten upp barngenier och tränar dem till att bli soldater. Ett av dessa geniala barn, Andrew ”Ender” Wiggin, värvas redan som sexåring till stridsskolan för rigorös militär utbildning, med hopp om att han kan vara med och rädda mänskligheten.

Boken började som en kortroman 1977, blev till en längre omarbetad bok som kom ut första gången 1985 och sedan i reviderat nytryck 1991, i pocket 1992. Jag äger pocketutgåvan från 1994.

Genast och på en gång, redan i bokens första kapitel, sympatiserar jag som läsare med Ender. Card visar på mycket god psykologisk inblick i sin beskrivning av huvudpersonen och hans interagerande med alla runtomkring. Alla karaktärer i boken är mycket trovärdiga och som läsare sympatiserar jag som sagt givetvis mest med Ender men även med Valentine (hans syster) och Peter (hans bror), såtillvida att man får inblick i hur de tänker och resonerar och kan förstå även dem.

Som god författare visste Card när han skrev precis hur varje person tänkte, huvudpersoner såväl som bipersoner, och det är en av styrkorna i romanen, att allas synvinklar görs förståeliga också för läsaren.

Den kritiske hävdar att det inte är särskilt troligt att Ender talar och agerar så vuxet som han gör när han bara är sex år och uppåt. Men, säger jag då, han är överintelligent och det finnssådana slags barn nu också. Inser man och sväljer det kan man svälja resten också. Talang har funnits i alla åldrar och alla tider, se på de tidiga musikaliska genierna, Mozart till exempel.

Något som slog mig då jag läste var bristen på miljöbeskrivningar. I den här boken är det inte till någon nackdel, tvärtom, det lämnar mycket åt läsaren, och läsaren, vilken tid den än läser boken i, kan skapa ett futuristiskt samhälle och futuristiska miljöer åt Ender. Miljöbeskrivningar ska bara finnas i boken med ett syfte och fyller de inte något syfte behöver de inte finnas där, så enkelt är det. Miljöbeskrivningarna i den här boken skulle mest bestå av interiörer på ett rymdskepp eftersom det är där största delen av boken utspelar sig.

I science fiction är det till fördel att inte ha alltför uttalade miljöbeskrivningar. En bok skriven på 1970/80-talet med framtid i åtanke kan lätt kännas mossig när den läses fyrtio år senare. Detta har Card undvikit med just bristen på miljöbeskrivningar. Visst finns det sådana men inte många och väldigt sparsmakade. De finns där verkligen bara när de tjänar ett syfte.

Warsawapakten är väl det enda som inte finns längre på det vis som det gör i romanen. Men läser man den som en futuristisk roman, att det utspelas långt i framtiden, så varför inte – det kan ju ha bildats något sådant liknande igen. Och det är ju heller inte det som är grejen med den här romanen. Hakar man upp sig på det gör man sig själv blind, för det finns så mycket annat som är bra.

En sak som är bra, apropå miljöbeskrivningarna, är annars just tidlösheten. Nu vet jag inte vilka ord som används i den svenska översättningen men det engelska originalets ”desk” är tillräckligt neutralt för att läsaren ska kunna forma en egen bild av hur den ser ut.

Nuförtiden får man bilden i sitt huvud att Ender använder sig av en läs-/surfplatta av något slag, men när boken först kom ut 1985 var det nog knappast sådant läsaren såg framför sig i sin fantasi. På samma vis som det om några år kanske är något helt annat läsaren ser framför sig när han/hon läser ordet "desk".

Jag surfade runt och såg att den svenska översättningen av ”buggers”, utomjordingarna i den här boken, är ”giftisar”. Åh, vad glad jag blir att jag inte valde att läsa den först på svenska. Giftisar? Låter som smeknamn på något slags godis. Kom igen, boken är en allåldersbok, inte en barnbok och giftisar låter som mello och skogaholmisar. Rysligt!

Större delen av boken består av dialoger och även där är Card sparsmakad såtillvida att han inte låter replikerna följas av ”sade han” och ”sade hon” hela tiden utan endast där det behövs. Samma sak gäller hur replikerna sägs, som i vissa andra böcker (inga nämnda, inga glömda), där det kan bli smått löjligt om de överanvänds - ”sade han högljutt”, ”sade hon ironiskt” och liknande, tänker jag främst på men även på annat författaren sätter in runt dialoger som inte alltid är nödvändigt.

Jag läste större delen av boken i ett svep. Gör det om ni har möjlighet – det fördjupar läsupplevelsen, vilken bok det än vara må. I fallet med just den här boken ökade spänningen ännu mer på grund av sträckläsningen, att jag inte tog mig tid att tänka eller analysera för mycket utan bara koncentrerade mig på att läsa och svepas med av handlingen. Boken blev mer och mer spännande och oväntade saker skedde.

För att citera Card själv:

”The story of Ender's Game is not this book, though it has that title emblazoned on it. The story is one that you and I will construct together in your memory. If the story means anything to you at all, then when you remember it afterward, think of it, not as something I created, but rather as something that we made together.”

Det är just så en bra bok ska vara, hälften av boken skrivs av läsaren och ingenting skrivs läsaren på näsan; läsaren får använda sin egen fantasi.

Många kritiserar boken för att de kritiserar författaren bakom boken. Det tycker jag är fel. Jag läser alltid en skönlitterär bok utifrån boken och inte utifrån vem som skrev den. Vem som skrev är irrelevant när det gäller skönlitteratur. Ett verk ska stå för sig själv och också bedömas utifrån sig själv. Därför väljer jag att inte bry mig om diskussionerna om Card som homofob och mormon. Det gör varken till eller från för läsningen. Jag bedömer verket utifrån att det är något som står på egna ben. Och det gör det: boken står stadigt och väger tungt.

Boken har vunnit både Hugo och Nebula Awards, de två största priserna Science Fiction-verk kan få. Jag förstår varför. Det här är en mästerlig bok. Den får fem stjärnor av fem möjliga av mig på Goodreads och tio av tio poäng i min nuvarande läsdagbok.

Boken är fristående och står bra för sig själv, kan läsas som enskilt verk men är första delen i en serie om sex böcker. Sedan finns det en parallell-serie om fem böcker. Alla dessa böcker kan läsas både i kronologisk ordning och i den ordning som de publicerades, vilket tycks vara lite mer huller om buller. Mer utförlig information om detta finns till exempel på Wikipedia.

Själv ser jag fram emot att läsa den andra boken i serien som jag köpte i samma veva som den första boken, också på second hand: Speaker for the Dead. Mer om den boken i en framtida recension när jag läst den.

Goodreads, Ru och Ender's Game

Nu har jag börjat använda mig mer av Goodreads, lagt upp en mängd böcker där och skrivit ett par recensioner, utmanat mig själv med en Book Challenge och lagt till en widget ute på kanten av denna min blogg där man kan se vad jag läser just nu. Som synes har jag avslutat läsningen av Ender's Game och påbörjat läsningen av Ru. Recension på Ender's Game dyker upp under morgondagen.

Den som vill får gärna hojta till och/eller lägga till mig på Goodreads. Jag är ekande ensam där med bara två vänner hittills.

Med min Book Challenge på Goodreads har jag kanske tagit mig vatten över huvudet, jag drog till med 100 böcker som utmaningen vad jag ska läsa i år. Då räknas allt, måste jag tillägga, även seriealbum och bilderböcker. Det gör det betydligt lättare att nå målet, när gränsen består i "en bok är en bok". Är uppe i 23 lästa böcker för tillfället. Ru blir den tjugofjärde boken för i år.

Nu ska jag försöka att skriva lite, det har stått lite stilla några dagar nu i romanskrivandet Jade. Mer om det i ett senare inlägg. Jag drar mig tillbaka till soffan med läs-/skrivplattan.

Bokrean 2014: Adlibris

Jippi! Äntligen har jag fått böckerna från Adlibris. Paketet kom fram i går vid femtiden och jag hämtade ut det nu på förmiddagen. Det är alltid så roligt att få och bära hem ett bokpaket! För att inte tala om att öppna det! Enda grejen med att öppna det som jag inte gillar är momentet då jag går igenom böckerna för att se till att ingen av böckerna är skadade. Nervpirrande! Den här gången såg alla böcker bra ut, förutom en bok som hade någon fläck längs med ytterkanten på några sidor och ett jack igenom boksidorna, också ytterst på sidorna och längs med nedåt. Ingenting inne i boken, bara på ytterkanten. Men men, boken kostade bara arton kronor så det är inte mycket att bråka om. Över till det roliga istället. Böckerna!

Först ut, den lite skadade boken. Her Fearful Symmetry av Audrey Niffenegger. Den här boken var ett spontanköp. Jag har inte läst The Time Traveler's Wife eller något annat av Niffenegger. Den här boken tipsade Bokpotaten om och jag läste om boken på Bokus, blev nyfiken och eftersom den bara kostade 18 kronor på Adlibris (19 på Bokus) slog jag till. Den här boken handlar om ett tvillingpar, Julia och Valentina. Deras mystiska faster/moster dör och lämnar efter sig en våning i arv till tvillingarna. En spökhistoria utlovas. Spännande.

Den andra boken jag köpte hörde inte till rean, jag köpte den till fullpris, ett pris som ändå är förmånligt. 51 kronor är inte så farligt för en pocket. Vindens namn, Del 2 av Patrick Rothfuss. Jag äger Vindens namn, Del 1 sedan tidigare (köpte den för några veckor sedan) men har ännu inte läst den. På rean köpte jag fortsättningen, del 3 och 4 på svenska. Och eftersom jag gjorde det saknade jag verkligen mittenboken, del 2! Nu när jag äger den finns det inga hinder eller ursäkter längre. Nu kan jag läsa alla fyra delarna. Hoppas bara att de är bra också! Sedan finns där en fortsättning på ytterligare två böcker (antar att det blir två av dem också - sista delen i en trilogi - varför delar de alltid upp engelska original till två på svenska?) och de köper jag och läser så småningom, ifall de första fyra delarna är läsvärda nog.

Tredje boken jag köpte hörde till rean. Jag, En av David Levithan. Hur länge som helst har jag tittat och fingrat på denna bok men inte köpt den för att jag tyckt att den varit för dyr. 39 kronor är ett alldeles lagom pris. Boken handlar om en själ som varje dag vaknar upp i en ny kropp. Intressant och spännande, fascinerande. Det här blir första boken av Levithan som jag läser. Men kanske inte den sista om jag gillar den här, för det finns andra böcker av honom som jag också sneglat på.

Fjärde boken jag köpte var inte heller på bokrea, utan till fullpris. Det är The Summoning av Kelley Armstrong. Här äger jag andra boken sedan tidigare, ett spontaninköp på Myrorna, i jättefint skick som ny, kostade tio kronor vill jag minnas, The Awakening. Man kan ju inte läsa tvåan utan att ha läst ettan, så jag köpte den. Kelley Armstrong har blivit rekommenderad till mig länge och nu ska jag komma mig för att äntligen läsa något av henne. Andra boken hade jag i pocketformat. Jag trodde att ettan också var i pocket men den ser mer ut att vara storpocket, så nu kommer det att se lite knasigt ut i bokhyllan men det må väl vara hänt. Storpocketen är i varje fall i mycket läs- och bläddervänligt format. Dessutom kostade storpocketen mindre än pocketen och pocketversionen var tillfälligt slut på Adlibris. Jag tog den som hette "häftad" istället. Böckerna handlar om Chloe Saunders som kan se döda och de kan se henne. Serien heter Darkest Powers och det är en trilogi; om jag gillar dessa två köper jag trean också så småningom.

Femte och sista boken blev ett spontant reaköp. Vet inte riktigt hur jag hittade fram till den här, kommer inte ihåg, men jag tror att det var på en sökning av Kelley Armstrong, eftersom hon är en av redaktörerna till den här boken tillsammans med Melissa Marr. Boken heter Enthralled med undertiteln Paranormal Diversions. Det är en novellsamling. Redaktörerna bidrar med en novell var, och det gör också ytterligare fjorton författare. Det är en samling av övernaturliga noveller med inslag av vampyrer, älvor, änglar och andra magiska väsen. En inkörsport till Young Adult-författare i den genren. Den här boken känns som att den kan vara lite hur som helst, antingen en flopp eller en succé, har ingen aning. Förmodligen är den som många antologier/novellsamlingar en blandning av bättre och sämre och något mittemellan. Det gör ingenting om den inte är så bra; den kostade bara 18 kronor. Kul att läsa ska det bli i alla fall, speciellt som jag fått smak på noveller på sistone.