Ökenväg

Sandstormen närmar sig. Du vill fly, men en flimrande hägring håller fast dig i en ödmjuk omfamning. Du känner en intensiv smärta när du kröker dina fingrar om det som varit. Du gömmer dig i den klarröda kaktusblomman, hämtar nektar från en vissen forntid, när dig på det lilla du kan hitta att dricka vid ökensandens torraste vattenhål, där bara grus vittnar om en övergiven önskan, något du inte längre vill. Dina tankar hoppar från ljusflöde till ljusfläck i det tilltagande mörkret; du gömmer dig på andra sidan, långt ifrån de andras verklighet och bortom din egen. Förvriden, förgäten, förfallen, förbytt. Bara skuggan av en dröm kvar, ingenting att ta fasta på, ingenting att ty sig till, ingenting att tro på, ingenting att sätta sin lit till. Ingenting. Sanden fyller lungor och hjärta, skär sönder nerver, blodådror, inälvor. Ingenting undkommer sandstormen som tömmer dig på liv.

(detta är dagens skrivpuff-övning: skriv om sand)