Recension: Glastronen av Sarah J. Maas

Handlingen, citerad från Goodreads:

I ett land i avsaknad av magi, där kungen styr med järnhand, kallas en lönnmördare till ett slott. Hon reser dit, inte för att döda kungen utan för att vinna sin frihet. Om hon besegrar tjugotre motståndare i en tävling - mördare, tjuvar och soldater - blir hon frigiven från fängelset och kommer att få tjäna som kungens Mästare.
Hennes namn är Celaena Sardothien.
Kronprinsen kommer att utmana henne. Kaptenen för livgardet kommer att beskydda henne. Men något ondskefullt ruvar i glasslottet - och det är där i syfte att döda. I takt med att den ena efter den andra av hennes motståndare dör förvandlas Celaenas kamp för frihet till en kamp för överlevnad, och till ett desperat försök att förgöra ondskan innan den utplånar hennes värld.
Sarah J. Maas är en amerikansk ungdomsboksförfattare som har slagit igenom stort med Glastronen-serien. Hon bor i Pennysylvania tillsammans med make och hund. Glastronen är den första boken i serien.

På baksidan av boken står det inte alls lika mycket. Bara det att handlingen beskrivs så kortfattat på baksidan av boken som:

”Ett hjärta av is. En vilja av stål. Möt Celaena Sardothien. Vacker. Livsfarlig. Ämnad för storhet...”

Det är kliché på kliché och dessutom en underliggande ton av ”tro på det här, tro på det här, snälla”.

Det finns ett allmänt etablerat uttryck bland skrivande människor och författare, som lyder ”Show don't tell”, det vill säga: Gestalta, berätta inte saker och ting rakt ut. Hela den här boken är ett ypperligt exempel på hur man inte ska göra.

Maas måste övertyga både sig själv och oss om att Celaena är lönnmördare, gång på gång. Tror hon inte ens själv på sina illusioner? Alla säger att hon är en fantastisk och fruktad lönnmördare, men huvudpersonens agerande och reaktioner, tankesätt och tal, bevisar gång på gång att hon bara är en utseendefixerad, ung tjej med fokus på killar och snygga kläder. Det hjälper inte att Maas försöker göra henne tredimensionell genom att låta henne vara ”kvinnlig” och ha intressen – måste förresten alla tjejer vara så klädintresserade? – det förstärker bara intrycket av att hon inte är kapabel som lönnmördare.

Det finns ändå ett tillfälle till gestaltning som har potential, om bara Maas hade utnyttjat det. Jag tar det som exempel. När Celaena får ett rum i glasslottet gör hon så att gångjärnen gnisslar när man öppnar dörren. Bra! Nu kan hon agera lönnmördare och studsa upp varje gång någon öppnar dörren, lyhörd och alert. Men nej, hon sover, och hon somnar till och med när det är någon annan i rummet. Vilken lönnmördare med aktning och kunnighet skulle agera på det sättet? Det är ett klassiskt exempel på dålig gestaltning.

Angående fäktningen i boken – jag har fäktats, och det är inte bra gestaltat. Fäktningsscenerna lämnar mycket övrigt att önska. Över huvud taget fanns det mycket som blev osannolikt i boken.

Dessutom gjorde den mig besviken gällande själva handlingen. Som läsare trodde man att det skulle bli mer om tävlingen, där Caelena var en av kämparna, men den hände vid sidan av och fokus lades istället på kärlekstrianglar, klänningar och mystiska överfall och mord. Jag rycktes med i handlingen, det var spännande och jag läste gärna vidare, men samtidigt så övertygade Maas mig aldrig om att Celaena faktiskt var en så fruktansvärd lönnmördare.

Den här grundidén hade så mycket potential, men blev så lite av.

Om ni vill läsa en bra bok om lönnmördare, så läs hellre Robin Hobbs trilogier om FitzChivalry, eller Lian Hearnes Across the Nightingale Floor.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Författare: Sarah J. Maas

Titel: Glastronen

Förlag: Modernista

ISBN: 978-91-7645-842-6

Sidantal: 400

Mitt exemplar: recensionsexemplar