Min klassikersommar gick inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag hade ambitionen att läsa många fler klassiker. Jag har ingen brist på dessa, då jag har en mängd gamla och nya klassiker hemma i min egen bokhylla. Men hur det nu var så försvann sommaren i läsning av annat. En enda klassiker blev det, men det är bättre än ingenting. Boken jag läste i juli var ”Bonjour Tristesse” av Françoise Sagan. Det är en ganska tunn bok, och ganska så lättläst också. Françoise skrev boken när hon bara var sjutton år, och för att vara så ung är det ett imponerande verk; den är intelligent skriven. Huvudpersonen Cécile och hennes far är på semesterort vid havet. Cécile intrigerar mot faderns älskarinnor och vill ha sin far för sig själv. Det är en ganska händelsefattig bok, det som händer sker i det lilla, men det blir ändå stor dramatik på slutet – eller något som skulle kunna vara stor dramatik – som leder ut i samma lättsamhet som resten som sker. ”Bonjour Tristesse” är mycket välskriven. Vackert enkel, snyggt skriven med bra språk. Ändå känner jag inte att jag kommer huvudpersonen nära. Hon betraktas med distans, lite lätt cyniskt. Jag fattar inga sympatier för henne och saknar henne inte när boken är slut. Boken är lite av tristesse den också.
Jag läste versionen som utkom i ett samarbete mellan Expressen och Albert Bonniers Förlag 2007, översatt av Lily Vallquist.
Förresten, om man får räkna SF-klassiker har jag läst Isaac Asimovs "Stiftelsen" i augusti och en modern klassiker, "Den hemliga historien" av Donna Tartt, under juli. Var går gränsen för vad som är en klassiker?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar