Odinsbarn, read-a-long, del 3, sidorna 315-488

Jag läser Odinsbarn tillsammans med Nelly på Nellons bokblogg, och ett gäng andra intresserade. Titta in på Nellys blogg för att läsa hennes inlägg och se länkar till de andras inlägg. Vi läser den inbundna, svenska översättningen från B. Wahlströms, med ISBN 978-91-32-16485-9.

Det här var en mycket händelserik del, och jag kan inte diskutera den utan att spoila för de som inte läst.

Om du inte har läst Odinsbarn, eller den här delen av Odinsbarn, och/eller om du vill undvika spoilers, sluta läs detta inlägg nu!

Nu blev Urds öde ännu mer mystiskt, såtillvida att det lät som om han hade en korpnäbb i halsen. Jag blir fortfarande inte klok på vad Urd är för något eller snarare, vad han är i förbund med. Något slags mörka krafter är det i alla fall, som hungrar efter korpblod. Är det korparna själva? Nja, jag ska nog sluta att spekulera om just det här, för det låter som om det bara blir fel.

Hur som helst har korparna stor betydelse, och det får mig att vilja ta reda på mer om korpar. Det första man tänker på är ju förstås Hugin (Hugen/Tanken) och Munin (Minnet), Odens två korpar. Men Odin/Oden är ju förknippad med Odinsbarn och något negativt i trollens värld. Därför får jag gräva vidare. Odins två korpar spanar på världen och rapporterar till Odin. Men i fallet med trollen... Jag hittar inga svar. Är det här något Pettersen hittat på själv, tror ni, eller baseras det på något mytologiskt?

De blinda är lätt att tänka på som blinda, men jag tror att det helt enkelt bara betyder att de är blinda för Kraften, inte att de är utan synförmåga. Jag tror att de blinda mycket väl kan se, men eftersom de är blinda för kraften, så borde de vara människor? Är de blinda Odinsbarn, undrar jag, och försöker se ett samband, eller finns det ett tredje slag? Eller är det helt enkelt bara troll utan Kraft? Fast då borde inte folk under Riten genast förknippa Hirkas oförmåga att famna med Odinsbarn – så frågan är: har De blinda svans eller inte?

Vad gäller språket i Odinsbarn, skriver Pettersen okonstlat, rakt på och med ganska korta meningar, lade jag märke till nu när jag läste vidare och funderade mer över det. Det är ett funktionellt språk, och påminner mig lite smått om det traditionella sättet att berätta på, som i isländska sagor, där det är ännu mer grovhugget och rakt på. Språket ligger inte i vägen för berättelsen, det fyller sin funktion och för berättelsen framåt på ett ärligt vis, rakryggat.

Lite som Hirka är rakryggad och gör modiga val utan att tänka på det, bara för att hon också är okonstlad och ärlig.

Jag gillar Hirka som person, speciellt att hon är den hon är och gör det hon vill, utan att tänka på kön, att det över huvud taget inte betyder något att hon just är en flicka i fallet mod och viljestyrka.

Fast att hon just är flicka, nästan kvinna, kom fram i och med de scener som var starkast i den här delen av boken. Först i fängelset, där personen som talade genom dockor gjorde stort intryck på mig – jag blev nyfiken och hade gärna velat veta vem det var som gömde sig bakom dockorna – och där Hirka höll på att bli våldtagen. Hon visade stort mod även i den situationen, vilket gjorde mig glad, att hon inte gav vika, även om mannen hade övertaget på grund av fysisk styrka.

Sedan tänkte jag återigen speciellt på att hon var flicka när svansen hon fick av Rime var så tung. Det fick mig att reflektera över trollsvansarna, att det nog var tur att svansen hon skulle låtsas ha som sin egen doldes under kappan hon bar. Dels för att den som sagt var tung – och jag tänkte då att som flicka borde hon ha haft en lättare svans, mindre grov; hon fick nu en fullvuxen mans svans, och den måste ha varit tyngre än vad en trollflickas skulle ha varit och också tjockare. 

Sedan var det ju just det att svansen inte satt fast och därför inte kunde röra på sig, så det var väl tur att hon inte ombads lyfta på svansen och visa upp den, för då skulle hon nog ha blivit avslöjad.

Svansen ser jag lite som djurens svansar, en led med muskler, med nerver, med styrförmåga. Jag undrar hur mycket svansen betyder för ett troll som ska hålla balansen, eller om den lite som om människans skulle ha haft svans fortfarande, mest bara har den som en kroppsdel till för att dekoreras, en kroppsdel som inte fyller funktionell betydelse längre, förutom just kanske om man nu skulle gå på en stock över en flod och få hjälp att hålla balansen.

Jag kände verkligen med Hirka när Rime tog fram svansen, såg framför mig hur äcklig den måste se ut med hårtestar och blod och skinnslamsor, och hur hon skulle bli tvungen att ha den pressad mot kroppen, den blodigaste delen där svansen huggits av.

För övrigt tror jag att svansen på framsidan av boken, mer avspeglar myten om Hirkas egen avhuggna svans, den som hon trodde – och faderns sade – blev avsliten när hon var nyfödd. Men efter scenen med ”låtsassvansen”, kan ju bilden på framsidan syfta även på den här. Det var hur som helst en av de starkaste scenerna.

Och därmed kan jag också säga att den här delen slutade med många frågor, med mycket nyfikenhet och spänning på hur det kommer att gå, så man vill definitivt läsa vidare när man hunnit till sidan 488.