Recension: Monster i massor av A.R. Yngve

Författare & illustratör: A.R. Yngve

Titel: Monster i massor

Sidantal: 150

Format: Häftad

Förlag: Wela Fantasy

ISBN: 9789187711763

Recensionsexemplar: ja

Baksidestexten lyder som följer:

Så här kom denna bok till.
Det var en gång en pojke som hette Kristian. Han hade haft en pyjamas med sagobilder på, och hans pappa brukade berätta sagorna som fanns i dom bilderna. Men nu hade Kristian vuxit en del, och blivit alldeles för stor för den gamla sagopyjamasen.
Så en kväll frågade Kristians pappa: "Vad för slags godnattsaga skulle du vilja höra?"
"Sagor med monster!" svarade Kristian.
Så håll nu någon hårt i hand så drar vi iväg till monsterland ... 

Monster i massor var en bok som jag gillade mycket.

Jag tror att det var precis den typen av bok jag och mina bröder skulle ha älskat att läsa som barn. Precis sådana slags historier som en av mina bröder och jag fantiserade ihop och ritade till när vi gjorde våra egna små sagor i lågstadieåldern, fulla med absurd och galen humor, barnhumor och vilda idéer, med den skillnaden att det här är moderna monstersagor, med mobiltelefoner och modern teknik.

Ska jag komma med någon kritik är det att vissa bilder var lite stela i sin datorgrafik, medan andra – speciellt vissa monsterbilder som känns mer tecknade för hand – var helt underbara.

Fantasirikedom blandas med humor. Varje kapitel i boken presenterar ett nytt slags monster, med medföljande fantasifull berättelse och illustrationer.

Boken för tankarna till andra liknande författare som Roald Dahl, Andy Stanton och Cressida Crowell, bland andra.

Vill du läsa boken? Passa på att besöka bokmässan i Göteborg, och monter A01:52 där A.R. Yngve sitter och signerar sina böcker.

Köp annars boken på:

Adlibris (häftad)

Adlibris (e-bok)

Bokus (häftad)

Bokus (e-bok) 

Jag har även recenserat A.R. Yngves Darc Ages – De mörka tidevarven, del 1: Uppvaknandet.

För första gången: Bokmässan i Göteborg

För första gången ska jag till Bokmässan i Göteborg. Det blir tillsammans med de andra i Joelsgården Förlag.

Jag kommer även att vara där för att representera mig själv och JMHkorrektur.

Det ska bli så roligt och spännande!

Besök gärna Joelsgården Förlags monter B02:68.

Kanske ska du också på mässan, så ses vi där?

Ny novell i pågående: Fylgjan

I dagarna har jag påbörjat en ny novell.

Istället för att avsluta gamla noveller, som jag låtit ligga i månader, om inte år, att mögla, påbörjar jag nytt och fräscht. Också för att få skrivlusten tillbaka.

Den här gången låter jag mig inspireras av nordisk mytologi. Googlar fylgja, hamingja och vittra, olika slags nymfer ...

Förundras över de gamla orden och försöker sätta mig in i hur man verkligen tänkte och kände då, när man såg på människan så annorlunda. Inte en konstitution bestående av kropp och själ, utan av hamn, håg, hamingja, med följeslagare i form av fylgja, från födelse till död. Försöker förstå skillnaden mellan hamingja och fylgja, fjärrlånar en bok och funderar på att låna en annan från biblioteket. Googlar vidare och hittar en c-uppsats i ämnet. Läser med stort intresse. Inte ens forskare är ense om vad de gamla begreppen betyder. Inte så konstigt när de hör hemma i vikingatiden ...

Min novell blir något annorlunda, sprunget ur min fantasi, med inspiration av. Som det mesta som är skönlitterärt.

Klurar på om jag ska låta det hela utspelas i nutid (urban fantasy verkar mer och mer populärt) eller om det ska bli historiskt (jag har förkärlek för historiska noveller och romaner). Men jag vet inte. Velar och funderar. Därmed har jag fastnat.

Första steget är taget: att få ur mig själva idén, som kom till mig på bussen hem från jobbet häromveckan. Spann vidare på den en stund, genom att skriva. Fick först ur mig fragmenten, snyggade till det.

Min vana trogen blev jag tvungen att skriva ut det jag skrivit hittills. Läste igenom, petade i småsaker som kommatecken och ordval.

Sedan blev det stopp. Nästa steg är att göra en mindmap, en tankekarta, för att klura ut slutet på novellen, så att jag har en tydlig riktning att gå.

I bestämmandet måste jag också klargöra vilken tid novellen utspelas i, annars kan jag inte fortsätta.

Det är också anledningen till att jag ännu inte renskrivit det jag skrev för hand. För jag fortsätter alltid att skriva vidare på det jag skrivit ut från datorn.

Så jag skrev nya passager, men som utspelas i nutid. Sedan blev jag osäker. Ska det verkligen vara motsvarande vår nutid, eller ska novellen utspelas i något som liknar vikingatid?

Vad tycker du? Vad skulle du helst läsa?

Waiting on Wednesday: Det goda folket av Hannah Kent

I dagarna fick jag Modernistas nya katalog, för hösten 2017. Bokutgivning med allt möjligt blandat. För min del fastnade jag genast vid Det goda folket av Hannah Kent.

Burial Rites av Hannah Kent var en bok som jag läste för något år sedan och som gjorde stort intryck på mig. Jag tyckte väldigt mycket om den, speciellt som det var min allra bästa ljudboksupplevelse någonsin. Uppläsaren läste med sådan inlevelse, kanske var det därför boken blev så otroligt bra också.

Ljudboken var lånad på biblioteket, kort därefter köpte jag den i bokformat, bara för att ha boken hemma i bokhyllan också. Och för att ha möjligheten att läsa den själv, på papper.

Sedan dess har jag hållit utkik efter fler böcker av Hannah Kent. Nyligen ramlade jag över The Good People på engelska och skrev genast upp den på min önskelista över böcker att köpa. Nu finns den alltså snart även på svenska och jag hoppas på att få ett recensionsexemplar.

Burial Rites utspelades på Island, Det goda folket är också en historisk roman men har ingenting att göra med hennes förra bok, utan är helt fristående och utspelas i Irland på 1800-talet.

Recension: Det enda som betyder något av Jeanette Palmqvist

Om handlingen, från baksidan av boken:

I 1930-talets Norge frigör sig Astrid från sitt kristna hem och ett utstakat liv som fru, mor och fabriksarbeterska. Hon får chansen att utbilda sig till sjuksköterska och börjar engagera sig i kampen för fred och frihet. Samtidigt lär hon känna Thomas. De planerar en framtid tillsammans, men när han möter hennes syster Ågot vävs deras liv samman på ett sätt ingen av dem kunnat förutspå.
Parallellt möter vi författaren Anna som i nutid söker efter mellankrigstidens dofter. Vilka var egentligen de släktningar hennes mor alltid talade om? Visst var det något lurt med två kvinnor som levde tillsammans med endast en man? Hon ville veta mer. Hennes letande förmörkas inte bara av släktingarnas många motgångar – en växande knöl i bröstet är ingenting man kan resa ifrån ...

Detta var en lågmäld bok. Med det inte sagt att en lågmäld bok behöver vara dålig, tvärtom, många gånger gillar jag det långsamma tempot och böcker där det inte är så mycket yttre handling, utan mest inre. Fast mot Palmqvists bok har jag många invändningar.

Som en parentes måste jag först säga att jag störde mig något enormt i början på den bristfälliga korrekturläsningen. Kanske är jag yrkesskadad numera, men jag förstår inte varför det ska vara så svårt att vara konsekvent när man sätter punkt och komma. Om man nu väljer att inte sätta kommatecken på ett visst ställe, ska man göra det konsekvent genom hela boken. Som det var nu flöt reglerna fram och tillbaka, ibland var där komma, ibland inte, i sammalika situationer.

Men korrekturläsningen kunde jag ha blundat för, jag skulle ha kunnat koncentrera mig på historien och njutit av den istället. Tyvärr gick inte det. Innehållsmässigt faller boken lite platt för mig.

Jag irriterade mig på karaktärerna, kom aldrig att riktigt gilla dem. De var mesiga och utan riktiga personligheter.

Var det verkligen så att människor på den tiden var så undfallande och inte stod på sig, hela tiden skulle ”göra rätt” för sig och inte mycket mer? Även om det är något slags rebelliskhet som får huvudpersonerna att agera som ni ser att det står redan i baksidestexten faller de tillbaka, går tillbaka till gamla mönster och är inte speciellt revolutionära ändå, utan rätt så ordinära.

Kanske lyckades Palmqvist i sin karaktärsskildring just för att jag inte gillade någon av dem, inte någon av personernas agerande gentemot varandra? För att jag skulle vilja skaka om dem och säga åt dem att agera mer i enlighet med sina drömmar, eller ha mer av riktiga drömmar, agera mot det som sker och inte agera utifrån sådan dubbelmoral.

Jag tyckte att boken började bra men mynnade ut i ingenting.

Det som stod på baksidan av boken höll inte ihop med det som faktiskt fanns i den. Baksidan lovade mer av något slags hemlig romans mellan tre – att de skulle ha levt ihop. Man fick inte vara med när detta skedde – om det skedde. Det var som om baksidestexten handlade om spekulationerna i nutid, inte om vad som faktiskt skedde i bokens 30-tal.

Kanske har det att göra med att jag tog ett långt uppehåll mitt i, innan jag till sist läste ut boken. Att jag glömde bort lite på vägen. Men jag tyckte inte att boken fick något riktigt avslut. Saker hängde i luften och sådant som var viktigt fick aldrig några svar. Frågetecknen blev aldrig uträtade.

Speciellt den parallellgående nutidshandlingen föll i och med att den blev så vag och verkligen inte ledde någonstans.

Det fanns potential och jag gillade delar av boken, tyckte om att läsa första halvan, men i det stora hela blev det en besvikelse, speciellt mot slutet, som sagt.

Den här boken var inte för mig. Kanske gillar du den om du gillar att läsa lågmälda historiska vardagsskildringar, sådant som är ”slice of life”, eller bit ur vardagslivet, med varken början eller slut (eller i det här fallet: början utan slut).

Författare: Jeanette Palmqvist
Titel: Det enda som betyder något
ISBN: 9789176970140

Antal sidor: 307

Format: inbunden

Recensionsexemplar: ja

Köp boken här:

Adlibris

Bokus

Helgfrågan vecka 35

Tiden går, nu är det vecka 35, och Helgfrågan denna vecka som Mia på Mias bokhörna ställer är:

Hur går det med läsningen/bloggandet?

Under augusti hände något. Jag kom igång med läsningen igen, från att ha haft en rejäl svacka gällande lustläsningen som jag gör rent privat, det jag läser på min fritid. Mycket har blivit läst under sommaren, men i jobbet som korrekturläsare/språkgranskare.

Äntligen har lusten att läsa på fritiden återkommit. På något vis har jag (återigen) insett att det inte behövs långa sjok av tid, utan räcker med korta, små stunder av lästid varje dag, för att man ska komma ordentligt framåt. Det gäller ju egentligen allt i livet, att det är de små stunderna som gör det. Att det är de som man måste kunna fånga i flykten för att kunna samla ihop dem, som vattendroppar. Till sist blir det ett helt vattenglas fullt eller rentav en sjö eller flod.

Vad gäller bloggandet kan ni också se att jag är igång igen. Jag är sprudlande full av idéer och inspiration. Ska bara realisera dem också. Hitta en plan. Och fortsätta att kommentera andras bloggar. För det är ju så roligt! Diskussionerna som uppstår, hitta ett avslappnat forum att uttrycka sig på. Läsa, skriva och fundera.

Bonusfrågan denna vecka lyder: Vad ska du göra i helgen?

Lördagar är författardagar, då jag skriver på mitt eget skönlitterära. I alla fall är det ambitionen att ha det så.

Söndagarna är konstnärsdagar då jag ska vara ledig från datorskärmar och ägna mig åt konstnärligt skapande.

Från och med nästa helg (den 10 september) börjar också en ny krokikurs. Så då blir det verkligen av att jag åker iväg och är konstnärligt skapande.

Men just den här helgen tänkte jag mig en liten tur till biblioteket under lördagen för att lämna igen en bok, lästid vill jag också ha, och så ska jag skriva snigelbrev.