Det är länge nu, som jag inte haft någon skrivare hemmavid. Åh, vad jag saknar det.
Jag överanvände den kanske lite grand tidigare, när jag hade en; jag skrev ut nya versioner av mina skrivprojekt hela tiden. Långa sjok, många sidor. Men nu saknar jag tillfredsställelsen det ger att efter avslutat skrivpass kunna skriva ut det man just skrivit. Dessutom ger det ju extra backup, att få ut det skrivna på papper. Datorer kan gå sönder.
Men så bra det känns, att kunna samla på hög och se på papper, det man skrivit. Gör det verkligare, mer konkret.
Så jag passar på att skriva ut i alla fall, på biblioteket. Biblioteket är bra på många sätt, ett av dessa är att det är snabbt och smidigt att skriva ut. Nackdelen är att det är förskräckligt dyrt, två kronor per sida. Så jag krymper ihop texten, väljer liggande papper och ibland så många som tre spalter. Visst, det blir svårläst, men det sparar papper. Standard är tre spalter, storlek 8 (eller mindre) och Garamond (det typsnitt som är minst). Pyttepyttigt att läsa, men det funkar. Tur att jag är relativt ung och har relativt bra syn (med glasögon).
Idag lyxade jag dock till det. Jag skrev ut på två spalter, Garamond, storlek 11. Jisses, vad stort!
Jag läste igenom en del av det lyxiga under tågresan hem. Det var början på Tusenskönan som jag skrev ut, kapitel ett till och med sju. Plus att jag skrev ut "baksidestext" - jag skrev en för inte så länge sedan, ett kul försök att sammanfatta vad Tusenskönan handlar om och samtidigt en teaser till läsaren - plus att jag skrev ut ett par avsnitt, några scener, som ännu inte har kapitel.
Och genast jag skriver ut och läser såhär kliar det i korrekturläsningsfingrarna, redigeringsfingrarna ... Bara tanken på att redigera(!) - oh, typiskt att jag tycker att det är så roligt! - Jag skulle kunna redigera mina texter om och om igen i evighet, peta i småsaker, större saker, språkligheter och formuleringar, interpunktion, ordval ...
Dessutom är det alltid så kul att läsa igenom vad jag skrivit. Fast det är nästan omöjligt att läsa det med helt nya och fräscha ögon, att läsa texten som "bara" en läsare, som om jag skulle läsa en tryckt bok; det går inte riktigt. Om inte annat är tonfallet i läsningen något helt annat. Jag försöker distansera mig, men det är näst intill omöjligt, och så petig jag är också. Så det är inte så att jag är blind för min egen text på det viset, tvärtom är jag för petig, überpetig, men samtidigt har jag jättesvårt att avgöra kvaliteten - om det verkligen är bra på riktigt, om dialogerna flyter på naturligt i någon annans öron än mina egna, om det hela är trovärdigt.
Och Maximilian sedan, han har fått lite av ett drygt tonfall, han har råkat bli väldigt gentlemannaaktig i början på Tusenskönan, präktig och korrekt. Jag undrar om det inte blir för mycket. Speciellt som det är skrivet i jagform. Kanske måste jag tona ned det lite. Han vill så mycket ge en polerad yta åt läsaren, en yta som läsaren nog dels ser igenom och dels kanske retar sig för mycket på. Att han kommer att ändra på sig under romanens gång kanske inte räcker? Kanske fastnar läsaren och slänger ifrån sig boken istället, dramatiskt och hårt, med orden "dryge jävel"?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar