Ett lyhört pussel: lyssna inåt

Renskrivit det jag skrivit på tåget igår och idag. Har kommit upp i 404 ord, så jag ligger lite back, i och med att jag måste hålla ett snitt på 250 ord per dag måndag till fredag för att komma upp i mina 1250 ord. Fast jag är inte orolig - jag har massor inom mig, bilder att utveckla, och har ingen brist på scener att skriva. Hela boken i stora drag är ju klar i mitt huvud. Det är bara det där med att få ned det på papper som är lite knivigt. Tar sin tid, verkligen... Tålamod... Varje scen tar längre tid än man tror, kommer fram lite trevande, i pusselbitar och delar av pusselbitar. Jag jobbar inte rakt på, från början till slutet av scenen. Den kommer till mig i fragment, i lite olika versioner efter varandra, som överlappar varandra, med bitar att lägga till och bitar att stryka. Som att måla en tavla. Vissa färger är de rätta, andra kräver andra nyanser, vissa måste blandas om lite, nya lager läggas på. Det blir en skiss där det fattas vissa sinnesintryck, vissa fraser, ord som sägs, beskrivningar av omgivningen. Ett lyhört pussel där jag måste lyssna mer inåt, slappna av mer. Kanske kan yogan som jag precis kommit igång med igen hjälpa. Ibland är svårigheten att verkligen vara DÄR. Med alla sinnen, bara skriva allt som syns, händer och sker. Inte alltid så lätt. Speciellt inte när jag är så språkmedveten hela tiden, ska vara så korrekt med alla komman, semikolon, punkter och bokstäver på rätt ställe. Svårt att släppa korrekturläsaren i mig... Men jag kämpar på, under mina tågresor. Imorgon är en ny dag, med nya möjligheter!