Hård konkurrens

Tävlingen Umeå novellpris 2014 är avslutad. Den 14 mars 2014 avslöjas vem/vilka som är vinnaren/vinnarna. Spännande! Det är 745 bidrag inskickade, så jag har hård konkurrens med mitt enda lilla bidrag. Vi får se hur det går.

Svamputflykt ger ultimatum

I  helgen var min sambo och jag, tillsammans med ett par vänner ute och plockade trattkantareller. Efter en strålande vacker höst hittills är det ont om svamp ute i skogen men några liter fick vi ihop, lagom till svampsmörgåsar med kantarellstuvning och smörstekta kantareller, samt tillräckligt till en stor kantarelldoftande gryta som jag tyvärr inte har foto på än så länge, men några bilder kan jag bjuda på.

Jag tycker mycket om att vandra ute i skog och mark, även om det inte blir så ofta. Det är verkligen avkopplande att långsamt strosa runt med näsan i backen med svampögonen på och titta efter trattkantareller. Riktigt härligt väder hade vi också, soligt och fint.
Att det sedan tar tid att rensa svampen, gör mig absolut ingenting. Det tycker jag också är smått meditativt. Jag satt i köket med svampborsten och funderade på Tusenskönan.

Rensa svamp, diska, vika tvätt och strosa i skogen, det är sådana där aktiviteter som gör att man kan tänka på annat, man håller kroppen och en del av hjärnan sysselsatt med den fysiska aktiviteten, precis lagom för att man ska kunna fundera på det man precis vill tänka på - nämligen skrivprojekten. Och vem dök på mig ute i skogen om inte Maximilian. Som högt och tydligt sade till mig att jag skulle ta tag i boken nu, för gjorde jag inte det då skulle han gå sin väg, sade han.

Jag tog honom på orden, funderade under svamprensningen i söndags och när nu vecka 42 drog igång satte jag fart. I går skrev jag på tåget. I dag har jag skrivit hemmavid, både för hand och sedan renskrivit vid datorn. Två sidor idag, någon sida igår, och mer ska det bli!

Så ge dig inte iväg, snälle Maximilian, inte än, ge mig en chans till!

Novellerna bytte plats

Hur gick det med Umeå novellpristävling, förresten?

Jag påbörjade en novell för ett bra tag sedan, i god tid. Men jag avslutade den inte i riktigt lika god tid. Precis innan deadline satt jag och skrev klart den, men kände då att slutet kom lite för hastigt, att jag skulle behöva lägga till scener och fördjupa scener för att riktigt göra en bra novell av den. Något som skulle ta för mycket tid, tid som jag nu inte hade. Så då fick det vara, med just den novellen. Jag skickade inte in den till tävlingen, utan en annan novell. En novell som jag skrev, inte i somras, utan förra sommaren. Lade till en sista slutmening bara, så att novellen blev komplett. Och skickade in denna novell som mitt tävlingsbidrag istället.

Omslagsonsdag #13 Gult

Den här veckan har Bokpotaten temat "gult" på bokutmaningen Omslagsonsdag. Jag letade som vanligt i min egen bokhylla efter omslag som passade temat och tog alla de vars bokryggar vittnade om att framsidan skulle vara mer eller mindre gul. De jag hittade visar jag nedan. Strändernas svall har kanske lite tråkigt omslag, men färgerna är fina. Annars är min favorit "A Walk Across the Sun", den är helt klart vackrast! Vad tycker du? Vilken är din favorit?

(Ber om ursäkt för den knasiga layouten av bilderna - förstår inte hur blogger hanterar bilder - rent uselt! - vet inte hur jag ska rätta till det - och det ser annorlunda ut för mig när jag redigerar inlägget än vad det ser ut när det blir publicerat! - hjälp!)

Moustache

Nu är det nytt tema på Illustration Friday. Den här veckan är det Moustache. Klurigt. Bilderna man ser på Illustration Friday är väldigt varierande såhär långt. En mustasch och sedan kan ju bilden variera i det oändliga, bara mustaschen finns med på ett hörn någonstans.

Några ord om ALMA-priset 2014 och dess nominerade

På kandidatlistan över nominerade till ALMA-priset 2014, som offentliggjordes idag, finns en av mina barnboksfavoritförfattare Lene Kaaberbøl.Många andra namn är bekanta för mig. En av mina absoluta favoritförfattare är med, Terry Pratchett. Vore roligt om han fick ALMA-priset! Hans böcker om Tiffany Aching är ju verkligen läsvärda! Andra namn som får det att sjunga i hjärtat på mig är Irmelin Sandman Lilius och Maria Turtschaninoff – vars blogg jag följer med stort nöje – båda är finlandssvenska författare och likaledes favoritförfattare. Jag önskar dem alla lycka till och hoppas att någon av just dem får ALMA-priset 2014.

Silvia Avallone: Stål

Under september har jag läst ”Stål” som en del i ”Jorden runt IV”, en läsarutmaning som Lyrans Noblesser har skapat.

Jag lånade boken på biblioteket och har den inte kvar hemma, så angående handlingen citerar jag Pocketshop istället för bokens baksida.

Såhär står det om boken i Pocketshops lilla informationsbroschyr om nyutgivna pocketböcker:

”Anna och Francesca är 13 år och växer upp i den toskanska kuststaden Piombino, där den stora försörjningskällan är stålverket. Det är en gripande berättelse om de två tjejernas starka vänskap, drömmar och längtan under deras uppväxt i Berlusconis Italien, där vägarna till framgång särskilt för unga kvinnor tycks väldigt begränsande. Avallones debutroman är en fin uppväxtskildring och ett rop för förändring.”

Det är en stark debutroman Avallone har skrivit. Från den allra första sidan, den allra första meningen, är jag där som läsare. Avallone kan verkligen konsten att skriva miljöbeskrivningar, och hon väjer inte för något utan berättar om alla små detaljer som gör miljön så levande, sådant som till exempel att barnen kissar i trappuppgången till husen och att det inte ses som något underligt. Det är en ganska sjaskig bild som Avallone målar upp. En realistisk bild som ändå, trots sin sjaskighet, har något förtrollande över sig. Den varma italienska sommaren, de badande ungdomarna, ungdomarna med drömmar och förhoppningar. Flickornas perspektiv ger en delvis naiv bild av allting, en förskönande bild av det som för dem tycks så vardagligt men som för mig ses som lite annorlunda, avstötande ibland. Vänskapen mellan flickorna beskrivs på ett fint sätt, utan att för den skull vara idealiserande.

Det enda negativa jag tänkte på, det som lätt kan bli för mycket, är att Avallone byter perspektiv hela tiden. Hon stannar inte hos flickorna utan ger sig in i både fädernas och mödrarnas sinnen, i vänner och bekantas sinnen, hoppar mellan perspektiven. Denna flexibilitet ger romanen ett vidare perspektiv, men samtidigt kan det vara begränsande i det att man aldrig riktigt kommer innanför flickorna utan befinner sig lite utanför, nästan innanför deras skinn men inte riktigt. Jag tycker som bekant mycket om att bli personen man läser om, men i det här fallet betraktar man dem, hör deras tankar ibland, ser deras agerande, men är några centimeter bort. Men som sagt, i fallet med den här romanen fördjupar det historien att man får följa olika människor och se dem både inifrån och utifrån, ur andras perspektiv.

Det är en mycket bra debutroman och jag hoppas få läsa mer av Avallone i framtiden, för nu har jag fått mersmak för hennes sätt att berätta.