Råd på handen och en gruvlig bekännelse

Neil Gaiman har skrivit ett råd på sin hand. Ett mycket gott råd. Kort och koncist. Såhär: "Write. Finish things. Keep writing."

Det är egentligen det enda råd man behöver. Skriv. Avsluta saker. Fortsätt skriv.

Jag är rätt bra på det första, skriv. Jag är rätt bra på det sista, jag fortsätter skriva, ibland nätt och jämt. Men jag suger på det mellersta, om jag ska skriva på talspråk. Jag är riktigt dåligt på det där med att avsluta saker.

På något vis undviker jag att avsluta. Istället har jag följande ovanor:

• jag skriver hattigt, hit och dit, skriver på ett vis som gör att jag får en massa hål i det skrivna
• jag ger upp när det går trögt - gör antingen något annat eller gör som ovan nämnt, hoppar till att skriva nåt helt annat
• jag lämnar hål och går på nästa scen
• jag skriver flera versioner av samma sak, där saker och ting sker på lite olika sätt, folk säger lite olika saker och dylikt
• jag redigerar i evighet istället för att gå vidare och skriva nya scener
• jag läser igenom vad jag skrivit om och om igen, ofta med stor behållning ska dock sägas

Vad kan man dra för slutsats av allt det här?
Jo, jag tror att de som faktiskt lyckas avsluta sina projekt har något gemensamt, de flesta i alla fall, något som jag borde anamma, nämligen att skriva kronologiskt. Låt mig göra en lista:

Jag borde skaffa mig följande vanor:

• skriva kronologiskt
• inte lämna några hål, skriva allt och inte hoppa över
• skriva en version
• välja en sanning och inte flera olika, det vill säga bestämma mig för att saker och ting sker på ett visst sätt

 Jag vet inte ens om jag vågar önska mig själv lycka till med det här. Det borde väl inte vara alltför svårt? Jag kan ju börja med att föra in nya vanor bland ovanorna, så kanske ovanorna ramlar bort så småningom, när de inte får plats längre bland mina nya bra vanor. Hur låter det?

Camp NaNoWriMo

Jag ska vara med på Camp NaNoWriMo. Skriv ett valfritt antal ord under april (minimum är 10000 ord om jag inte minns fel). Jag satte målet 50 000 ord, lika mycket som under den riktiga NaNoWriMo i november. Men den här gången fuskar jag lite, jag skriver inte en roman från start utan fortsätter på en redan påbörjad. Jag tänkte använda april och Camp NaNoWriMo för att komma en rejäl bit framåt på Tusenskönan (TS). Önska mig lycka till.

Le när du sjunger, le när du lever

Har man tappat bort lite av sin livsgnista, livslust, känner sig lite hängig, lite deppig, vill piggas upp, är det bara att titta på det här klippet (eller något annat live med ZAZ) så kan man inte undgå att smittas av hennes livsglädje. Sällan har jag sett någon le så mycket när hon sjunger.

Nedan, ZAZ med Les Passants.

Hur man blir av med sin skrivkramp – skrivkrampsbot - att lösa skrivblockering

Börja med att leta fram notispapper eller ett par andra små papperslappar i ungefär samma storlek som papperen i ett notisblock, modell mindre. Gärna så små som möjligt. Skriv ord, vilka ord som helst som kommer upp i huvudet. Även om det bara är orden ”tomt i huvudet”. Skriv i en ström, fyll det lilla papperet, vänd på arket och fyll det på baksidan. Gör så med två notisblockspapper. För ordhjälp och ordinspiration, associationer och liknande, gå till skrivpuff och hitta ett ord. När du fyllt dessa två små papper kan du känna dig riktigt nöjd – nu har du verkligen åstadkommit något!

Steg två. Gå till skrivpuffsidan. Läs igenom orden som står där, associera kring dem, se om någon av dessa ord skapar bilder. Till exempel ordet ”syltkakor”. Tänk, skriv inte ned något, utan se bara vilka tankar orden föder, vilka bilder orden skapar inom dig.

Gå till bokhandeln i staden där du bor eller arbetar. Köp en anteckningsbok. Antingen en riktigt tråkig en eller en anteckningsbok som verkligen inspirerar. Viktigt är att den inte är ”för fin” för att du ska vilja skriva vad som helst i den. Köp anteckningsboken i ditt favoritformat, med eller utan linjering, vita eller svarta linjer, det du föredrar och tycker mest om. Köp också två stycken fyrfärgspennor, en med mörkare färger och en med ljusare färger.

 

Sätt dig någonstans där du vet att du tidigare skrivit, ett ställe där du vet att det kan gå bra att skriva på. Skriv i din nya anteckningsbok, allt vad som faller dig in. Byt färg när det passar, när du känner för det, när du vill byta. Lek med färgerna, lek med orden, med vad du skriver. Flödesskriv om vad som helst, det som först kommer ut på papperet ur ditt huvud. Följ tankegångarna, associationsleden, den vaknande inspirationen. Om inte annat kan du skriva om färgerna, eller om pennan. Till exempel ”en rosa sida, ack så feminin”. Ja, det är tillåtet att tänka i klichéer, det är tillåtet att tänka eller skriva vad som helst med dessa färggranna pennor.

När du hunnit såhär långt kanske du vågar sätta dig vid datorn, skriva lite där också, ord som formar sig till något mer än bara nonsens. Kanske en dikt eller en berättelse, kanske en betraktelse över någonting eller ett kåseri.

På det här viset, som jag beskrivit ovan, kom jag igång i onsdags. Det ledde så småningom vidare till att jag på kvällen (vid datorn) skrev en dikt, min första på länge och därtill blev dikten också mitt första bidrag på ett tag till skrivarcirkeln jag är med i. På torsdagen kom responsen från mina skrivarvänner och det inspirerade ännu mer! På torsdagen fortsatte jag också mitt färgskrivande, som övergick i planerande av mitt framtida skrivande. Och nu ska öppna ännu ett uppslag i anteckningsboken, känna efter vilket färghumör jag är på och sätta pennan mot papperet.

Sprakande energi och skrivarglädje

Jag tror det är det här jag har tappat bort just nu, "den sprakande energin och skrivarglädjen". Istället för att fokusera på den har jag lagt alltför mycket energi på antal ord, på att putsa ytan, på att allt ska vara så perfekt, med precis de rätta orden och uttrycken. Det gäller både VK och TS, och dessvärre också mina bidrag till skrivargruppen, och annat skönlitterärt skrivande. Bara dagboksanteckningar och blogginlägg har funkat på sistone. Inte så mycket annat. Kanske också för att jag är trött och annat tar energi, vardagsgrejs. Kanske behöver jag också ladda batterierna - kan vara en anledning till att jag läser så mycket just nu. Men jag måste absolut också hitta tillbaka till "den sprakande energin och skrivarglädjen". Varför? För att jag mår så mycket bättre när jag skriver.

Tematrio - Saint Patrick

Lyran ber oss berätta om tre irländska författare i veckans tematrio med anledning av St Patrick's Day. En inte helt lätt uppgift. Eftersom Lyran själv berättade om Oscar Wilde, Bram Stoker (Dracula) och Samuel Beckett, tre författare jag läst, väljer jag att berätta om tre andra. Som jag inte läst helt och hållet, men som jag i alla fall kan tipsa om.

Först ut är Marian Keyes. Det var många år sedan nu som jag läste ”Vattenmelonen”, den första av hennes böcker som kom ut på svenska. Först läste jag min mammas böcker. Sedan dess har jag samlat på mig egna exemplar av Marian Keyes böcker, inte de jag redan läst men nya som hon kommit ut med. Ett par har jag läst, andra har jag olästa i bokhyllan. Böcker på svenska och engelska blandat. Senaste boken jag läste var ”Under täcket”, en samling artiklar/kåserier. Jag köper på second hand när jag kommer åt. Där brukar det alltid finnas något exemplar av Marian Keyes böcker. Det är inte så ofta jag läser chicklit, och gör jag det håller jag mig oftast till några få författare; det här är en av dem.

Den andra författaren är MaritaConlon-McKenna. Hon är just nu aktuell med boken ”Kockskola för ensamma hjärtan” som kommer ut i april 2013 på Norsteds förlag. Det är ingen kokbok utan en roman, i samma stil som hennes föregående böcker. Jag gillade ”En hattaffär runt hörnet”, just för att den handlade om något lite annorlunda, en hattaffär. Det var en feel-good-roman som vissa kritiskt säger inte innehåller så mycket, men jag tycker att det är en trevlig underhållning för stunden, när man vill ha något snällt och lättsamt att läsa. Jag har recenserat boken i ett tidigare blogginlägg. Just för att jag tyckte om hennes första bok har jag lånat och läst hennes nästföljande på biblioteket, ”Bröllopsfixaren”. Nästa bok är ”Sommarbruden”, och så den ännu inte utkomna nämnd ovan. Det är väldigt lättsam chicklit alltihop, inte alls samma stuns som i Marian Keyes böcker, men vill man ha något som handlar om kärlek och är lättsam underhållning för stunden har man kommit rätt. Jag har inte läst ”Sommarbruden” så jag kan egentligen inte tala för den, men efter vad som står på bokens baksida, är den i samma stil som de övriga böckerna. Det blev lite mindre charmigt med ”Bröllopsfixaren” eftersom där inte fanns någon hattaffär eller något lika intressant att väga upp mot den ändå ganska banala kärlekshistorien. Kanske kommer charmen tillbaka med ”Kockskola för ensamma hjärtan” eftersom en kockskola ändå har något slags charm i sig som förhoppningsvis gör det mer charmigt än banalt.

Den tredje irländska författaren jag kommit mig för att tipsa om skriver i en helt annan genre än de båda föregående, och det är också en man: Eoin Colfer. Han är mest känd för att ha skrivit böckerna om Artemis Fowl, ett kriminellt geni. Jag har samlat på mig två stycken, men inte kommit mig för att läsa dem än. Och så har jag, inte att förglömma, en sjätte bok i ”Liftarens guide till galaxen”-serien av Douglas Adams. Det är alltså Colfer som skrivit en helt egen bok som utspelas efter Adams böcker, och som är en officiell fortsättning eftersom tydligen Douglas Adams dödsbo gett sitt godkännande till att denna bok publicerades. Sammanfattningsvis och med andra ord: Eoin Colfers böcker står på ”att läsa”-listan tillsammans med en mängd andra böcker och hård konkurrens.

Innan jag somnar

Skrivarcirkeln idag inspirerade mig, inspirerar mig. Jag hade inte med någon text själv men jag fick läsa andras, och delta i diskussioner om andras texter, sådant som är minst lika viktigt. Men det blev ändå inget tågskriv, för på hemvägen hade jag en nylånad bok från biblioteket, en reserverad bok som jag hämtat ut, thrillern "Innan jag somnar" av SJ Watson, som fick mig fast, och sedan gjorde jag inget annat än läste under hela tågresan.

Hemkommen fortsätter jag läsningen efter middagen; det är en riktigt spännande bok om en kvinna, Christine, som inte minns något av dagen före. Varje dag hon vaknar upp är ett blankt papper. Tänk, vilken skrämmande verklighet ...

Hur glad man ändå får vara över sina minnen, även om vissa minnen gör ont. Bättre det än att inte ha några minnen alls. Förhoppningsvis har man många lyckliga minnen också, och skapar nya minnen var dag. Stod i morse på perrongen och väntade på att tåget skulle komma in på stationen, kände solen värma i ryggen och såg ett par stå en bit bort och prata, vinterklädda människor på väg till arbetet. Minnen. Så snabbt allting förvandlas till minnen. Vi måste vara rädda om det vi har, inom och utom oss. Nu ska jag läsa vidare i "Innan jag somnar".

Hellre en god bok

Funderade lite på tåget, men skrev inget skönlitterärt konkret, utan bara planeringstankar. Frågeställningar. Det är dags för återfokusering. Jag har tappat bort mig - igen. Både kommit av mig med researchdokumentet gällande VK och veckomålet på nyskriv gällande TS. Jag fortsätter att läsa istället ... vilket naturligtvis är bra, men inte fruktbart. Måste komma någonvart med mitt skrivande, avsluta. Ständig återfokusering ... Jag kommer så lätt av mig. Samtidigt tänker jag: borde öka ordmålet på TS, för 1250 ord per vecka är för lätt uppnått. Samtidigt har det nu varit två veckor då jag inte alls kom upp i ordmålet. Splittrade känslor och tankar, med andra ord. Nu ikväll försöker jag skriva dikt, till morgondagens skrivarcirkel. Har inte kommit med något bidrag till skrivarcirkeln på ett tag. Inte kommit mig för att skriva dikter eller kortare berättelser, noveller. Sådan övning behövs också. Korta saker som är lätta att avsluta. Bra för självkänslan, kanske? Men nu sitter jag här med en oavslutad dikt och är väldigt trött, vill hellre avsluta min kopp te och gå och lägga mig, avsluta dagen med en god bok.

Rastlös prokrastinerare rapporterar från robotland

Känner mig smått rastlöst. Har idag äntligen avslutat läsningen av Isaac Asimovs "Stiftelsetrilogin" som jag påbörjade för ett bra tag sedan, förra året. Sedan har det dröjt till nu, och nu har jag på två dagar avslutat de två sista böckerna i trilogin. De blev mer spännande när man sträckläste dem. Annorlunda böcker, giganter inom SF-genren; liksom Tolkien är det största namnet inom fantasy, måste man säga att Asimov är tyngst inom SF-genren och nu har jag alltså till sist läst trilogin om Stiftelsen (Foundation i engelska originalet).

Nu vill jag söka reda på alla andra böcker skrivna av Asimov och alla andra böcker som utspelas inom samma universum (varav tre böcker är skrivna av andra författare). Har förutom ovannämnda Stiftelsetriogin (i en volym) även "Jag, Robot" och "The Second Foundation Trilogy: Foundation's Fear" av Gregory Benford olästa i min bokhylla; den sistnämnda är den första boken i trilogin "The Second Foundation Trilogy" som alltså är skrivna av tre olika författare vars efternamn börjar på b: Benford, Bear och Brin. Jag hoppas kunna hitta alla dessa böcker på second hand, typ Myrorna. Annars finns de att köpa, åtminstone ett par av dem, på Adlibris och några finns att låna på biblioteket också. Men när jag nu köpt och har några av böckerna vill jag samla på mig de resterande i mitt hemmabibliotek istället.

Som ni ser är jag mer inne på läsning än något annat. Jag vill skriva, men det är ett motstånd och vardagen kommer emellan. Har en lista med måsten som jag bara skjuter upp i evighet, som tynger mig, och så är det diverse vardagligheter som hela tiden tar upp min tid. Visst, det är prokrastinering också, inte tu tal om den saken (andras bloggar, min egen blogg, Facebook med mera). Det är ju bara att verkligen bestämma sig och sätta sig ned och skriva. Återgå till det där planerade där jag faktiskt skriver på tåget och inte sitter och läser böcker ...

På väg med tur

67 ord skrivna på väg mot veckans ordmål. Förra veckan hade jag först bara två meningar skrivna, men med mycket tågtid i helgen, på väg till och från mina föräldrar, fick jag tid till att skriva och planera TS. Idag renskrev jag helgens skörd, och hamnar på blygsamma 452 ord för vecka 10. Mycket tankearbete blev det dock på tåget, mindmaps, idéer och funderingar nedskrivna. Så jag fick en hel del gjort på tåget ändå, trots motighet och väldigt mycket folk - tåget var överfullt; jag hade tur som fick en sittplats.

En dryg jävel eller ode till skrivaren

Det är länge nu, som jag inte haft någon skrivare hemmavid. Åh, vad jag saknar det.

Jag överanvände den kanske lite grand tidigare, när jag hade en; jag skrev ut nya versioner av mina skrivprojekt hela tiden. Långa sjok, många sidor. Men nu saknar jag tillfredsställelsen det ger att efter avslutat skrivpass kunna skriva ut det man just skrivit. Dessutom ger det ju extra backup, att få ut det skrivna på papper. Datorer kan gå sönder.

Men så bra det känns, att kunna samla på hög och se på papper, det man skrivit. Gör det verkligare, mer konkret.

Så jag passar på att skriva ut i alla fall, på biblioteket. Biblioteket är bra på många sätt, ett av dessa är att det är snabbt och smidigt att skriva ut. Nackdelen är att det är förskräckligt dyrt, två kronor per sida. Så jag krymper ihop texten, väljer liggande papper och ibland så många som tre spalter. Visst, det blir svårläst, men det sparar papper. Standard är tre spalter, storlek 8 (eller mindre) och Garamond (det typsnitt som är minst). Pyttepyttigt att läsa, men det funkar. Tur att jag är relativt ung och har relativt bra syn (med glasögon).

Idag lyxade jag dock till det. Jag skrev ut på två spalter, Garamond, storlek 11. Jisses, vad stort!

Jag läste igenom en del av det lyxiga under tågresan hem. Det var början på Tusenskönan som jag skrev ut, kapitel ett till och med sju. Plus att jag skrev ut "baksidestext" - jag skrev en för inte så länge sedan, ett kul försök att sammanfatta vad Tusenskönan handlar om och samtidigt en teaser till läsaren  - plus att jag skrev ut ett par avsnitt, några scener, som ännu inte har kapitel.

Och genast jag skriver ut och läser såhär kliar det i korrekturläsningsfingrarna, redigeringsfingrarna ... Bara tanken på att redigera(!) - oh, typiskt att jag tycker att det är så roligt! - Jag skulle kunna redigera mina texter om och om igen i evighet, peta i småsaker, större saker, språkligheter och formuleringar, interpunktion, ordval ...

Dessutom är det alltid så kul att läsa igenom vad jag skrivit. Fast det är nästan omöjligt att läsa det med helt nya och fräscha ögon, att läsa texten som "bara" en läsare, som om jag skulle läsa en tryckt bok; det går inte riktigt. Om inte annat är tonfallet i läsningen något helt annat. Jag försöker distansera mig, men det är näst intill omöjligt, och så petig jag är också. Så det är inte så att jag är blind för min egen text på det viset, tvärtom är jag för petig, überpetig, men samtidigt har jag jättesvårt att avgöra kvaliteten - om det verkligen är bra på riktigt, om dialogerna flyter på naturligt i någon annans öron än mina egna, om det hela är trovärdigt.

Och Maximilian sedan, han har fått lite av ett drygt tonfall, han har råkat bli väldigt gentlemannaaktig i början på Tusenskönan, präktig och korrekt. Jag undrar om det inte blir för mycket. Speciellt som det är skrivet i jagform. Kanske måste jag tona ned det lite. Han vill så mycket ge en polerad yta åt läsaren, en yta som läsaren nog dels ser igenom och dels kanske retar sig för mycket på. Att han kommer att ändra på sig under romanens gång kanske inte räcker? Kanske fastnar läsaren och slänger ifrån sig boken istället, dramatiskt och hårt, med orden "dryge jävel"?

Gal tuppen om morgnarna?

Har just gått igenom kapitel 3 på VK. Trots att kapitlet är ganska långt, på 4707 ord eller 12 sidor, gick det snabbt att gå igenom det i researchsyfte. Det blev bara nio frågor (med ungefär lika många underfrågor). Men tro inte att det här kapitlet är mer klart för det. Snarare är det tvärtom; det här ett kapitel som behöver mycket redigering språkligt och innehållsligt.

Medan jag ögnade igenom det insåg jag att en stor händelse som äger rum i kapitlet måste flyttas framåt. Det går inte an att ett så stort avslöjande sker så tidigt i historien. Det måste flyttas fram åtminstone till ungefär hälften av boken gått istället. För övrigt består kapitlet av mer eller mindre lösryckta scener och som sagt obearbetade scener. Men redigeringen är nästa steg (eller nästnästa).

Just nu är det researchfrågorna som ligger i fokus. Och som i de två föregående kapitlen är det vissa frågor som är väldigt enkla och lätta att hitta svar på medan andra är klurigare. Ibland handlar det om rimlighet. Är det rimligt att det och det sker, kunde det hända då, på 1860-talet. Andra frågor är mer allmänna och vissa mer specifika och konkreta.

En enkel fråga som inte är historierelaterad är "Gal tuppen verkligen tidigt om morgnarna? Hur tidigt?" Där har vi en fråga med följdfråga/underfråga. Den är snabbt besvarad, kan jag tänka. För det är en sådan sak jag undrat över, om det är en myt att tuppen gal när solen går upp eller klockan sex varje morgon eller när det nu är. I alla fall ska jag ta reda på det. Det och mycket annat. Trettiosju frågor sammanlagt and counting...

Psykologisk resa och frågelistor

Frågorna hopar sig. Visst är det en klar fördel att få alla frågor uppstaplade och konkretiserade på det här viset. Jag har precis gått igenom kapitel två av VK och fått ihop tretton punkter med frågor och underfrågor. Massor jag vill ha reda på, är osäker på, vill ha bekräftade. Eftersom det här är en historisk roman är det väldigt mycket jag inte riktigt vet, mina historiekunskaper till trots.

Nackdelen med att stapla upp frågor på frågor sida upp och sida ned på det här viset är förstås att det lätt kan kännas överväldigande. Se oöverkomligt ut, som ett svårt hinder, ett tidsödande jättearbete. Så får jag givetvis inte tänka. Jag får ta en fråga i taget och räta ut den. Men en sak i taget. Först ska jag gå igenom boken och konkretisera frågorna.

Frågorna är flest i början, tror jag. Sedan kommer mer av handlingen på ett annat vis, sådant som bygger på personlighet och karaktärer, agerande som personerna ägnar sig åt, dialoger, intriger, funderingar som huvudpersonerna har på det personliga planet. Då blir det lättare. Med det inte sagt att det inte kommer att bli svårt att skriva vissa delar. Jag är ju inte helt klar med första utkastet av VK. Det mesta har jag skrivit, en del bara antytt eller noterat, andra scener och kapitel helt utvecklade. Så man kanske kan kalla det ett första utkast? Men det har hål och delar som inte är skrivna, svårare saker - bland annat ett psykologiskt skeende, en psykologisk resa som huvudpersonen gör, som inte blir den lättaste att beskriva, en som jag bara antytt än så länge, men som måste få en mer framträdande ton och beskrivas klarare för läsaren.

När det gäller mitt frågedokument undrar jag lite var man egentligen får svar på sina frågor. Google och böcker i all ära, ibland kan det bästa vara att söka svar hos andra människor som har kunskap i ämnet ifråga. Jag undrar hur alla dessa författare gör... har de alla sådana bra kontakter till exempel hos poliskåren och bland historikerna eller tar de bara kontakt med någon människa de tror skulle kunna svara på deras fråga? Skrivarböckerna koncentrerar mycket på allt möjligt kring skrivande, men researcharbete... står det så mycket om det? Jag måste kolla upp det. Om inte någon av er läsare vet? Vet du? Vad tror du?

Research

Äntligen har jag påbörjat mitt förberedelse-för-research-dokument. Har noggrant gått igenom första kapitlet på VK och skrivit upp researchfrågorna i en anteckningsbok. Det blev femton mer eller mindre omfattande frågor om första kapitlet. Eller femton punkter kan man väl säga, för varje punkt innehåller diverse "underfrågor" också. Känns bra att ha påbörjat detta. Det var gjort ganska snabbt, men så är första kapitlet inte på fler än sju sidor heller. Jag har andra kapitel som är betydligt längre. Men nu, med en snabb tankeplanering, har jag bestämt mig för att ta ett kapitel per dag under det som är kvar av arbetsveckan (fram till och med fredag alltså). Låter som en rimlig planering i mina öron, så det borde jag klara. Sedan får jag fortsätta nästa vecka för det är runt trettio kapitel sammanlagt.

Att sedan hitta svaren på mina researchfrågor är ett helt annat kapitel. Jag får nog googla mycket och botanisera bland böckerna på biblioteket. Men en sak i taget... Först ska jag formulera frågorna.

Just nu...

... målar jag på sten... en vit bakgrund till en fågel och en rosa bakgrund till något annat, jag vet inte vad än.
... gör jag en lista över oavslutade målarprojekt, mina tavlor målade med akryl, listan blev lång... femton stycken mer eller mindre påbörjade, varav tre bara är bakgrundskladdade, grundade, och inte några egentliga påbörjade motiv.
... har jag tre stycken promarkersprojekt jag jobbar på (se mer här)
... dricker jag blåbärste.
... funderar jag på hur jag ska ta tag i VK igen - jag läste första kapitlet tidigare idag, en början som kanske funkar, ett kapitel som är avslutat men inget reseracharbete gjort på än (jag borde göra en lista på researchfrågor, det har jag bara inte kommit till skott med än)
... funderar jag på att skriva en skrivpuffövning och lägga upp på bloggen (det var länge sedan sist)
... längtar jag efter att ha skrivarflow (tänker mest på Tusenskönan i samband med detta)
... längtar jag efter att läsa och bli gripen och insnurrad i en riktigt bra bok - Boktips någon?

Bokrean: SF-bokhandeln

Hämtade ut ett DHL-paket idag. Hade tänkt göra det igår men då hade DHL-stället lunchstängt (mellan 13.30 och 14.30 av alla tider). Så det blev till att hämta ut det idag istället. På SF-bokhandelns bokrea online hittade jag fyra böcker som jag raskt beställde dagen innan rean började. Elizabeth Moon var det evigheter jag läste något av; jag läste Paksennarion-serien när det begav sig på nittiotalet, sedan dess ingenting. Det här är en fristående fortsättning, tydligen. Undrar om jag måste uppdatera mig på Paksennarionfronten först eller om det funkar att läsa ändå?

Gene Wolfe är en av mina absoluta favoritförfattare. Tur att han varit och är så produktiv så att jag ständigt har nya böcker att köpa. De är dyra annars så nu passar jag på.

Någon gång på nittiotalet läste jag Mervyn Peakes bokserie om Titus, samt att jag såg på tv-serien med stor förtjusning. Nu har det kommit en fortsättning. Den fjärde boken i serien som Mervyn Peake inte hann avsluta innan sin död. Det är Maeve Gilmore som avslutar boken. Nu måste jag definitivt läsa om serien. Det är bra böcker. Jag har dock slarvat i min läsning, förra gången läste jag bara de två första böckerna ordentligt. Den tredje boken i serien blev bara påbörjad. Inte så att det var något fel på den, men ibland, särskilt när jag läser flera böcker parallellt, blir vissa böcker inte avslutade. Bara för att jag tillfälligt skjuter på läsningen, och går det för lång tid tappar jag bort boken. Trots att jag egentligen vill läsa ut den. Knasigt. Nu ska jag ge även bok tre en ny chans. Vill ju läsa bok ett till tre innan jag ger mig på fyran. De är väl värda en omläsning, för de är riktigt originella böcker med massor av skruvade och udda karaktärer. 

Bokrean: Bokia

På Bokia skulle jag egentligen bara ha tag i "Resan till Kettari". Det är bok två i serien om Max, skriven av Max Frei (pseudonym). Jag gillade verkligen första boken, den var annorlunda, så jag ser fram emot att läsa andra boken. Två böcker blev det på Bokia. Men här hade jag ju inte heller något presentkort. Dessutom fanns de flesta böcker jag ville ha på de andra bokhandlarna, och för bättre priser.