Recension: Det enda som betyder något av Jeanette Palmqvist

Om handlingen, från baksidan av boken:

I 1930-talets Norge frigör sig Astrid från sitt kristna hem och ett utstakat liv som fru, mor och fabriksarbeterska. Hon får chansen att utbilda sig till sjuksköterska och börjar engagera sig i kampen för fred och frihet. Samtidigt lär hon känna Thomas. De planerar en framtid tillsammans, men när han möter hennes syster Ågot vävs deras liv samman på ett sätt ingen av dem kunnat förutspå.
Parallellt möter vi författaren Anna som i nutid söker efter mellankrigstidens dofter. Vilka var egentligen de släktningar hennes mor alltid talade om? Visst var det något lurt med två kvinnor som levde tillsammans med endast en man? Hon ville veta mer. Hennes letande förmörkas inte bara av släktingarnas många motgångar – en växande knöl i bröstet är ingenting man kan resa ifrån ...

Detta var en lågmäld bok. Med det inte sagt att en lågmäld bok behöver vara dålig, tvärtom, många gånger gillar jag det långsamma tempot och böcker där det inte är så mycket yttre handling, utan mest inre. Fast mot Palmqvists bok har jag många invändningar.

Som en parentes måste jag först säga att jag störde mig något enormt i början på den bristfälliga korrekturläsningen. Kanske är jag yrkesskadad numera, men jag förstår inte varför det ska vara så svårt att vara konsekvent när man sätter punkt och komma. Om man nu väljer att inte sätta kommatecken på ett visst ställe, ska man göra det konsekvent genom hela boken. Som det var nu flöt reglerna fram och tillbaka, ibland var där komma, ibland inte, i sammalika situationer.

Men korrekturläsningen kunde jag ha blundat för, jag skulle ha kunnat koncentrera mig på historien och njutit av den istället. Tyvärr gick inte det. Innehållsmässigt faller boken lite platt för mig.

Jag irriterade mig på karaktärerna, kom aldrig att riktigt gilla dem. De var mesiga och utan riktiga personligheter.

Var det verkligen så att människor på den tiden var så undfallande och inte stod på sig, hela tiden skulle ”göra rätt” för sig och inte mycket mer? Även om det är något slags rebelliskhet som får huvudpersonerna att agera som ni ser att det står redan i baksidestexten faller de tillbaka, går tillbaka till gamla mönster och är inte speciellt revolutionära ändå, utan rätt så ordinära.

Kanske lyckades Palmqvist i sin karaktärsskildring just för att jag inte gillade någon av dem, inte någon av personernas agerande gentemot varandra? För att jag skulle vilja skaka om dem och säga åt dem att agera mer i enlighet med sina drömmar, eller ha mer av riktiga drömmar, agera mot det som sker och inte agera utifrån sådan dubbelmoral.

Jag tyckte att boken började bra men mynnade ut i ingenting.

Det som stod på baksidan av boken höll inte ihop med det som faktiskt fanns i den. Baksidan lovade mer av något slags hemlig romans mellan tre – att de skulle ha levt ihop. Man fick inte vara med när detta skedde – om det skedde. Det var som om baksidestexten handlade om spekulationerna i nutid, inte om vad som faktiskt skedde i bokens 30-tal.

Kanske har det att göra med att jag tog ett långt uppehåll mitt i, innan jag till sist läste ut boken. Att jag glömde bort lite på vägen. Men jag tyckte inte att boken fick något riktigt avslut. Saker hängde i luften och sådant som var viktigt fick aldrig några svar. Frågetecknen blev aldrig uträtade.

Speciellt den parallellgående nutidshandlingen föll i och med att den blev så vag och verkligen inte ledde någonstans.

Det fanns potential och jag gillade delar av boken, tyckte om att läsa första halvan, men i det stora hela blev det en besvikelse, speciellt mot slutet, som sagt.

Den här boken var inte för mig. Kanske gillar du den om du gillar att läsa lågmälda historiska vardagsskildringar, sådant som är ”slice of life”, eller bit ur vardagslivet, med varken början eller slut (eller i det här fallet: början utan slut).

Författare: Jeanette Palmqvist
Titel: Det enda som betyder något
ISBN: 9789176970140

Antal sidor: 307

Format: inbunden

Recensionsexemplar: ja

Köp boken här:

Adlibris

Bokus