”Tänka sig, tänka sig!”
Den gamla damen spottade ur sig orden, kunde inte tala nog fort i sin iver att få det osagda sagt.
Hennes tunga sladdrade, orden rann ur henne som smält honung. Hon tog tag om flickan med knotiga händer, beniga fingrar, spott kring munnen som fann sin väg till flickans fräkniga panna.
”Tänka sig att herrn gått och gift sig, och du som hoppades på att bli gift med honom. Jojo, så kan det gå, så kan det gå.”
Hade hon nu fått ur sig det hon ville säga? Nej, den gamla fortsatte, åldrig hud banade väg för orden, lika knastriga som tantens stela rygg.
I omständliga ordalag gav hon beskrivningar av unge herrns bröllop – hon hade inte varit där själv men hon visste precis – genom sina väninnor – vad som blivit sagt och hur prästen talat, jajamensan.
Flickans bedrövelse gav ytterligare eld åt den gamlas ord; hennes tunga blev längre, spetsig och kluven itu medan hon sladdrade och skvallrade vidare om unge herrns heta julinatt som nygift.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar