Tematrio: Kärlek

Eftersom det just har varit Alla Hjärtans Dag, är temat för veckans tematrio kärlek. Lyran på Lyrans Noblesser skriver ”Berätta om tre bra böcker eller filmer som handlar om kärlek!”

Nu känns det som om jag får en andra chans att göra detta; förra veckan var Top Ten Tuesdays tema om just kärlek (också apropå Valentine's Day). Därför passar jag på nu istället, att ta med den enda bok jag kom på när jag försökte författa en tio-i-topp, lite halvhjärtat sådär (no pun intended).

1. Deathless av Catherynne M. Valente. Det här var den första boken jag läste av Valente och jag läste den under 2015, utläst tredje juli. Den utspelas i Ryssland, är Valentes egen version av en gammal legend om en legendarisk person i rysk mytologi, nämligen sagan om hur Koschei den odödlige kom att dö – och så mycket kan jag avslöja att det handlar om att kärleken ställer till det för honom. Legenden om Koschei finns beskriven på Wikipedia, bland annat. Annars rekommenderar jag att läsa Valentes bok (utgåvan som jag läste är lite dyrare, fast jag köpte den på The English Bookshop i Uppsala). Hon har lyckats väldigt bra i sin version. Inte för att jag känner till den bakomliggande legenden särskilt bra, men jag blev högeligen förtjust i Valentes språk, hennes sätt att berätta; drömlikt och poetiskt. Det tog tid innan jag kom in i boken, men bara man ger den lite tid och läser vidare i den så fastnar man för den – och sedan är man fast och till och med fäst vid den. Vips, så hade jag skaffat mig en ny favoritförfattare. Tur då, att jag redan innan jag läst klart Deathless (länk till billigare upplaga) kom mig för att köpa The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making, också skriven av Valente (en helt underbar titel för övrigt).

2. Gone Girl av Gillian Flynn är också en första bok av en för mig ny författare, också läst för första gången förra året. Den här boken lyssnade jag på under ganska lång tid, men det gjorde ingenting att jag tog tid på mig – det var en väldigt bra version, den engelska ljudboken (mitt exemplar lånat på biblioteket och därför inte med på fotot ovan; jag hittade tyvärr bara en samlingsversion med alla hennes tre böcker som ljudbok att köpa när jag sökte efter länk att tagga) som jag lyssnade på. Vartannat kapitel är ur hans perspektiv, vartannat kapitel är ur hennes perspektiv – och i ljudboksversionen är det också två som läser: en man och en kvinna. Det här är också kärlek när den blir farlig för de inblandade. Boken utspelas i USA och handlar om ett ungt gift par, där ingen av dem är vad den andra tror, och där läsaren/lyssnaren inte heller vet vad hon/han ska tro. Läs ingenting om handlingen i förväg, utan lyssna bara på eller läs boken! Den är väl värd att läsas, en psykologisk thriller och ”nervbitare”. Jag tyckte så mycket om den – jag tror det speciellt berodde på att det var just en ljudbok och uppläsarna gjorde det så himla skickligt – att jag föll för den såpass att jag, vips, hade köpt två böcker till av Gillian Flynn (länk till dem på engelska - fast jag köpte dem på svenska och i vanlig pocketversion; hennes två tidigare böcker), som jag ännu inte läst, men sparar till något bra tillfälle när jag vill läsa något modernt, socialrealistiskt, nervpirrande thrilleraktigt. Boken Gone Girl finns även att läsas på svenska, med samma titel.

3. Det får bli ännu en ljudbok. När jag hade lyssnat klart på Burial Rites (länk till ljudboken) av Hannah Kent, (australisk författare) skrev jag i min läsdagbok ”Bästa ljudbok jag lyssnat till. Extremt bra läst. Och en väldigt bra bok.” Så kan jag fortfarande sammanfatta den här boken, fast nu har den fått konkurrens av Gone Girl som också lästes väldigt bra. Hursomhelst fanns det så mycket känsla i Burial Rites. Och Burial Rites har blivit mer av en favoritbok än Gone Girl. Jag vet inte om jag skulle ha fått samma starka känslor för Burial Rites om jag hade läst den själv. Jag lyssnade på den under väldigt lång tid, men som i fallet med Gone Girl, gjorde det inget att jag här drog ut på den ljuva karamellen. Burial Rites handlar om kärlek när det inte heller går riktigt som man skulle vilja. Huvudpersonen är en kvinna och hon är dödsdömd. Romanen utspelas på Island 1829, baserad på en sann historia, där den dödsdömda kvinnans nutid blandas med hennes berättelse om vad som hände innan och varför hon blev dömd till döden. Att kärlek är en stark bidragande orsak, inser ni nog. Hur som helst, denna historiska roman, lågmält men intensivt skriven, är väldigt läsvärd! Så läsvärd att jag när jag hade lyssnat klart på ljudboken beställde ett fysiskt exemplar på BookDepository – en vidunderligt vacker version, dessutom som väl speglar bokens innehåll. Burial Rites, som är Hannah Kents debutbok finns numera också på svenska, med titeln En mörderska bland oss. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den svenska översättningen av titeln, men boken finns på årets bokrea, insåg jag igår! Så passa på att läs den på svenska om ni inte vill ha den på engelska. Köp på till exempel Bokus eller Adlibris. Ni kommer inte att ångra er, för om ni är som jag så säger det vips, och så har ni skaffat er en ny favoritförfattare – som tyvärr inte kommit ut med några fler böcker än – men jag väntar ivrigt.

En smakebit på søndag: A Walk Across the Sun

En smakebit på søndag anordnas av Flukten fra virkeligheten. och återkommer varje söndag. Surfa till hennes blogg för att läsa fler smakbitar.

Just nu läser jag A Walk Across the Sun av Corban Addison. Boken tar sin början i Indien vid tiden för den stora tsunamin 2004. Två systrar, Ahalya och Sita Ghai blir föräldralösa.

På andra sidan haven, borta i USA, får vi följa advokaten Thomas Clarke. På något sätt kommer deras vägar att korsas, men jag vet ännu inte hur. Än så länge har jag bara läst ett och ett halvt kapitel; jag är på sidan 52.

Min smakbit är från inledningen, allra första sidan:

The sea was quiet at first light on the morning their world fell apart. They were sisters - Ahalya the older at seventeen and Sita two years her junior. Like their mother before them, they were children of the sea. When their father, a software executive, moved the family from the plains of Delhi to Chennai on the Coromandel Coast, it felt to Ahalya and Sita like a homecoming. The sea was their friend, its pelicans and pomfrets and crested waves their companions. They never believed the sea could turn against them. But they were young and understood little of suffering.

Varför skriver du?

En fråga som alla skrivande människor någon gång får är väl: varför skriver du?

Här försöker jag besvara den frågan.

Sedan många år har jag formulerat mig: att skriva är att andas. Inte en liknelse, utan en metafor. Eller en sanning.

Att skriva är att andas. Andas måste man, annars dör man. Jag måste skriva, annars dör jag.

Att vara kreativ är något som inte är ett val, utan en nödvändighet. Jag blir galen och tokig, bokstavligt talat, om jag inte får vara kreativ. Det är min livsluft. Inte bara skrivandet, utan även att måla och teckna.

När jag var åtta år gammal hade jag själv en ”mina vänner”-bok, och skrev i andras vänskapsböcker, sådana där som man fyller i fakta om sig själv, längd, vikt, men också favoritsaker, som favoriträtt, favoritämne i skolan, favoritlärare, favoritböcker och -filmer, sådant. Längst ned i raden av saker att fylla i stod ”Vad vill du bli när du blir stor?”

Jag skrev från det jag var åtta år alltid ”författare och illustratör”. Författare mest av allt, illustratör vid sidan av. Jag drömde redan då om att bli författare, och om att illustrera mina egna barnböcker.

Från det att jag var fyra år fram till tonårens slut (mindre frekvent under tonåren), gjorde jag häftade sagor som jag ritade och skrev i.

När jag var fyra kunde jag inte skriva själv så jag dikterade för min mamma som skrev ned vad jag sade. Sagan om Pingvinerna var min första bok. Jag har den kvar fortfarande, liksom de flesta andra hophäftade böcker jag gjort genom åren.

Liksom jag sparat alla böcker med friskrivning från skolan, alla skönlitterära verk jag gjort, från noveller, till dikter och berättelser, till romaner.

Som specialarbetet i gymnasiet som bestod i att jag svarade på frågan: ”Hur skriver man en bok?”, mest bara för att man måste formulera det som en fråga – helst hade jag bara velat skriva en bok, utan krusiduller. Jag skrev en kort uppsats på några få sidor där jag besvarade frågan och fördjupade mig i ämnet och sedan skrev jag boken. Den största delen i specialarbetet bestod av romanen, en fantasyroman på närmare 150 A4-sidor i Times New Roman, teckenstorlek 10, enkelt radavstånd.

Jag har alltid skrivit, bara för att jag inte kan låta bli. De gånger jag har haft ”skrivkramp” – som i mitt fall består av att jag skriver annat än det jag egentligen vill skriva – har jag ändå alltid fortfarande skrivit. Om inte skönlitterärt så dagbok, listor eller brev.

Jag är alltid kreativ, på det ena eller andra viset. Bara för att jag inte kan låta bli. De perioder jag skriver mindre målar eller tecknar jag istället. Men pennan finns ändå alltid där, i handen.

Så varför skriver jag?

Psykologiskt sett kan man säga att det började med att jag var en ensam, tänkande människa. Att jag inte hade många vänner, att jag gärna gick med näsan i en bok.

Samtidigt kan jag inte helt skylla på det, för jag hade (och har) fyra syskon som jag lekte med och två föräldrar som också älskade mig – en hel stor familj som fortfarande älskar mig – så jag var omgiven av familjen och omhuldad och trivdes med mitt liv, åtminstone under min tidiga barndom, innan mobbning och isolering och annat trist som var en del av tonåren och av att växa upp och ha tonårsproblem kom i fokus. Nåja.

Hursomhelst har jag alltid haft ett behov av att uttrycka mig i skrift och det behovet kvarstår ända upp i vuxen ålder. Ett behov av att berätta. Ett behov av att skriva, ett behov av att leka – även när jag är vuxen. Leka genom att leka med ord och forma orden efter eget tycke.

Men också ett behov av att hitta på. Att ett liv inte är tillräckligt. Att en levnadsbana inte är tillräcklig. Att det inte är tillräckligt att bara vara Jenny Holmström jämt. Att jag vill prova på att vara Maximilian Lejon eller Jade Everard Palmer. Män. Andra kvinnor, olika kön. Att vara i andra åldrar uppåt och nedåt. Få andras perspektiv, förstå andras perspektiv. Vara ett djur eller bo någon helt annanstans, i en annan tid, i annan värld. Någon helt annanstans som någon helt annan eller något helt annat.

Livet just nu njuter jag av. Mitt liv. Precis som det är och genom precis den jag är. Fast jag vill också berika det livet, berika min egen levnad och min egen personlighet. Och därför skriver jag.

Neil Gaiman - Advice to young writers

Bokbloggsjerka: långsam tid, nyckel till barns läsande

Veckans bokbloggsjerka lyder:

Lottens bokblogg skulle vilja veta hur du tror att man kan inspirera barnens läsande. Har du några goda exempel?

Eftersom jag ännu inte har några barn själv, är det jag kan göra i det här fallet att se till mig själv och mina syskon. Vi är ett läsande folk, jag och en av mina bröder mer än de andra (vi är sammanlagt fem syskon). Så trots att vi har haft liknande uppväxt, har vi ändå fått helt olika bokintresse, där inte alla av oss verkligen läser böcker. Så vad beror skillnaderna på?

Personligheten, skulle man kunna säga. Vem man är som person, vilket temperament man har och vilka intressen man har, spelar stor roll. Är man rastlös eller mer utåtriktad, vill göra saker snarare än tänka och drömma och fundera, så sätter man sig inte lika gärna med en bok. Det handlar om prioriteringar och värderingar.

En god grund dock, oavsett personlighet, är att ha läsande föräldrar. Om föräldrarna läser – både tyst för sig själva, var och en på sitt håll, och om de läser högt för barnen – så odlas i alla fall en nyfikenhet för litteraturen och för läsande.

Sedan måste man vara bejakande för barnens redan inbyggda nyfikenhet för allt nytt och för allt de vill ta reda på om världen. Inte säga nej och fy till viss litteratur eller vissa böcker, och ja till andra. Och inte skälla och gnälla på barnen om de råkar bläddra lite hårt i en bok eller om de råkar ta sönder någon bok i ivrigt bläddrande. Visst, man ska vara rädd om sina saker, men barnen måste få läsa och bläddra själva i böcker, trots att de kan vara lite klumpiga och obetänksamma när de läser. De måste få upptäcka litteraturen på egen hand också och inte bara genom föräldrarna.

Säg sedan ja till all slags litteratur och all slags text och ge barnen sådant som du tror att de skulle gilla att läsa (utifrån intresse, hobby, kynne). Korta böcker, långa böcker, fackböcker, fantasifulla böcker, bilderböcker, serietidningar, seriealbum, mjölkkartonger, vägskyltar – allting med bokstäver!

Tid måste finnas för läsande, både barnens eget och högläsningen. Ritualer, spänningsmoment, entusiasm inför läsandet – även hos den vuxna.

Nuförtiden är också i detta med ”tid” något viktigt: tid att vara uttråkad och ”inte ha något att göra” - när man vänder sig till läsandet och finner nöje i det, har tålamod att försjunka i det. Låta tiden gå långsammare. Begränsa tid vid sociala medier, vid dator, telefon, surfplatta, teve.

Jag växte upp utan teve; vi skaffade ingen teve förrän jag var elva år och då protesterade jag själv vilt (mina föräldrars påverkan). Men jag hävdar att detta främjade min kreativitet, främjade detta att jag kunde ta vara på tiden – aldrig vara uttråkad – ständigt hitta på saker att göra och fanns där inget att göra kunde man alltid sätta sig med en bok.

Så att låta saker ta sin tid, att låta barnen ta sin tid, att upptäcka, utforska, göra saker – leva – upptäcka litteraturen i sin egen takt. Och begränsa och ha regler snarare kring allt som gör att de tappar tålamod – informationsflöde som går för fort och media som ger för många intryck.

Låt barnen vara barn och leka och fantisera – då förtjusas de och trollbinds också av litteraturen – när de inser att det roligaste som finns är kreativiteten och att hitta på.

Så låt barnen berätta egna sagor, berätta sagor för dem och uppmuntra dem när de hittar på och fantiserar. Då kommer de själva på att de kan fantisera ännu mer om de försjunker i en riktigt bra bok.

Dag 5 & 6 på Rainbowthon 2.0

Torsdagen blev en bra läsdag medan fredagen blev bedrövlig, läsligt sett. Jag ägnade alldeles för mycket tid åt etiketterna på bloggen. Jobb och lunchträff med en väninna gjorde att jag inte ägnade mycket tid åt läsning under dagen heller. Jag håller alltså fortfarande på med Den gyllene cikadan.

Statistiken, således:

Dag 5 (11/2): 75 sidor.
Dag 6 (12/2): 8 sidor.

Därmed dalar mitt snitt på 111 sidor per dag via 103 sidor per dag ända ned till 88 eller 87,8 sidor/dag. Jag hoppas dock kunna vända på detta i morgon, lördag (läs: i dag), då jag planerar att läsa ut boken. Det är ju ändå bara 80 sidor kvar i den.

Efter det vill jag börja i A Walk Across the Sun av Corban Addison, och hoppas kunna göra det redan under lördagen (efter sömn, eftersom det är strax efter midnatt nu). Vi får se hur det går.

Totalt antal lästa sidor hittills under Rainbowthon 2.0 : 527 sidor.

Etikettförändringar och stilistisk enkelhet

Det kanske inte syns eller märks så mycket för dig, som bloggläsare, resultatet av min möda. Men jag har suttit i timmar och petat i mina etiketter här på bloggen, ändrat och tagit bort massor av etiketter. Försökt göra mer av en genomtänkt struktur.

Etikettpetandet är ännu i pågåendet, så jag hoppas att ni har överseende, medan jag håller på.

Och så har jag tagit bort bilderna på mina bloggawards, inte för att jag inte uppskattar dem, utan för att jag vill göra bloggen renare. Av samma orsak har jag tagit bort bilderna på mina NaNoWriMo-vinster. Jag ville göra sidofältet enklare, mer lättöverskådligt. Vettigare även för läsarna.

Jag hoppas jag lyckas ... att bloggen blir trevligare att läsa. Och jag hoppas att ni uppskattar bloggen! Jag försöker göra den bättre, mer vid liv, och mer genomtänkt.

Fast jag kanske bara tänker för mycket ...