Read-a-long: Röta, del 1, sidan 1-194

I juni läser jag, tillsammans med Nelly på Nellons bokblogg och några till, Siri Pettersens andra bok om Hirka, andra delen i serien Korpringarna, som heter Röta.

Fram till i går, lördag, skulle vi läsa till och med sidan 194. Nelly delade upp Rötai tre ungefär lika långa delar. Precis efter att vi läst varje del, bloggar vi om den och diskuterar det vi läst. Häng med du också!

För det här inlägget är det stor spoilervarning om ni inte läst boken.

Sluta läs detta inlägg nu, om ni inte vill veta väsentliga delar av vad som sker i boken Röta.

Jag blev först förvånad (och ändå inte) över att det blev modern tid för Hirka, i människovärlden. Jag hade anat det, och det stod nämnt även på baksidan av boken, som jag ju läst vid något tidigare tillfälle. Nu vill jag inte titta alltför nära på den texten. Ofta avslöjar baksidestexter bra mycket mer än de borde.

Bild lånad härifrån.

Det är fascinerande (och samtidigt bekräftande och skrämmande) att se hur Hirka ser på vår människovärld, lite som människor från forna tider skulle tänka och känna om de skulle komma in i vår moderna tid.

Rimes och Hlosnians dialoger är intressanta just för att Hlosnian talar som i dimma, menar vad han säger men säger det på lite omständligt, luddigt, tokigt vis. Man måste verkligen tolka det man läser, och det tycker jag är roligt.

Korpblod är ännu mer starkare än vad jag trodde, i och med Graals användande av det, att det till och med öppnar portar mellan världar – där portarna (enligt Hlosnian och Rime) nu är stängda igen. Sedan är Damayanti ännu mer insyltad i det här, vilket gör att jag undrar hur det kommer att gå för Rime om han trasslar in sig i något slags närmare relation till henne, på vilket vis han kommer att bli utnyttjad av henne (och genom henne också utnyttjad av Graal).

Pettersen skriver så att man fängslas, rycks med, och ser framför sig det som händer. Även sådana hemska scener som den med korpen som blev itusliten och den blinde som kom fram. Jag undrar om detta bottnar i riktiga mytologier eller om det är något som Pettersen hittat på själv helt och hållet.

Jag vill forska i saken och hitta på lika fantastiska sagor själv, som innehåller både det grymma och det vackra. Det är vad jag mest gillar med Siri Pettersens sätt att skriva: att det inte ger tydliga och omedelbara svar, att det väcker frågor hela tiden och att det får läsaren att läsa aktivt, att tänka efter.

Den här boken får mig att vilja läsa igen, jag som varit i en lässvacka och knappt läst alls på sistone. Det ska bli spännande att läsa fortsättningen!