Murarna rasade

Det började med lösryckta meningar.

Blir det också så för er? Att för att få fatt i det där som finns någonstans inom er måste ni börja någonstans och då börjar ni med meningar som ni sedan måste stryka, eller spara i ett dokument för meningar som inte hör hemma någon särskild stans men som ändå kanske kan användas? Så är det för mig.

Jag blev klar med mina bokinköp på Bokia såpass tidigt att jag hade femtio minuter på mig tills tåget skulle gå. Därför passade jag på att gå på kafé. Utrustad med en kopp cappuccino kryddad med lite extra kanel och en blyertspenna satte jag mig att skriva på baksidan av några A4-papper som ändå skulle slängas, sådana där papper som blir över och får gå som kladdpapper tills de hamnar i papperskorgen, bara för att man vill vara lite miljömedveten.

Så jag skrev.

Först lät det såhär:

Ma Jag tog

”Linus är inte hemma.”

”Var kan han vara?”

Jag tittade

Han undrade

Han visste inte

Ace log. ”Jag vet vad vi kan göra.”

Ace tyckte att sanningen

Ace tittade på mig.

Han

Jag vaknade alldeles svettig, undrade vad jag hade gjort egentligen. Drömmen gled undan så snabbt, på ett ögonblick.

Efter hela den här raddan av mer eller mindre lösryckta, onödiga ord och meningar lyckades jag nå fram till det jag egentligen skulle skriva, insåg jag medan jag började, det som kom till mig i bilder, tydliga bilder som med ens bara ville bli skrivna, pockade på uppmärksamhet. Sådant som jag bara såg framför mig och berättade om. Det som började såhär:

För andra gången stod jag utanför Aces lägenhet, beredd att knacka på. Inte beredd att förklara allting, men jag måste. 

Murarna rasade.

Så var jag igång på riktigt... Skrev så länge jag kunde, tills det var dags att gå till tåget och då fortsatte jag att skriva, skrev hela tågresan, tills jag var tvungen att avbryta för att gå av tåget. Hemmavid renskrev jag så småningom det nyskrivna och lade på lite mer kött på benen här och var. Nu är jag, från att ha varit på noll ord i morse, noll ord för hela denna vecka, uppe i 1228 ord och därmed är jag nära mitt mål på 1250 ord den här veckan.

Kanske är dags att öka ordmålet? När jag väl skriver kommer jag lätt upp i det och mer. Det känns dessutom lite futtigt med så få ord på en hel vecka. Men bevisligen är det inte alltid lika lätt, eftersom jag förra veckan misslyckades. Nåja. Bättre med ett lägre mål som jag utan problem lyckas med, då kan jag känna mig duktig. Fast... nog kliar det i fingrarna, nog lockar det att öka målet, höja ribban, försöka klara av mer...