Fira namnsdag!

Jag upptäckte det av en slump i tisdags. Maximilian har namnsdag i morgon, fredag! Självklart ska jag fira!

Det är lustigt, men det är väl så det är, för andra författare också, inte bara för mig, men det känns verkligen som om jag ska fira en riktig människa, någon som finns, existerar och andas på riktigt, vilket är en härlig känsla! Det enda tråkiga i det hela är att jag inte får tillbringa någon tid med honom på riktigt.

Men samtidigt kommer han att vara med mig under hela dagen, och inte bara, säg under den tiden som jag skulle fira honom, om han kom hem till mig och fick en present och en fika eller något.

Jag firar inte namnsdagar mycket annars, men den här namnsdagen ska jag helt klart fira!

Refusering, refusering...

Jag fick ännu ett refuseringsbrev i dag, gällande min barnbok nummer två. Jag vet inte om det var standard eller inte, men det löd i varje fall som följer:

Hej,

Vi har nu läst ditt manus ---.

Det är ett fint manus, men vi måste tyvärr tacka nej till att ge ut det här hos oss.

Tack ändå för att vi fick läsa ditt manus och lycka till med det fortsatta skrivandet.

Med vänliga hälsningar,

---

Det låter mer standard än något annat, men jag lade ändå märke till de positiva bitarna i refuseringsbrevet, och får väl känna mig uppmuntrad av dem!

Vill ni läsa någonting mer underhållande, eller i alla fall någonting som är längre än detta korta lilla inlägg, så kan ni läsa dagens inlägg här istället.

Låsning och upplåsning

Tidigare var följande sant:

”Jag har låst mig till att endast, endast och allenast, skriva på Tusenskönan. Ingenting annat, absolut ingenting annat, förrän jag är klar med den boken.”

Men det är inte sant nu längre…

Jag börjar om…

Det är rätt självklart, när man tänker efter, att det (alltså låsningen förklarad ovan) låser mig. Kreativiteten låser sig, det impulsiva, härliga skapandet låser sig.

Häromnatten hade jag en underlig dröm. Det var ingen mardröm, men om jag skulle berätta vad den handlade om skulle nog de flesta andra anse att det var en mardröm.

Drömmens huvudtema eller koncept gjorde att jag nästan genast började tänka kring den som kring en fiktiv berättelse ämnad att bli skriven, en (hemsk) saga att skriva ned…

I går hade tankarna mognat så pass att det var dags att skriva ned något av det i dramatisk form. Dessutom ville jag skriva ned det så snart jag bara kunde för att inte glömma bort det (för jag hade inte fört några som helst anteckningar kring drömmen annars).

Det blev en sida skriven i går, som jag sedan på kvällen medan jag tittade på något teveprogram satte igång att korrekturläsa och redigera i. Det blev något slags avslappnat slags redigering, eftersom jag inte planerat att göra det. Och plötsligt slog det mig att det var på det viset redigerandet kring Tusenskönan borde gå till (fast utan ordet borde).

I dag hade jag planerat att skriva på Tusenskönan under eftermiddagen, men på grund av omständigheter föll det sig så att jag inte skrev någonting alls, något som jag i och för sig inte har något som helst emot (eftersom det jag gjorde istället var så himla trevligt). Och jag hade ändå planerat att jag skulle skriva min obligatoriska 20-21, hur än eftermiddagen hade utfallit.

Men jag har funderat kring det också, kring redigering alltså…

Tidigare under kvällen slog det mig att det är rätt absurt att låsa mig vid att jag inte får redigera under tiden 20-21. Dagarna är ändå så korta och fulla av annat, att den lilla tid jag har till skrivandet måste bli lustbetonat och roligt och leda någon vart, och när jag nu är i sånt humör och läge att jag vill redigera är det väl bara att göra det då.

Jag är säker på att jag förr eller senare hamnar i stadium att jag bara vill skriva nytt och ingenting annat, absolut inte redigera – den tiden, den glädjen.

Just nu får jag lägga glädjen i redigerandet istället.

Således satte jag igång vid klockan 20 i dag. Min koncentration var det lite si och så med, men jag satte i alla fall igång att korra kapitel ett och kom en bit på väg.

Jag ändrade ett stycke som jag haft problem med länge och inte tyckt om men inte vetat hur jag skulle lösa, och ett tag på slutet har jag också haft två versioner av det. Nu började jag om, skrev stycket från början under de två andra styckeversionerna, och lade in meningar och delar från båda versionerna och gjorde en helt ny tredje version. Och sedan tog jag helt resolut bort de två gamla versionerna.

Det och lite till har jag gjort i dag och det känns jättebra. Nu är jag igång, och snart kommer jag att vara tillbaka i att verkligen andas berättelsen, och då kommer jag att kunna skriva nytt också.

Apropå redigerande är det både plus och minus med att jobba i Word och välja att inte stänga av grammatikfunktionen. Å ena sidan får jag påpekanden som att jag borde skriva ettdera där jag i min enfald skrivit endera, å andra sidan får jag påpekanden som att nedrigt ger för talspråkigt intryck (i en replik, märk väl) och att buskarter inte är något riktigt ord…

Jag har inte vågat lägga till buskarter som ett riktigt ord än, och funderar förgäves på vad man skulle kunna ersätta det med som Word skulle behaga godkänna. Samtidigt redigerar jag vidare, och godkänner grönmarkerade meningar bara för att se dem dyka upp igen vid nästa redigeringstillfälle.

Jomenvisst, Word är egentligen ett snällt program…

Jag ska i fortsättningen vara lika snäll mot mig själv vad gällande skrivande och redigerande som programmet Word är snällt mot mig (och vad det egentligen betyder kan man ju klura på)…

Artikel om kreativitet

Jag läste nyss en artikel om kreativitet. Särskilt intressant för skrivande och på annat vis kreativt skapande människor. Du kan hitta den i sin helhet här. Artikeln är läsvärd; den är som sagt intressant, även om det mesta som togs upp för mig var sådant jag redan visste. Men många gånger är det bra att läsa – och läsa om och om igen! – självklarheter.

Vad som särskilt fastnade hos mig var:

Kreativitet är en intuitiv förmåga, och den hämmas av kroppslig eller mental spänning.

Det är ingen revolutionerande tanke, men precis vad jag behöver höra just nu, för det fick mig att inse vad felet är för mig just nu i fallet tecknande/målande/skrivande – eller gällande mitt humör över huvud taget, i allt, den senaste tiden. Mental och kroppslig spänning av olika slag på grund av olika orsaker och alldeles för lite motion och alldeles för lite vila – jag har en tendens att alltid vara igång med det ena eller andra när jag är vaken, kan liksom inte bara lägga mig på soffan eller sängen och göra ingenting – det går ju bara inte för sig!

Jag måste tänka om, och återgå till det där viktiga: att lyssna på kroppen.

Ren livsglädje

Barnboksläsandet har gett resultat.

I dag shoppade jag under sena eftermiddagen (något som jag också ägnat mycket tid åt den senaste veckan eller ska jag säga de senaste veckorna och som ni kan läsa om här), och efteråt ställde jag mig att vänta vid busshållsplatsen (jag åkte buss hem; något jag vanligtvis aldrig gör annars). Det var då tankarna började snurra – eller snarare bilderna.

Och när jag satt i bussen kom det ännu fler bilder upp till ytan, lite grand i samma stil som alla de där underbara illustrationerna av Quentin Blake.

Quentin Blake är för övrigt mannen som illustrerade alla dessa fantastiska böcker av Roald Dahl. Blake har även skrivit egna barnböcker och illustrerat en mängd andra. Han är en av de barnboksillustratörer eller illustratörer över huvud taget som jag beundrar allra mest.

Hursomhelst, bilder flög genom huvudet under bussturen.

Väl hemkommen satte jag mig att skissa – snabbt och lite slarvigt. Blakes illustrationer ser lätta ut men det ligger nog mycket mer möda bakom den till synes lite slarviga och nonchalanta tecknarstilen än vad man kan tro. Så jag rönte ingen större framgång med mitt snabba skissande. Dessutom höll jag på alldeles för kort tid.

Jag tog paus för middag och allt möjligt annat, men när klockan slog tjugo och det var dags för skrivartimmen fortsatte jag mitt datorsittande (som hitintills bestått mest av mejlande och LJ) med att skriva och genom text illustrera det som tidigare bara varit i bilder.

Det gick riktigt bra!

Det blir en barnbok av det hela, av det fantasifulla och mer spännande slaget – ganska fartfylld – som ju mina barnböcker tenderar att vara – och med liten touche av övernaturligt.

Jag skrev under större delen av 20-21-tiden (förutom då jag var iväg och bryggde grönt te).

En och en halv sida blev det.

Mest dialog hittills, men jag ser framför mig massor av bilder – saker som händer – bilder som ska bli till illustrationer som ska ackompanjera texten och som speglar vad dialogen handlar om.

För de skrivande människor som är osäkra på om det verkligen är bra att läsa för mycket – om man som skribent blir för influerad – kan jag bara säga: läs mer för guds skull! Det inspirerar! Det inspirerar något otroligt.

Jag läser snabbt, och andra som ser på mig utifrån kanske skulle säga att jag inte tar till mig så mycket eftersom läsningsprocessen går så snabbt och jag (till synes) inte analyserar så grundligt som kanske skulle rekommenderas...

Men kompensationen är kanske att jag istället läser många böcker, och genom detta ser mönster.

För faktum är att jag genom massa intryck och alla läsupplevelser, då jag skrattar och ler igenkännande, ser hur bild och text (som det är i fallet barnböcker) kompletterar varandra och ger till varandra.

Texten blir djupare genom bilden, bilden får mer bredd genom texten.

Jag ser hur få ramar som finns för barnböcker (visst, det finns massor av sådant, egentligen, och än mer om man ska se på det ur litteraturvetenskaplig synvinkel), hur man kan ta ut svängarna (speciellt i bilderna), hur till synes platta texter får liv genom helgalna bilder, hur berättelserna är fulla av glädje, fantasi, mod, positiva egenskaper. Som en stor bubblande och kokande kittel av idéer, livsglädje, upptäckarglädje och inspiration.

All den där idésprudelheten, livsglädjen, upptäckarglädjen och inspirationen är något att ta med sig sedan, efteråt, när jag går från barnboksskrivande till ungdoms- och vuxenskrivande.

Det är så himla lätt att låsa in sig i konventioner och regler och förordningar

– hitta på egna regler och lagar och tränga in sig själv i ett hörn

– när vad man borde göra är att slänga av sig alla de där rustningarna och hårda kläderna – tyngderna! – som man tagit på sig genom åren

– och springa högt, högt upp, högst upp i en backe, klänga ända upp till bergets topp,

gå ända fram till bergtoppens rand där det svindlande, farliga djupet finns,

där bråddjupet och döden lurar,

och forma händerna till en tratt och skrika

– högt, gällt och livsglatt –

precis på samma vis som Ronja Rövardotter då hon välkomnar våren

– där har vi ren livsglädje spontant uttryckt.

Min lilla svarta

Skrivtiden 20:00-21:00 är över för den här gången. Första sessionen för veckan. Det har inte gått bra, men så var jag fruktansvärt trött också (och förbannad på min sega dator).

Dessutom har det varit en förfärligt jobbig dag också, på många sätt.

Så jag får nöja mig för i kväll och läsa i någon god bok istället.

Jag skrev i alla fall fem meningar, plus att jag renskrev vad jag skrivit 10/1 och 13/1 – vilket är två korta stycken i en av mina nya moleskineanteckningsböcker, stycken som tillsammans inte ens täcker första sidan…

Nåja, morgondagen blir förhoppningsvis en bättre dag.

Jag ska komma ihåg att ta med mig nämnda moleskineanteckningsbok i morgon bitti, så att jag har den tillgänglig när jag beger mig ut på stan, efter arbetsdagen. Jag ska ta och kolla in rean på väskor, för jag har tappat en sak för mycket med min nuvarande miniryggsäck (där stora facket inte har något blixtlås), och det kanske blir någon kaffepaus eller matpaus då jag kan passa på att skriva. Det borde ju fungera att skriva med en så väldoftande handgjord liten svart bok.

Om någon har tips på bra vardagsväska så hojta till!

Är inte lättja och bekvämlighet samma sak?

När jag tittade in på Pressbyrån i dag fick jag syn på en för mig ny tidning - Språktidningen. (Klicka på bilden så kommer ni till Språktidningens hemsida.)

Jag kunde inte låta bli att köpa ett nummer, nr. 3, december 2007 (det var kampanjpris på 49 kronor). I tidningen finns bland annat en intervju med Peter Englund, ”Om skrivandets lättja”.

Naturligtvis gick tankarna till mig själv… Jag tror inte att jag är drabbad av lättja, men man vet ju aldrig… Det är väldigt bekvämt att hänge sig åt redigering. Det är mycket, mycket lättare än att hitta på nytt.

Visst, att redigera kan också vara svårt på sitt sätt. Men jag är ju utbildad till det för sjutton… redigerare. Så det är ett bekvämt läge… Det kan inte riktigt kallas skrivarläge. Kanske snarare redigeringsläge. Ett läge att fly till. Det känns trevligt strukturerat också, man städar liksom, och att städa kan vara tråkigt men man blir väldigt nöjd när man ser det propra resultatet.

Yttre ordning ger inre ordning och yttre kaos visar på inre kaos. Kanske är det därför som jag gärna vill ha ordning även på papperet…

Ur spår! Ur spår!

Så mycket jag har tappat i och med att jag inte har skrivit på så länge. Jag måste verkligen gå igenom gammalt material och påminna mig själv om saker och ting. Förskräckligt att det gått så långt – men kul också för nu är jag på väg tillbaka in i den underbara skrivarvärlden!

Nyss skrev jag ut 52 sidor, eller 38 806 ord – med andra ord det första kapitlet.

Det första kapitlet är vad jag är mest nöjd med, även om det är delvis fragmenterat, särskilt i slutet och det är även där som det finns ett par olika versioner av samma sak. Jag vet inte om jag ska redigera i det dock. Kanske som ett sätt för mig att komma tillbaka till boken och dess värld.

Varje författare måste hitta sitt eget arbetssätt – som Linda G vist påminde mig om i kommentarer till det här inlägget. Om jag verkligen hittade sättet som fungerar för just mig, skulle allting vara så mycket lättare. Men jag som tenderar att lyssna mer på andra än på mig själv (i alla fall då jag anser att andra vet bättre i saken ifråga), har inpräntat Skelettet först och när jag nu stampat in det så hårt känns det jättesvårt att bryta mot den allmänt kända regeln.

Fast om jag ser till hur jag arbetat tidigare (NaNoWriMo undantagen) har jag alltid gjort så att jag under en dag först skriver vad jag nu skriver, och sedan skriver ut det, varefter jag läser igenom det, tyst eller högt beroende på hur jag vill/känner/var jag befinner mig just då. Och medan jag läser har jag penna beredd och gör korrekturtecken i marginalerna, och fogar in nya stycken där det behövs. På så vis redigerar jag alltid dagens ordskörd, och när nästa dag gryr fortsätter jag där jag var och skriver vidare, varefter jag återigen redigerar denna dags ordskörd på samma vis.

Med andra ord är det hela tiden ett pågående redigerande. Faran i detta är givetvis att fastna i redigerararbetet och inte komma vidare – men om jag gör som jag beskrivit ovan blir risken att fastna minimal.

Om jag inte alls redigerar dagsordskörden blir det som med disk… Jag har många gånger tänkt på det, som en metafor… Jag har ingen diskmaskin och måste diska för hand. Högst något dygn kan jag låta disken stå, sedan blir det outhärdligt. Jag blir påmind varje gång jag går in i köket, och till sist bara måste jag ta hand om det hela. På samma vis är det i mitt skrivande. Den oredigerade texten irriterar som en vagel i ögat. Hela tiden finns den där, någonstans i mitt medvetande och gnager, irriterar och gnager… liksom knaper knaper knaper när någon knaprar och knastrar på något och ljudet är irriterande högt (sådant som jag irriterade mig mer på som tonåring än nuförtiden). Jag ska inte gestalta det eller ”metafora” det som att någon knaprar på min hjärna för riktigt så illa är det inte, hehe. Men det stör. Jag antar att det är en del av min perfektionism som jag väl borde minska på och tygla.

Fast när jag läser igenom vad jag skrivit ovan i det här inlägget inser jag att jag redan vet lösningen, att arbetssättet som jag beskrivit ovan fungerar för mig.

Klurigheten i det hela är dock en – och en mycket stor en – och det är att jag många gånger inte kommer att hinna redigera allt jag skrivit under dagen samma dag… Kanske är klockan för mycket och jag måste gå och lägga mig. Hur gör jag då?

Helt apropå, en regel som jag läst om på flera ställen och som jag tycker verkar bra och som jag vill ta till mig är att inte läsa igenom bakåt utan hela tiden fortsätta framåt. Med andra ord: efter dagens redigering och när nästa dag tar fart, ska jag inte titta tillbaka mer utan låta texten vara i det (halvt eller delvis eller helt) redigerade tillstånd som det är… Där har jag svaret på hur jag ska undvika överredigering!

Där ser man, som vanligt har man sina egna svar om man bara ger sig tiden att titta tillräckligt djupt och diskutera tillräckligt med sig själv och andra hjälpsamma människor! Tack än en gång, Linda G! Vad du sade sporrade mig rejält!

Nu är helgen över och i och med det är ledigheten över för den här gången. Nu ska jag läsa igenom mitt gamla första kapitel och fortsätta framåt. Frågan är hur jag gör med allt gammalt… Jag har hela första kapitlet, de nämnda 52 sidorna/38 806 orden, 31 sidor kapitel två, och massor av sidor av kapitlen framåt… Sammanlagt 98 sidor.

Vad göra när man vill redigera allt gammalt också – plus att man vill komma framåt? Jag måste ju i alla fall läsa det gamla för att se var det brister och var jag måste skriva nytt… och för att se var jag egentligen är och vilka saker jag borde spinna vidare på… vilka trådar som hänger och bara måste tas upp och det genast. (Det är kul att använda kursivering och fetad stil...)

Så hur göra? Jobba med det parallellt kanske… Först måste jag ju komma tillbaka, andas boken, vara där, vara Maximilian…

Jag börjar i morgon. Tillbaka i 20:00-21:00… Det är skrivartiden, förresten… så när ska jag lägga redigeringstiden?

So much to do, so little time… Inte direkt originellt uttryckt, jag vet, men ack så sant och som vanligt har jag svaret som funkar för mig själv: jag stjäl åt mig lediga småstunder.

Back on track! Ur spår, här kommer jag!

Kan man tillåta första utkastet att vara totalt skräp?

Om man ska vara nogräknad gjorde jag testet strax nedan med Maximilian två gånger. Första gången tänkte jag inte noga efter innan jag kryssade i fråga 3 – Your last relationship ended because… – alternativet jag först kryssade i var ”You lost your temper too often”. Men när jag gjorde om testet, det vill säga, tryckte på ”bakåt” och tittade igenom frågorna, insåg jag det självklara svaret på fråga 3, vilket var: ”You had to be in charge”.

Första gångens resultat blev Aries (inte så långt ifrån lejonet men med en distinkt skillnad, för medan Aries/Väduren kan sägas vara den hoppande elden, den som ständigt rör sig framåt, är Leo/Lejonet den stadiga, fasta elden som inte rubbas utan stolt brinner på ett och samma ställe, viljestarkt och orubbligt).

Men varför lägga så mycket energi på ett simpelt test? Som dessutom bara har fyra frågor att basera resultatet på?

För att mitt snabba ogenomtänkta svar pekar precis på vad som känns fel när jag skriver om Maximilian. Jag får inte till det. Som vanligt, höll jag på att tillägga.

Jag läste igenom kapitel två häromdagen. Det gjorde mig nedstämd och besviken. Förutom att där fanns en massa hopp och flera versioner av samma sak, stycken som skulle behövas redigeras och få smidiga övergångar, fanns där något slags underliggande aggressivitet och småsinthet. Aggressiviteten är sorgligt nog, tror jag (men jag är inte säker), min egen (något som finns långt inom mig i så fall för jag är verkligen ingen aggressiv människa utåt, tvärtom). Eller så är det bara min oförmåga att beskriva arga människor, eller att jag låter karaktärerna vara arga för mycket… öh? Det lät lite konstigt… Men det är svårt att förklara.

Och småsintheten då? Det är helt enkelt min otillräcklighet vad gäller att porträttera taktlöshet. Jag tror inte att jag riktigt vet vad det betyder. Och än mindre vet jag hur jag ska gestalta det. Istället för att ta itu med de stora händelserna som ska utspelas i boken, trasslar jag in mig in i petitesser och småsaker som bara förstör helheten och gör alla karaktärer (speciellt Maximilian) småsinta och idiotiskt uppmärksamma, kritiska och dylikt på detaljer och saker som inte skulle behöva vara med alls.

Vilken dålig reklam jag gör för min bok här! Men jag lovar… det finns bra stycken också, delar jag är nöjd med…

Jag krånglar till det. Eller är jag kanske för hård och kritisk mot texten? Dessutom får jag inte glömma att det är första utkastet… Hur är det för er andra? Hur är det för dig? Första utkastet… hur ser det ut jämfört med andra och senare utkast?

What Sign Should You Be, Maximilian?

You Should Be A Leo

What's good about you: you always speak your mind and aren't scared of anything What's bad about you: you have to be the boss, and you love to control others In love: you enjoy being admired and pampered, but don't always reciprocate In friendship, you're: easy to get along with and the center of attention Your ideal job: member of royalty, TV anchor, or investment banker Your sense of fashion: classic well fitting clothes that last forever You like to pig out on: Greek or Italian food

What Sign Should You Be?

Jag måste ju bara göra det här testet som Maximilian! Och självklart visste jag hur han skulle svara (det var dock bara fyra frågor, men i alla fall)! Jag känner honom fortfarande, fastän det gått så länge sedan jag skrev något om honom… nåja, jag skrev i torsdags, men räknas det? Inte ens en halv sida? Eller är jag för hård mot mig själv?

Nåja. Nu ska jag gå och lägga mig, och förhoppningsvis drömma om något som inspirerar… Eller i alla fall gör mig utvilad så att jag kan utnyttja lördagen till skrivande (förutom shopping, som jag redan har planerat att jag ska ägna mig åt)!

Tillbaka på ruta ett och allt det där...

När jag tog paus då november månad var slut, visste jag inte att jag skulle ta sådan lång paus. Det var inte meningen att jag skulle ta sådan lång paus. Jag skulle bara ta paus lång nog att andas ut på. Men hela december gick. Ledigheten kom. Det blev jul, mellandagar och nyår, och jag hade långledigt ända till den sjunde januari då vardagen började igen. Men inte hjälpte det.

Med så lång paus tappar man allt. Jag visste inte att motståndet skulle bli så himla stort. En enda dag, en enda futtig dag under ledigheten skrev jag på Tusenskönan och då rörde det sig ändå bara om ett stycke, inte ens en sida, bara några rader. Om jag hade låtit bli att kritisera detta faktum hade jag kunnat fortsätta med ytterligare några rader dagen efter. Men nu blev jag arg på mig själv, och vips så var motståndet ännu större.

Jag har fått två paket från Adlibris nu i veckan. Det ena måste jag hämta på posten då det innehöll flera böcker. Det andra paketet var mycket tunnare och lättare och damp direkt ned i brevinkastet hemma.

I det första paketet fanns bland annat en packe anteckningsböcker av märket Moleskine. Det var tre stycken små svarta.

Tanken när jag beställde dem var att ha dem som art journal, men sedan kunde jag inte hålla mig utan ville börja föra art journal genast. Således köpte jag en skissbok på den lokala konstnärsbutiken istället till det ändamålet. Allt övrigt angående min art journal kan ni läsa om här.

Hursomhelst insåg jag när jag öppnade plasten och undersökte anteckningsböckerna (av märket Moleskine) att de hade på tok för tunna blad för att kunna användas till något annat än skrivande. Med andra ord bestämde jag mig för att använda dem till att skriva ur Tusenskönan i.

(En informativ lapp inne i en av de tre böckerna visade på alla möjliga andra slags Moleskine-böcker man kan beställa, bland annat en som är anpassad för akvarellmålande – synnerligen frestande!)

Men motståndet har varit så förbaskat svårt att överbrygga! I söndags planerade jag att jag skulle skriva 20-21 mån-fre den här veckan. Har jag skrivit? Icke då!

I går bestämde jag mig för att vara snäll mot mig själv. På torsdagen skulle nästan vad som helst räcka!

Det räcker om du skriver fem minuter. Bara fem minuter. Bara du börjar och skriver någonting, någonting…

I dag bestämde jag mig för att jag skulle skriva fem minuter på sista delen av kapitel ett (som jag inte blivit klar med och som är fragmenterad som det är nu). Så snart jag kom hem skulle jag sätta mig att skriva.

Visst, visst, säger jag ironiskt. Sarkastiskt. Klockan gick…

Det var väl runt 20:15 som jag slog mig ned med anteckningsboken framför mig. Jag beundrade min snirkliga skrivstil snarare än innehållet medan jag skrev, för innehållet var skit, bla, bla någonting…

Och jag glömde kolla på klockan. Men jag svär, jag skrev inte mer än en tredjedels eller en halv sida. Sedan tog det stopp och jag flydde ut på Internet…

Men det får duga. Jag vet ju hur det är. Lyckas jag komma över motståndet kan jag komma till det där stadiet där jag inte vill göra annat än skriva hela tiden, där jag ständigt längtar efter att skriva när jag inte gör det, där jag andas skrivande, där jag hamnar i rustillstånd efter rustillstånd och verkligen är hög på skrivande.

När jag är så väl medveten om hur det kan vara är det så bittert kallt och svårt att nöja sig med det här, det som är nu och som mer liknar illamående än något annat.

Undersökningsresultatet redovisas: Vad vill Du läsa om på den här bloggen?

Min undersökning är färdig. Tiden har löpt ut, och nu är det dags att redovisa resultatet.

Frågan jag ställde var:

Vad vill Du läsa om på den här bloggen?

Enbart inlägg om skrivande	1 (16%)
Inlägg om skrivande och målande/tecknande men absolut ingenting annat	0 (0%)
Om vad som helst bara det är kreativt skapande, men absolut ingenting om sådant som inte är just kreativt skapande	1 (16%)
Inlägg om vad som helst; det spelar ingen roll om det är skrivrelaterat eller inte	4 (66%)
Annat svar - kommentera i bloggen eller skicka e-post med kommentar till yasuisora [at] hotmail.com (jag har ändrat adress efter undersökningen, så skicka inte hit)	0 (0%)

Röster hittills: 6

Som ni ser var det sex stycken som röstade. Jättestort tack till er som tog er tiden att rösta! Det uppskattas verkligen!

Utifrån detta kan jag se att det bästa vore att göra en kompromiss. Givetvis bestämmer egentligen jag helt och hållet vad jag postar, det är upp till mig och ingen annan. Men eftersom jag värdesätter varje läsare värdesätter jag också varje läsares åsikt, och tar också till mig dessa åsikter.

Nu när jag ju också har en blogg på LiveJournal verkar det bli en naturlig uppdelning. Mina svamlande inlägg om musik läggs där, och likaså tecknande/foton/kreativt skapande som inte har med mina skriverier att göra (fast det är också uppdelat svenska här - engelska där - så sådant jag inte kan/vill skriva om på engelska av ena eller andra anledningen hamnar här). Men eftersom jag skriver barnböcker, faller det sig naturligt att blogga om allting som rör det här i Havsdjupens sal, och det innefattar ju i högsta grad illustrationer, något som ni kan läsa om här.

Sedan kommer det ju givetvis alltid att finnas undantag från rent skrivrelaterade... som alla dessa test jag gjort. Det vore tråkigt annars, tycker jag, för omväxling förnöjer. Men i första hand är detta en skrivarblogg, och det kommer jag att hålla mig till så gott jag kan…!

Are You Right or Left Brained?

You Are 35% Left Brained, 65% Right Brained

The left side of your brain controls verbal ability, attention to detail, and reasoning. Left brained people are good at communication and persuading others. If you're left brained, you are likely good at math and logic. Your left brain prefers dogs, reading, and quiet. The right side of your brain is all about creativity and flexibility. Daring and intuitive, right brained people see the world in their unique way. If you're right brained, you likely have a talent for creative writing and art. Your right brain prefers day dreaming, philosophy, and sports.

Are You Right or Left Brained?

Läsdagbok på nätet

I och med kommentar från Sama (tack för kommentaren, förresten!) och när jag skulle svara på den (svaret finns att läsa efter inlägg här), gjorde jag snabb surfkoll och upptäckte att Läsdagbok finns att köpa på nätet, för samma förmånliga pris som på biblioteket, nämligen för 20 kronor. För den som vill ta sig en titt på boken och läsa förordet som är skrivet av Aidan Chambers, finns förordet att läsa i sin helhet och boken till försäljning här.

En duktig och passande illustratör

Är jag en duktig och passande illustratör?

Kan jag växa till att bli en duktig och passande illustratör?

Är någon av er läsare en duktig och passande illustratör?

Jag efterlyser en duktig och passande illustratör!

Och vad är orsaken till dessa frågor?

Till min stora förvåning fann jag, just hemkommen, ett brev från ett förlag liggande på dörrmattan! Förväntningarna steg högt när jag insåg att det var ett av de förlag jag skickat in barnbok 2 till. Humöret sjönk snabbt när jag läste vad som verkligen stod i brevet, men restes sen i höjden igen, när jag insåg vad jag skulle kunna göra! Ibland är det bra att vara snabbtänkt och utrustad med massa fantasi! Och ödmjuk, naturligtvis, skyndar jag mig att tillägga.

Förlaget hade skrivit ett personligt brev, och bara det är värt ett hurra! Ännu ett hurra för att svar kom så snabbt, och ett tredje hurra för att jag börjar tro på mig själv på riktigt!

Brevet löd:

Tack för att vi har fått ta del av Tapio och indianmaskerna.

I en bilderbok utgör bilderna en så stor del av helheten att det nästan är omöjligt att värdera texten i sin ensamhet. Mitt råd till dig är därför att inleda samarbete med en duktig och passande illustratör. Tillsammans kan ni kanske göra Tapio till den bilderbok som den är avsedd att vara.

Tankarna gick genast till mig själv och min egen ”tecknartalang”… Efter att ha sett underbara och fantasifulla och härliga teckningar från publicerade, utomordentligt duktiga – och professionella – illustratörer, har jag alltid starkt tvivlat, och tvivlade fortfarande på att jag skulle kunna hålla måttet, medan jag gick en rask promenad till ICA och posten för att hämta ut ett paket (mer om det i ett annat inlägg). Tankarna flög förstås åt alla möjliga håll.

Men när jag var hemma igen och förberedde middagen kom jag att tänka på att jag kanske kan ta detta som en utmaning, en chans till att få växa och bli bättre på att teckna och måla. För utvecklas vill jag absolut göra.

Den som stannar upp och tror sig vara ”bäst” eller ”bra nog” inom sitt område stagnerar. Och snart kommer han/hon att finna att andra som inte nöjt sig gått förbi, om och vidare, och blivit bättre än ”bäst”. Man kan alltid göra något bättre. Man kan alltid utvecklas mer. Det finns inget ultimat sista stadium.

En gång i högstadiet sade min dåvarande lärare i SO till mig att jag absolut måste göra något av min tecknartalang, att jag skulle lova honom att jag inte skulle släppa det utan göra något av det som vuxen. Då hade jag mest gjort skämtsamma teckningar av viss stil (jag hade och har några olika beroende på mål/avsikt/humör) som komplement till mina individuella arbeten i SO-ämnena.

Nu är kanske tiden kommen att göra något av det, för rådet har jag redan tagit till mig (jag minns det ju fortfarande). Nu är det dags att utmana mig själv på riktigt, våga ta steget och jobba målinriktat – motiverat och med mål i sikte – vad gäller mitt tecknande/målande.

Jag har alltid tecknat och målat och kommer alltid att göra det. Det är som med skrivandet. En del av mig. Och precis som med skrivandet har jag sedan jag varit åtta år gammal sagt mig att jag vill bli illustratör och illustrera mina egna böcker. Jag fyller snart tjugonio. En tjugo år gammal dröm… Det vore väl fasen om jag inte kunde realisera den! Det är banne mig på tiden!

Visst, jag är långtifrån någon duktig och passande illustratör. Men då får jag väl se till att bli det då!

Jag ska börja med att göra de tjugofem illustrationerna som krävs för Tapio-historien nämnd ovan. När jag gjort dem får jag ta itu med de som behövs för barnbok 1 och 3.

Nu ska jag gå och rita!

Läsdagbok

Jag var på biblioteket i dag igen, den här gången för att köpa en ny läsdagbok, året till ära. Men jag smiter med den enda boken jag läste i december, Gifts av Ursula K. Le Guin. Förra året var ett krassligt ”läsarår”, men i år ska det bli annorlunda. Det har jag redan bestämt.

Jag har läst ut en bok och börjat på en andra, så det är redan förändring i luften.

Dessutom tror jag – vet jag – att det inspirerar mitt skrivande att läsa. Bara det inte influerar mitt skrivande för mycket, men det kanske i och för sig bara är nyttigt, särskilt om jag ser till att läsa böcker av prima författare. Då kanske jag smittas till att skriva, om inte lika bra så i alla fall i närheten av dessa mina idoler.

How Addicted to Blogging Are You?

60%How Addicted to Blogging Are You?

Find Ultrasound careers

Förändring i kreativitetens tecken

Nyckelordet för 2008 är förändring. Konkret förändring. Förändring genom det skrivna och det tryckta ordet. Förändring genom kommunikation. Förändring genom handling.

Stora ord för något litet, kanske.

Jag har börjat genom att skicka barnbok 2 till fem förlag. Vi får se vilka som nappar.

Barnbok 1, 2 och 3 handlar om samme huvudperson. 2 och 3 är fristående fortsättningar på barnbok 1. Jag tror att förlag kan nappa bättre på 2:an för att den är mer ”originell”. Men jag vet inte. 3:an är inte klar än, men det tänker jag ändra på nu.

Jag har funderat en hel del, speciellt veckan före julhelgen, om hur jag vill ändra på saker, förändra, förbättra, förfina saker… och det gäller inte bara mitt skrivande utan alla kategorier. Givetvis går det inte att få bra på alla plan samtidigt, men jag ska göra mitt bästa för att få så mycket som möjligt i mitt liv i harmoni och balans. Jag kategoriserade allting i huvudrubriker och funderade kring var och en av dessa. En av rubrikerna är Kreativitet. För mig innebär kreativitet mycket: målande, tecknande, skrivande… Allt möjligt slags skapande arbete som känns så långt ifrån arbete som det bara kan vara eftersom det är vad jag andas. Det är vad som är jag.

Främsta skillnaden är väl att jag känner att jag verkligen vill satsa. Visa – bevisa – för mig själv att jag är värd att satsa på, eller snarare: att det jag gör är värt satsning.

Även om ingen av barnbokförlagen jag skickat barnboksmanuset till antar det, har jag i alla fall bevisat för mig själv genom handling att jag tror på vad jag gjort. Att jag tror på vad jag gör. Och det är det viktigaste.

Så jag ska fortsätta att skicka in saker. Dikter är nästa punkt på min imaginära lista. Jag kanske ska ta och göra en konkret sådan också; listor som konkretiserande.

Den som har tips på tidskrifter/tidningar som antar dikter får gärna hojta till!

Framåt blir bakåt

När jag var barn ritade jag väldigt mycket, i stort sett varje dag, och det gav resultat – jag utvecklades därefter. Men nu på sistone, de senaste åren, har det knappt blivit något ritat alls. Således har det blivit lite, om ens någon utveckling. Förra året började jag måla akryl och utvecklade den biten men nu har jag återfått lusten till att teckna också. Här är en snabb skiss som jag gjorde i dag, i olika stadier. Jag är osäker på om det verkligen gick framåt. Om något kändes det som om skissandet gick bakåt. Jag är mycket mer nöjd med första skissen än slutresultatet, eller den sista bilden här på bloggen i alla fall, för jag är långifrån nöjd. Så jag tänker jobba vidare på bilden. Men jag tar tacksamt emot alla slags tips på förbättring!

Med måtta efter åtta

Med åtta inlägg på LiveJournal – fyra på svenska och fyra på engelska – bestämmer jag mig nu för att låta uppdelningen på mina två bloggar bli språklig istället för innehållslig. Jag ska öva på min amatörengelska, den rostiga och knaggliga, på LiveJournal, och här ska jag skriva på min förhoppningsvis bra mycket bättre svenska.

Dock tänker jag ändå försöka skriva om olika saker, mest om skrivande på den här bloggen och kanske något litet om annat kreativt skapande, sådant som ändå på något vis går hand i hand. Till exempel skulle jag vara on topic här om jag lade upp bilder till säg en barnbok som jag skriver… De olika slags kreativt skapande jag sysslar med går mer hand i hand än man tror. Och så låter jag fangirl@Gackt finnas på ett mer passande ställe… Även om musik alltid kommer att influera mig och mitt skapande när jag nu nästan jämt lyssnar på musik medan jag skapar.

Det får räcka för den här gången. Ni förstår hur jag menar och resonerar… En av de viktigaste sakerna författare ska tänka på är ju att inte underskatta sina läsare. (Om ni undrar över fotografiet med julkulorna ovan finns ett inlägg om det här.)

Och nu ska jag ut i snövädret på en förhoppningsvis inspirerande promenad innan jag tar itu med första skrivsessionen för nya året.

God fortsättning på nya året, allesammans!

Gott Nytt År!