Pusselbitar som skevar

Att skriva är som att lägga pussel. Vissa bitar ser man direkt hör samman och kan lägga ihop, så att man får en hel blomma eller en sol, medan andra bitar passar bara ungefär. Det är som om de ser ut att höra samman, men när man försöker sammanfoga dem skaver de lite, och resultatet blir aningen skevt. Så är det för mig i första kapitlet.

Dessutom har jag insett vilket svårt arbete det är att få ett helt kapitel till att bli en helhet i fråga om rytm, takt och ton. Vissa passager skrivs spontant, flyter på med detsamma, medan andra partier skrivs mer trevande, rentav mödosamt ibland. Och helheten blir en massa stycken ihop, som ibland har samma ton och rytm, men ibland är som helt olika melodislingor, eller rentav helt andra sånger än resten av det som man först tror är en och samma låt. Det blir ingen helhet utan flera små, och jag vet inte vad jag ska göra åt saken.

Skriva om alltihop igen och försöka få det att flyta? - och helst i en och samma sittning!? (Hu, det skulle vara maratonskrivande med kapitlets nuvarande storlek på cirka 13 000 ord!)

Någon som stött på samma problem? Hur gör du?

Akrylmålning som inspiration

Den här veckan går jag akrylmålningskurs. Heldagar ägnade åt kreativt målande. Hittills, under kursens första dag, har det varit mycket givande och roligt!

På grund av kursen blir det inte mycket, om något, skrivet, och bloggandet läggs också åt sidan. Får se om det blir något uppdaterat senare under veckan.

Inspirerad delvis av mitt skrivande målar jag korsvirkeshus, gatsten och gator med prång och portaler, samt en kvinna i blå fotsid klänning med släp, med en demi-casque (liten hatt med fjädrar) på huvudet. I morgon tänkte jag kanske sätta igång med en tavla där en man, iklädd den typiska sjuttonhundratalsrocken med knäbyxor, frack, kråsskjorta och väst, spatserar, men vi får se hur det blir med det.

En stilla undran...

Om man skriver i första person, och personen ifråga blir berusad, ska man då låta texten följa berusningen, med alla dess effekter, eller ska man fortfarande skriva som en nykter människa...?

Jag har kommit till den punkt i första kapitlet där Maximilians berusning börjar göra sig gällande, och eftersom han är jagpersonen måste jag följa hans nycker... Ska jag då också följa berusningen?

Hur medveten är en jagperson om att han faktiskt berättar, och än mer, hur mycket ska en jagperson distansiera sig från sin egen text? Är han medveten om sin publik eller ska historien berättas från hjärtat?

En liten guldklimp

I dag var jag på biblioteket och lämnade igen en mycket tung och stor bunt med böcker av diverse slag. Sedan fann jag en liten guldklimp, i form av en tunn liten pocketbok. Sam-tal heter den och författaren är Brita Salomon. Undertiteln är Liten handbok, och det stämmer mycket väl. På baksidan av boken står:

Sam-tal är en handbok om konsten att lyssna till och tala med varandra. Den vänder sig till alla som i sitt yrke eller på annat sätt har med människor att göra.

Jag har hunnit läsa lite i boken, ett par kapitel, och hittills är det mycket intressant. Det synes mig vara den perfekta boken för författare! Dialog och samtal är ju en stor del av varje skönlitterär bok, direkt eller indirekt. Och naturligtvis kan boken ha mycket att säga till en själv också, som privatperson och i verkliga livet.

Den bok jag lånat är från andra upplagan, utgiven 1988. Ursprungligen kom boken ut 1978. Men låt inte det gamla årtalet hindra dig från att låna boken! Den är som sagt ändå rekommendabel, och högst aktuell också i dag, i alla fall efter vad jag läst hittills.

Dessutom är den tunn, lättläst och lättillgänglig, med instuderingsfrågor för den som vill fundera vidare, och med tips om annan litteratur i liknande ämnen.

Det beryktade andra kapitlet

Hur har det gått för mig med det beryktade andra kapitlet (se två tidigare inlägg med etiketten “andra kapitlet”)?

Tidigare idag redigerade jag första kapitlet. Jag utvecklade samtal som skulle vara längre, petade i formuleringar, började sy igen ett par av de många hål som finns i slutet av det skrivna, och funderade kring hur jag ska fortsätta att skriva på kapitlet, för det är långtifrån klart än.

Sedan tröttnade jag på redigeringsarbetet och satte igång med det andra kapitlet. I dag gick det bättre än i går.

Jag har börjat ännu tidigare, i en tågvagn, och i och med det fick jag fart på det hela.

Plötsligt började Maximilian berätta, och han gjorde det bra också, med allehanda skämt, och långa och invecklade meningar. Han tycks ha förkärlek för sådana.

Jag tycker att jag ändå lyckats nu, gällande honom, med balansen mellan självförtroende, ödmjukhet och högmod, och att jag, i det som annars är rätt självsäkert, hittat utrymme för tvivel, oro och mindervärdeskomplex. Och som en bonus i det hela har han ett stort mått av humor och självironi som också lyser igenom.

Sedan är jag förstås väldigt skeptisk mot att jag verkligen lyckats, att läsaren kommer att förstå, att jag verkligen åstadkommit det jag tror mig ha gjort i det jag skrivit, att jag... att läsaren... och att... och så vidare.

De senaste dagarna har jag också ägnat åt “forskning” för att kunna skriva det andra kapitlet på ett bra sätt.

Jag har surfat efter information om hundar och hittat den i mitt tycke perfekta rasen, äntligen, för Maximilians hund, som lååångt tillbaka (från ett år till ett halvår eller så) var en tax, sedan blev en röd irländsk setter (i våras), därefter en labrador (en mycket kort period), och som nu, sedan tidigare i dag, är en saluki, en ståtlig flertusenårig ras. Information om denna gamla hundras hittar ni här.

Att det varit så skiftande hundraser (steget är långt från en dvärgtax till en saluki, inte minst ifråga om storlek), säger väl en hel del om hur mycket Maximilian själv förändrats i mina ögon, för hunden speglar, liksom i det gamla uttrycket, ägaren och hans karaktär.

Jag har lånat diverse böcker på biblioteket, som jag blädderläser i, böcker om dräkthistorik, med fokus på 1700-talet.

Och jag surfar efter information om droskor, albinism och musiker, bara för att nämna några ämnen.

Apropå musiker har jag mängder av böcker om musik hemma, också lånade på biblioteket, allt ifrån “Singing for Dummies” till “Symfoniorkestern och dess instrument”.

Att skriva en bok är sannerligen en berikande sysselsättning, för att inte tala om mångdimensionell, utvecklande och lärande. Och jag märker att jag, även här, börjar skriva lite åt det hållet som Maximilian skulle göra. Nåja, det är väl bara bra det.

(liten notis: inlägget handlade tidigare om tredje kapitlet, som numera blivit andra)

Ta tillvara på vad andra gjort mot dig

Redan i lågstadiet hade jag en lärarinna som i all fiktion jag skrev, det som kallades “friskrivning”, kom och petade med sin rödpenna överallt. Förutom att slå ned på felstavningar, gjorde hon det som i efterhand fascinerar mig mest, något som jag inte sett någon annan göra till någon i lågstadieåldern, vilket var att slå ned på mina språkliga formuleringar. “Sedan” skrev jag om och om igen i en berättelse. Hon strök över mitt andra “sedan” med rödpennan och skrev “därefter”.

I dag är jag mycket tacksam över att hon lärde mig sådana saker på ett så tidigt stadium.

I gymnasiet hade jag en lärare som slog ned på mina berättelser och skrev “sr” i marginalen. Henne är jag också tacksam mot, för nu skriver jag själv “sr” i mina bokprojekt när än jag ser att jag skriver en satsradning.

När jag gick redaktörsprogrammet med teknisk inriktning på Mälardalens högskola påpekade en av mina lärare att jag skrev mer åt det skönlitterära hållet. Det hade hon (tyvärr) helt rätt i. Det var under den utbildningen som jag lärde mig korrekturtecken, vilket jag också är mycket tacksam över nu när jag skriver mina bokprojekt. Det är så snabbt, lätt och behändigt att använda sig av korrekturtecken i marginalen. En liten kråka och jag vet precis hur jag menar att jag ska ändra på saker och ting. Korrekturtecken är smidiga verktyg.

Andra kapitlet utan tredje gången gillt

Vilket envist kapitel detta var!

En gång i tiden började det vid en röd bil.

Sedan flyttades det bakåt, och började vid husfasaden istället, i närheten av bilen, men inte riktigt där.

Det var innan jag insåg att jag faktiskt kunde vara med inne i ateljén också. Då flyttades jag raskt timmar bakåt.

Men nu har jag krångel där också, och har försökt att lösa det på ena efter andra efter tredje sättet. Så kom jag på att jag helt sonika skulle flytta mig ännu lite tillbaka i tiden, och nu befinner jag mig inte stående på en pall i ateljén utan sittande i en fåtölj, och utanför regnar det. Men i och med fåtöljen är alla beskrivningar av de andra två personerna i rummet och beskrivningen av rummet ifråga flera timmar framåt i handlingen. Problem!

Tidigare beskrevs rummet när solen gjorde sitt intåg, efter molnighet, som tydligen följde efter regn, så då såg rummet ut därefter – det blev ett solrum.

Nu är det ett regnrum och jag har svårigheter med var jag ska placera fåtöljerna, och jag undrar om Maximilian verkligen flyttar på en fåtölj hela vägen bort till balkongen när han ska röka. Men har man stått på en pall åtminstone näranog en timme utan att röra sig vill man nog sitta lite. Fåtöljerna är redan placerade invid en annan dörr, som leder till ett trapprum. Och rummet är för litet för att “befolkas” av fler fåtöljer. (Kanske tar han med sig pallen och sitter på den?)

Dessutom har jag problem med hur snabbt en skräddare kan sy ett plagg, när tillskäraren måste klippa till tygstyckena först och innan dess ska mätningarna ske, och sedan ska plaggen provas och allting fallera och mätningarna börja om igen. Hur snabbt syr en skräddare en kavaj? Jag kan inte börja dagen innan men jag kan låtsas att dagen innan finns med i beräkningen.

T_K_353_Kapitel03_Old Version. New Version. New Version Again. Newer Version. Newest Version. Later Version. Future Version. Det är i alla fall roligt att namnge kapitlet, och helt i onödan använda engelska.

Nu har jag flyttat kapitlet ännu längre bakåt i tiden ( i och med Future Version). Nu är det tidig morgon, det regnar för fullt och Maximilian träder just in i vindsrummet. Allting börjar från början. Men blir det lättare för det? Nej. Envisa, envisa kapitel, och envisa, envisa jag.

Dagens rapport (tidigare "Nytt på Författarfronten")

Tusenskönan (22/7):

Morgon: Jag skriver på kapitel ett och tre parallellt. Kapitel ett blir längre och längre, mycket längre än vad jag väntade mig från början. Jag är nu uppe i 5806 ord i första kapitlet, och det blir mer! Förhoppningsvis innan dagen är slut.

Sen eftermiddag: var ute på drygt en timmes långpromenad, och fick massor av idéer. Nu skriver jag på kapitel ett, tre och fem parallellt. Kapitel fem går inte att hålla sig ifrån nu när jag fått så många idéer till vad som ska hända, som bara väntar på att bli scenograferade, så att säga.

Sen kväll: jag slutar efter en heldag med skrivande, med paus för diverse, bland annat en långpromenad och tre tv-program, varav två hjälpte mig med inspiration. Med lite eftertanke kanske det tredje programmet också gav någonting. Kapitel ett slutar på 7975 ord. Så där är 2151 ord skrivna.

Jag har även skrivit på kapitel tre, fem, x och y, samt lagt in det jag skrivit på sista kapitlet i mitt samlade dokument över allt jag skrivit vilket ger mig 17,104 ord.

I morse stod mätaren på 13,758. Vilket ger (med något lite fusk i och med tillägget av den gamla versionen av sista kapitlet) 3346 ord skrivna i dag.

Bra jobbat, säger jag, och ger mig själv en klapp på axeln. Fortsätt så.

Men i morgon ska jag iväg och göra annat på eftermiddagen, och det blir förmodligen en upptagen kväll också, så morgondagen blir nog inte alls lika produktiv. Upp och ner, som med allt. Over and out, för nu.

Misstagen som speglar misstagen som speglar misstagen som speglar misstagen som speglar misstagen...

Två gånger har jag gjort det såhär långt.

Vad, undrar du?

Jo, jag har två gånger skrivit fel. Nu när jag skriver om Maximilian i första person refererar jag naturligtvis till honom som “jag”. Men två gånger, en gång i första kapitlet och en gång i femte kapitlet, har jag skrivit “sade Maximilian” istället för “sade jag”.

Nu kanske du tycker att det där inte är någonting att haka upp sig på, man skriver fel ibland och så är det bara. Men jag skönjer en djupare mening i dessa mina misstag.

Likt två speglar intill varandra, där den ena spegeln speglar den andra som i sin tur speglar den första och så vidare, kan jag i mina misstag se mig själv. För att föra liknelsen ännu längre kan jag säga att jag i ena spegeln ser mig själv medan jag i den andra spegeln ser Maximilian. Vad jag ska göra är att se in i den spegel som visar Maximilians spegelbild och så att säga se mig själv i den spegelbilden, bli Maximilian som står framför den där spegeln, istället för att vara mig själv. Men när jag nu gör misstaget att skriva “sade Maximilian” istället för “sade jag”, så ser jag plötsligt inte alls honom (mig själv) i spegelbilden utan mig själv (Cool like Plastic).

För då gör jag – och här kommer det relevanta i kråksången – misstaget att gå tillbaka till att vara utanför honom, rentav långt bort ifrån honom, och se honom på ett gigantiskt avstånd där skeva spegelbilder, sådana där skrattspeglar som finns på tivolin, visar upp sig för mig istället för den rätta och riktiga bilden av Maximilian. Med andra ord faller jag tillbaka i mitt gamla sätt att skriva, det som inte alls är Maximilian utan jag som försöker skriva om någon som är alltför långt bort för att jag ska kunna höra ordentligt. Som en man som står på andra sidan en ravin eller i en annan dalgång i ett berglandskap och skriker och vad jag hör är bara fragment av ekon.

Om jag ska fortsätta bildspråket så tänds en lysande neonröd lampa med siren var gång jag råkar skriva “Maximilian” där det borde stå “jag”.

Och det är jag tacksam över, för då vet jag när jag är fel ute. Då har Maximilian sagt något som han inte alls har sagt, något som bara den coola plasten tror att han säger, och inte bara tror, utan antar eller gissar sig till att han säger. Gissar och gissar fel. Som att alltid dra nitlotten vid lottodragning.

Inte bra, säger jag och skakar på huvudet.

Länktips

Jag har hittat en ny namnsida som jag bara måste tipsa om eftersom den är så utförlig och verkligen en härlig källa till namn för romankaraktärer och andra karaktärer av alla de slag.

http://www.20000-names.com/

Att skriva in sig i ett hörn

Jag började med fragment av kapitel tre för ett bra tag sedan, innan jag riktigt fått till Maximilians röst.

Saken kompliceras av att jag skriver på två berättelsetrådar parallellt. Varannat kapitel, udda kapitel, utspelas ett visst år, och varannat kapitel, jämna kapitelnummer, utspelas fyra år tidigare.

När jag skapar ett kapitel i en viss tid, den förstnämnda där Maximilian är som äldst, kommer glimtar av fortsättningar fram och därför började jag skriva på kapitel tre när jag fortfarande skrev på kapitel ett (och på kapitel två parallellt).

Jag skriver i första person, jagform, och rösten jag fått till och är nöjd med när Maximilian är som yngst, är något annorlunda än den röst han har när han är fyra år äldre.

Det lilla jag skrivit av tredje kapitlet har jag skrivit om och skrivit om eftersom Maximilians rätta röst kommit fram och utvecklats till det som verkligen känns och är rätt i det första kapitlet.

Saken är nu den att jag startade i min nyaste version av kapitel tre på ett tidigare ställe, handlingsmässigt, än jag gjorde senast. Och nu har jag skrivit mig in i ett hörn, för i denna min nya början av kapitel tre, som jag skrev alldeles nyss, handlar han på ett sätt som gör att det som jag verkligen blivit nöjd med, och som utspelas något senare, inte fungerar längre, för han stormar iväg och jag vet att han absolut inte går tillbaka till det där rummet igen. Hans stolthet förbjuder honom det.

Så allt det som jag tänkte mig utspelades i det där vindsrummet några minuter eller en kvart eller på sin höjd en halvtimme senare är omintetgjort av hans plötsliga agerande som jag inte alls var beredd på.

Ah! Ett exempel på hur det går när man skriver och personerna med ens agerar utifrån sin egen natur och utanför författarens kontroll! Men tillbaka till Maximilian...

Såhär var det:

ett gräl utspelas. Därefter blir Maximilian så arg att han stormar ut ur rummet och nedför trapporna och bort därifrån utan någon som helst intention att komma tillbaka under resten av den dagen.

Frågan är: ska jag tvinga honom tillbaka dit – få honom att svälja stoltheten och klättra uppför vindstrappan och gå tillbaka in i rummet eller ska jag låta honom vara och skriva en fortsättning utifrån var jag nu – plötsligt! – befinner mig?

Här kommer nog begreppet “döda sina älsklingar” in på ett fint sätt. Min älskling är just nu det som jag trodde skedde (men som kanske sker senare, någon annan dag, eller inte alls), och jag vill ogärna släppa det eftersom jag är så nöjd med det. Men om jag verkligen försöker få med det låter jag Maximilian gå ifrån sin natur, krypa tillbaka, svälja sin stolthet, och dessutom handla på ett sätt som inte alls passar sig i början av boken där han fortfararande inte inte hunnit utvecklas på det sätt som han genom romanen ska göra. Så det beteende jag funderar på att göra aktuellt nu, skulle kunna fungera och vara alldeles rätt i slutet, men absolut inte nu i kapitel tre i början på romanen.

Så jag måste döda älsklingen, fast det står mig emot...!

Om, om!, jag inte kan baka in det gamla i den nya början jag nyss skrivit och därmed göra avsnittet lite längre, och Maximilians beteende lite mer förlåtande och om inte rättfärdiga hans beteende så i alla fall gör det förstående – speciellt i läsarens ögon – och vad läsaren ser och tänker är viktigt för läsaren sägs ju göra halva jobbet.

Aha! Ett sätt att rädda min älskling utan att döda den! O, glädje!

(tillägg: i augusti 2007 ändrade jag kapitelplaneringen så att allt som utspelas fyra år tidigare hamnar i en separat del 2 och allting som händer i bokens “nu” blir i en del 1, och således blir kapitel tre till kapitel två, varför etiketten ändrat namn till “andra kapitlet”)

Bakom namnet

Man kan inte förneka att namn har betydelse.

Alla människor associerar namn med olika personer de känt eller inte känt men ändå stött på genom livet, och vissa namn är så djupt förankrade i minnesbalken att man inte kan använda just det namnet på till exempel sitt barn för hur vore det om tant Agda med den stora näsan och de gigantiska framtänderna och hårstrået på hakan plötsligt blev till den där lilla lintotten i vaggan?

Ett roligt och rätt nytt fenomen är registreringsskyltar på barnvagnar. Det är inte bara roligt att se vad barnet ifråga heter, utan det löser också en del pinsamheter. Den blåklädda lilla Lisa slipper få höra “vilken stilig liten pojke!” hon är bara för att hon bär blått. Vem som en läser hennes registreringsskylt ser på en gång att hon är en liten flicka. Samma sak med rödklädde lille Viktor.

Namn och stavning får mig osökt att tänka på Anne på Grönkulla. Läraren skrev hennes namn utan e som “Ann” på svarta tavlan. Jag förstår mycket väl hennes ilska. Ann och Anne är två helt olika personer.

Namnbetydelsen finns väl förklarad på www.behindthename.com, och där har jag många gånger letat efter namn med viss betydelse för en viss person med viss egenskap som ska vara den dominerande. En annan kul sak som finns på den sidan är namngeneratorn. Upp till fyra slumpade namn kan man få fram samtidigt, och välja mellan eller låta en och samma person heta, precis som Pippi Långstrump med Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta.

Sedan finns ju numerologin. Ingenting som jag tagit fasta på i mina bokprojekt, men roligt ändå, om man är intresserad av sådant. Lite kort kan jag säga att varje bokstav motsvarar en siffra, och vad man gör i numerologin är enkelt uttryckt att skriva ut namnen med siffror istället för bokstäver och sedan räkna samman siffrorna, och titta på summorna. Även födelsedatum kan inkluderas i numerologin och föra en extra dimension till tolkningen. Summorna pekar sedan på vissa egenskaper hos personen ifråga, kan man kort säga. Det var numerologin väldigt förenklat, men det finns massvis med sidor på nätet för den som är intresserad av att lära sig mer.

Om jag återgår till namnbetydelse av den klassiska varianten, finns det namnförklaringar inte bara på behindthename utan även på svenskanamn, och vill man söka efter andra slags namn, som till exempel mytologiska sådana, är www.wikipedia.org en mycket bra källa till inspiration.

Det finns en mängd bra sidor på nätet om namn, men jag vill tipsa om några av mina favoriter.

http://www.svenskanamn.se

http://www.behindthename.com

http://www.namenerds.com/

http://www.census.gov/genealogy/www/freqnames.html

http://en.wikipedia.org/wiki/Unisex_name

Balanserande på gungbrädan

Tänk dig en sympatisk person som ändå har sina fel, mindre sympatiska drag, och dessa fel lyser igenom på en gång och det rätt kraftigt. Skulle du läsa om en sådan person eller lägga bort boken?

Om författaren var tillräckligt skicklig skulle du fortsätta läsa ändå. Men varför?

Jag befinner mig i en sådan situation, för jag försöker beskriva just en sådan person.

Hur balanserar man rätt när man vill få fram både de positiva och de negativa dragen hos en människa?

Än svårare: hur balanserar man det på bra vis när personen ifråga, speciellt till en början, är övervägande sina sämre drag, för att sedan, under bokens gång, bli mer av de positiva dragen?

Tips och idéer, någon?

Den spontana skribentens problem

Jag trodde jag hade löst allting.

Jag såg det så fint framför mig:

hur M satt och samtalade med de fem närmast runtomkring honom, och då och då sneglade på sångerskan som satt fyra platser längre bort till vänster om honom (fast på andra sidan bordet), där hon satt och talade med den manlige kontrabasen som satt tre platser ifrån M (också på motstående sida av bordet). Nu kan den uppmärksamme snabbt dra slutsatsen att de sitter varannan kvinna, varannan man.

Mittemot M sitter således en kvinna, och både på hans högra såväl som hans vänstra sida sitter en kvinna. Eftersom jag inte ville placera sångerskan för nära honom löste jag det som jag beskrivit ovan. Jag hoppas att hon inte sitter för långt bort för att han ska kunna betrakta henne. Ni som tycker det, hojta till!

M sitter alltså på en viss plats, med en kvinna mittemot sig, och till vänster om henne från Ms håll sett sitter en man, sedan nästa kvinna, sedan ytterligare en man (kontrabasen nämnd ovan) och slutligen sitter då sångerskan där.

So far, so good.

Mitt problem rör dirigenten. Efter lite tänkande valde jag att placera honom till höger om M. Först sitter där en kvinna, precis intill M, och till höger om kvinnan sitter dirigenten. Dirigenten ska luta sig fram förbi och över kvinnan och uppemot M, stöta till M och få honom att tappa sitt vinglas.

Vad är problemet? undrar du då.

Jo, attans, jag kom på att M är vänsterhänt!

Då får väl dirigenten sitta på vänster sida, till vänster om kvinnan till vänster om M, säger den sluge och snabbtänkte.

Ja, jo, i och för sig. Det var bara så roligt att skriva alltihop, och tänka ut allt så bra, och så faller plötsligt hela bilden jag formar framför mig och med ens måste alla omplaceras. Det fick mig att skratta högt.

Dessutom sitter i så fall dirigenten, om jag nu ska flytta på honom, alldeles för nära sångerskan.

Men det kanske går att lösa ändå, och jag kanske till och med kan dra fördel av att det för då kommer dirgentens uttalanden att framstå som än mer plumpa.

Jag är dock fortfarande orolig för att sångerskan sitter för långt bort från M!

Men skulle jag verkligen kunna låta henne sitta som kvinnan inte mittemot M, men den som satt nästa kvinna till vänster om honom (och på motstående sida av bordet)? Just nu sitter hon alltså, återigen, fyra platser bort och på motstående sida av bordet.

Jag har sannerligen rört till allting genom att placera dem man-kvinna-man-kvinna-man-kvinna.

En fråga apropå det:

visst är mannen kavaljer till kvinnan som sitter till vänster – och inte till höger! - om honom?

Säger etiketten något om att tala till “fel” kvinna/man? För om en man verkligen inte talar med kvinnan som sitter till höger om honom utan bara med den kvinna som sitter till vänster om honom då ligger jag risigt till för kontrabasen bryter etiketten och talar med fel kvinna!

(Men i mina ögon måste han tala med henne för annars vänder hon inte huvudet till vänster och då kan inte M se hennes ansikte!)

Kommentarer är varmt välkomna!

Förnuft & Känsla

Jag hittade en enkel, lättfattlig sida om skrivande, som mest kanske riktar sig till nybörjaren, men även till den som verkligen vill satsa på sitt skrivande och få hjälp på vägen. Förnuft, känsla och talang behövs när man skriver. Läs mer på http://www.fok.nu/.

Jag gör precis som alla andra...

När skrivandet går sämre flyr jag ut på nätet och surfar, mest bland bloggar och andra skrivarsidor. Följande citat fick mig att brista ut i skratt; det var så pang på rödbetan!

Citerat från Skrivarkalendern (http://skrivarkalendern.se/start/news.php) som i sin tur citerar Jonas Hessen Khemiri:

"En stor del av det här yrket, tror jag, består i att man ägnar sig åt att skriva dåliga saker."
/Jonas Hessen Khemiri om författandet

Tyrannen faller från tronen

Jag hade skrivit fem rader eller fem meningar eller åttiofyra ord, som jag var nöjd med. Det var allt tyrannen tillät mig att behålla av kapitel ett. För min inre kritiker känns sannerligen som en tyrann. Jag har lust att spotta på henne och skrika “Jag vill skriva min egen dåliga bok ifred!” För det är vad tyrannen tycker att jag skriver: en dålig bok. Hur jag än gör blir det stryka, ta bort, rata, kasera. Till viss del är det väl bra att kunna döda sina älsklingar och kunna slänga sådant man vet inte håller. Men när kritikern är så stark att ingenting släpps igenom filtret, när själva skrivflödet stoppas upp innan det ens börjat, då har det gått för långt.

Jag skrev “hade skrivit fem rader”, för nu har jag äntligen, tackochlov och till sist skrivit lite mer.

Jag är uppe i ett helt första stycke på första kapitlet eller tio rader eller elva meningar eller etthundrasextiosju ord. Grattis! Kan tyrannen falla från tronen? Jag kämpar på och hoppas att så är fallet. För jag vill bara bli lämnad ifred av den där avskyvärda överkritiska tyrannkritikern. Jag vill skriva min dåliga bok utan att texten blir stampad på under kreativitetsprocessen.

Grattis på födelsedagen, Hyun!

Vissa personer tar mer plats än man räknat med. Hyun är en sådan person. Han började med en helt liten, om än betydelsefull roll. Andra personer kan vara svåra att greppa, men inte Hyun. Han var väldigt lätt att skriva om, och det kan vara en av anledningarna till att han växte. Han hade så mycket att berätta, var ivrig och väldigt öppen, välkomnande rentav. Han fick flera kapitel, sedan mer ändå. Från att ha varit liten biperson blev han stor biperson, och sedan mer huvudperson än biperson. Där jag tidigare trodde skulle finnas en huvudperson, fanns där nu tre, och alla ville ha sin plats och göra sin röst hörd. När boken blev till böcker, och böckerna till en trilogi, fick han ännu mer plats. Men en sak gör att han har mindre att berätta om än de andra två huvudpersonerna, och det är att han hade så lycklig barndom. Han hade fint förhållande till alla i familjen, modern, fadern, systern, och senare systerns man och deras dotter. Utan konflikter blir en barndom meningslös att skriva om. Han är lyckligare än de andra två, och har inte lika mycket i bagaget, men det betyder inte att han har det bra nu. Han har sina svårigheter, och samhället kanske inte ser helt lätt på honom heller, av olika anledningar. Han står mittemellan två världar, på fler än ett sätt.

Nu är jag nere på två böcker, och i den första boken finns han inte med alls. I den andra boken tar han desto större plats: han är verkligen en av huvudpersonerna. I bok två finns det tre stycken personer, som har varsin del, där den ena personen med sin handling knyter an till nästa, och Hyun har första delen i bok två som sin egen.

Precis som de andra två, är dock Hyun en komplicerad människa. Det är de mänskliga relationerna som är roligast att skriva om, anser jag, där både relationen till sig själv och relationen till andra är lika spännande att utforska.

Precis som med de flesta andra personer i mina två böcker har jag gjort ett födelsehoroskop på Hyun. Ett födelsehoroskop är mer än vanlig, banal skvallertidningsastrologi. I ett födelsehoroskop utgår man från exakt longitud och latitud, den specifika plats man föddes på, såväl som den exakta födelsetiden. Klockslaget är viktigt. Några minuter fel och aspekterna blir helt annorlunda. Ett födelsehoroskop är komplext; man utgår från solens, månens och alla planeters position till varandra liksom deras position till personen som föds. Det blir många saker att ta hänsyn till, och den ena aspekten ska ta den andra och tredje i beräkning, så det är som sagt komplext och inte helt lätt att greppa. Ett bra ställe för att få inblick i astrologin, dess terminologi och dess komplexitet är http://www.astro.com (på engelska) och ett annat ställe www.astrologi.nu (på svenska). Där har jag gjort födelsehoroskop som, eftersom jag tycker det är så roligt och spännande, har lätt att fastna i – fastna i läsningarna, fastna i försöken att tolka vilken aspekt som väger tyngre än den andra, och vad som är mer betydelsefullt. För att förenkla det hela för mig utgår jag bara från solposition, solaspekter, Ascendenten och dess aspekter, månen och dess aspekter, och möjligtvis Medium Coeli. Dock! – måste jag understryka – använder jag bara födelsehoroskopet som inspirationskälla. Förutom det skriver jag en högst personlig, av mig påhittad, personlighetanalys, eller som det också brukar kallas, karaktärsnovell. I en karaktärsnovell gör man klart för sig vad personen är för någon, vad slags människa det är. Jag har samlat ihop olika karaktärnovellsmallar jag hittat runtom på nätet och i böcker, och sammanställt min egen “Ultimate Character Chart”, ett sex sidor långt dokument med frågor av olika slag som man kan svara på, och svaren man ger på alla dessa frågor blir karaktärsnovellen eller karaktärsanalysen av en viss person. Hojta till om ni vill ha ett exemplar av den så kan jag skicka via e-post eller MSN.

I en karaktärsnovell går man igenom sådant som den fysiska uppenbarelsen, vilka favoriter personen har i fråga om mat och kläder, vilka vanor och ovanor personen har, vilken bakgrund, familj, uppväxt och attityd han eller hon har till saker och ting, vilka värderingar, vilken personlighet, vilka karaktärsdrag, och vilken självuppfattning personen har, hur personen är och tänker kring relationer till andra och hur andra uppfattar personen, vilka mål personen har, vilka problem, kriser, och drivkrafter personen har. Allting för att kunna forma och få fram en komplex individ att skriva om, som man känner utan och innan. Det är garanterat ett bra sätt att få till en person som absolut inte är platt! För platta karaktärer som man inte känner med när man läser en bok, hur trist är inte det!

Det känns som jag lyckats gällande Hyun. Jag gjorde givetvis födelsehoroskop på honom och jag skrev en karaktärsnovell som omformades medan tiden gick och jag fick reda på mer om honom. Men det är i själva romanen som han kommer fram, genom sitt sätt att agera och tänka. Han är en väldigt känslosam människa och han visar vad han känner. Just på grund av öppenheten blev han som sagt lätt att greppa på tidigt stadium, och det är jag oändligt tacksam över. Hyun är en bra människa att ha att göra med och jag tycker verkligen mycket om honom, älskar honom rentav!

Det låter som om han är levande och verklig, och det är han väl på sätt och vis. Han är ju i alla fall född den trettonde juli 1988 och fyller således 19 år i dag. Än en gång, grattis på födelsedagen, Hyun!

Länkar till bra sidor om astrologi:

http://www.astro.com – en jättebra sida för komplexa födelsehoroskop

http://www.astrologi.nu – en hel bok online

http://www.freewebs.com/personkemi/ascendenten.htm – en riktigt bra sida för ascendenten

http://www.cafeastrology.com/ – en bra sida för komplexitet såväl som enklare astrologi

http://www.chennaionline.com/astro/articles/pisces.asp – bra sida för sol/måne-kombinationer

http://aha.nu/ – ännu en sida där bara sol/måne-kombinationerna är det riktigt intressanta, dock

Länkar till bra sidor med karaktärsnoveller:

http://www.eclectics.com/articles/character.html

http://www.simegen.com/romance/charchart.html

Bäääh, säger fåret på promenad

Promenader är guld värda för alla kreativa skapare. När man promenerar fokuserar man på kroppslig rörelse som tillåter sinnet att vandra fritt.

Jag funderade kring mycket under eftermiddagens promenad. Bland annat tänkte jag på projektet vi kan kalla BÄ (en hopdragning av ordet i titeln). Liksom alla får i en fårskock säger bä på sitt alldeles egna, unika vis har var och en av de individuella texterna som BÄ består av sin egen mening, och sitt eget syfte. Det är hopsättandet som är det svåra, och det är det som har jagat mig i tre år nu (funderingar i bakhuvudet medan jag har jobbat aktivt på andra projekt).

Jag kom att tänka på att liksom fårskocken bara ser ut som just en enhetlig fårskock på håll, blir alla texter i BÄ tillsammans en helhet. Således har jag, lite mindre metaforiskt uttryckt, kommit fram till att det ska bli en novellsamling (möjligtvis med inslag av dikter), där både pappa bagge som säger bäääh, mamma får som säger määäh, och lilla lammet som bara kan säga äääh får plats.

BÄ har som sagt vuxit fram under åren, och kakofonin är egentligen flera kortare texter buntade ihop för att “de passar ihop” eller “jag vet inte var jag annars ska lägga dem”.

En fråga som alla professionella författare verkar få är “Varifrån hämtar du din inspiration?” och med tanke på just den frågan kan det här vara på sin plats att ge en liten vink om varifrån just jag får min inspiration (om inte annat kan det inspirera andra att inspireras).

Gällande BÄ har inspirationen varit Sapfo, islänningasagorna med sina olika versmått, den japanska trädgårdens uppbyggnad som bottnar i den kinesiska zenfilosofin, den svenska, riktigt kalla vargavintern, mytologi som den som kretsar kring den mesopotamiska gudinnan Lilith, och musikvideor med j-rockartister som Gackt och T.M.Revolution (länkarna ovan är till olika informativa sidor och musikvideor).

Som synes är BÄ ett sammelsurium av annat slag, dock liknande, än det sammelsurium jag beskrivit i ett tidigare blogginlägg, det vill säga godbitar av olika slag sammanfösta i brist på bättre. Men de hör ändå samman såpass att jag tror att de är delar av samma låt: basgången här, elgitarrslingan där, trumgången där borta, och vänta, en melodslinga också, samman med ett violinspel.

Fårskock på håll, fårfamiljer på närmare håll, individuella får på riktigt nära håll. Och alla äter de gräs.

De undanskuffade bokprojekten i din byrålåda

Jag läste tidigare i dag en intervju med en av mina favoritförfattare, Robin Hobb, som jag bland mycket annat beundrar på grund av hennes sätt att göra karaktärerna i sina böcker levande, även bipersonerna som handlar, agerar och lever sina egna liv på sina egna sätt utanför berättelsen, på sätt som inte huvudpersonen kan påverka. Jag beundrar också hennes språk. Såsom i allt jag läser lägger jag märke till språket och kritiserar det, risar eller rosar, beroende på.

En av de saker Robin Hobb sade i intervjun lade jag speciellt märke till eftersom det slog an i mig själv:

“The unpublished books in my attic are staying right there. Every writer probably has a 'trunk novel', a first (or second or third) effort that never quite succeeded. They are unpublished for a reason. They are books that don't work.”

/ Robin Hobb i en intervju som finns i sin helhet på följande sida:

http://www.voyager-books.co.uk/Authors/Interview.aspx?id=670&aid=2661

Precis som Robin Hobb har jag gamla projekt som gör bäst i att stanna i de pärmar jag har dem i. Vissa projekt har idéer som man kan spinna vidare på eller göra någonting nytt av, men ingen av dem kan man använda som de ser ut nu.

Det är speciellt ett projekt som jag tänker på. Jag påbörjade det i sjunde klass, för att sedan fortsätta att arbeta med det under resten av högstadiet och gymnasiet, tills jag i tredje klass i gymnasiet använde det som specialarbete. Specialarbetet bestod i att skriva en text “hur man skriver en bok” och sedan göra just det samtidigt, det vill säga skriva boken.

Projektet har egentligen varit många böcker under åren, där det enda statiska varit huvudpersonens namn. Jag skrev som sagt klart boken (det som ändå måste kallas bok i singular) i trean på gymnasiet, men jag ratade det skrivna redan samma år och började om på annat vis.

Jag fortsatte med projektet i ny tappning under några år till, innan jag lade det åt sidan, oavslutat, till förmån för helt andra projekt. Varav de flesta fortfarande ligger oavslutade i min byrålåda.

För det är också något att dras med: blandningen av perfektionism och rädsla för att släppa ifrån sig det skrivna och kalla det slutgiltigt “klart”.

Som någon annan skrev i frågan: de två största beslut man tar som författare i skrivandet av en bok är 1, att påbörja boken, och 2, att avsluta boken.

Att avsluta och lägga ifrån sig något, till sig själv säga “det här är tillräckligt bra” och “det duger som det är”, vilket fasansfullt beslut är inte det! Speciellt som man vuxit i relationerna till sina karaktärer, kommit att både älska och hata dem som man älskar och hatar sig själv.

Att skiljas är att dö en smula, som någon en gång sade.

Kompost och sammelsurium

När jag gick helgkursen Att skriva för barn, 8/6-10/6 2007, tipsade Nenne Grkovic om ett dokument han kallade “kompost”, där han sparade slängda textbitar och dylikt, som han tog bort från sitt manus men ändå behöll i “kompost”, ifall han senare skulle kunna få användning för dem, någonstans, någon gång. Idén i sig var inte ny för mig men just benämningen “kompost” var det.

Tidigare hade jag alltid sparat slängda textstycken i dokument kallade “överblivet” respektive “ratat”. Kompost låter positivare. Speciellt som Nenne Grkovic förklarade bildspråket, symboliken i ordet, att det var ett dokument med allt möjligt skrivet som man senare kan få upp något riktigt matnyttigt ur, liksom man tar mull ur komposten ute i trädgården som tidigare bara bestått av slängda matrester eller andra slaggprodukter.

“Sammelsurium” är namnet på ett annat slags dokument som jag använder mig av aktivt nu under skrivandet av bok Tusenskönan. I Sammelsurium lägger jag texter, brottstycken av dialoger och andra slags fragment, som jag vet att jag ska använda mig av längre fram i bokprojektet men som ännu inte fått någon bestämd plats. Det blir precis som namnet anger ett sammelsurium av godbitar, som bara väntar på att hitta rätt kontext.

Att slösa på ord

När jag hittat “ordmätare” på diverse sidor, bestämde jag mig för att – för kul skull – själv räkna antalet ord och se hur mycket jag egentligen skrivit. Mätarna till mina nuvarande två böcker finner du längre ned på sidan till höger. Böckerna hör samman, men jag tror inte att det blir en trilogi, i alla fall inte i nuläget. Det har inte alltid varit som det är nu.

Till en början var det en bok. Sedan ökade det, blev två och sedan tre och fyra böcker innan det halkade tillbaka ned på tre böcker. Plötsligt bestämde jag att jag skrev en trilogi. Innan dess hade jag ratat hela den gamla versionen och startade på nytt med bok ett i den nya trilogin. Nu har jag förkastat trilogin och börjat om på nytt. Detta skeende, alla böcker och bokturer inräknade, har utspelat sig under snart ett år. Jag är för närvarande på dag 338. Men räkningen är lite oklar; det beror på vad som är början...

Jag tror bestämt att detta är något som händer för opublicerade författare (kan jag vara så djärv att jag vågar kalla mig själv så?). På något vis vill de skriva Den Ultimata Boken och därmed börjar de om och börjar om...

Dessutom har de så mycket att berätta, att de inte kan begränsa sig och kalla det mesta för “bakgrundsfakta” och låta det bara skina igenom i boken, utan låter det i sin entusiasm och iver ta över boken.

Det kan också ha att göra med odisciplin och ovana. Det tar kanske några böcker innan man är tillräckligt van och har hittat sitt alldeles egna arbetssätt. För att göra som jag gjort hittills tar inte bara massor av energi; det är oerhört tidsödande.

Och det är ett väldigt slöseri på ord.

Första kaserade romanen var på 237,273 ord. Notera att maxantalet ord på mina ordmätare är 120,000 ord. Det maxantalet är dock taget något ur luften, efter att ha tittat runt på andra “ordmätarsidor”. Onödig statistik? Kanske. Men det är roligt att veta hur många ord man slösat bort. Övning ger färdighet. Vad mycket färdighet jag måste ha fått i och med alla dessa övningar (notera mitt smått sarkastiska tonfall).

Trilogins statistik:

bok ett: 27,828 ord

bok två: 10,231 ord

bok tre: 8,923 ord

Tackochlov att trilogin inte blev längre än den var, innan jag tänkte om! Fast, tada, jag hade en fristående sequel! Där var handlingen dock tagen direkt från första kaserade romanen nämnd ovan, så den räknas inte, men för den nyfikna kan jag tala om att den var på 45,351 ord.

Den ivrige matematikern har nu raskt räknat ut att trilogin var på sammanlagt 46,982 ord.

Lägger man samman första romanen med trilogin blir summan 284,255 ord. Tala om att slösa på ord!

I februari 2006 såg jag namnet på huvudpersonen på en registreringsskylt för barnvagnar.

I april 2006 började jag skriva och lade deadline ett år senare. Dock insåg jag att jag börjat på fel sätt, lade skrivandet åt sidan och bara tänkte istället.

I augusti 2006 kom jag på hur jag skulle göra, allting föll på plats inne i huvudet och jag började skriva på romanen på riktigt.

Dag 147 (räknat från augusti 2006) började jag skriva på första boken i trilogin, och det var således dagen som jag ratade i stor sett allt jag skrivit tidigare.

I april 2007 lade jag trilogin åt sidan och började om på nuvarande bokprojekt MK.

I början av juni insåg jag att jag måste skriva bok Tusenskönan innan jag kunde fortsätta på bok MK eftersom bok MK byter POV, och nya POV-personen har varit med om massor som berättas om i Tusenskönan som utspelas tidigare. Och där befinner jag nu, 320,543 ord senare (MK: 29,870 och Tusenskönan: 6,418).

Det måste finnas ett effektivare sätt att jobba på!

Till mitt försvar måste jag dock tillstå att jag verkligen lärt känna huvudpersonerna, de viktiga bipersonerna, miljön, och all annan slags bakgrunds- och vid-sidan-om-fakta. Jag tror mig också blivit något mer rutinerad i mitt skrivande, och vet (någotsånär) vad som fungerar för mig. Tror jag. Kanske.

Och ja, jag gör narr av mig själv. Det är befriande!

Konsten att vila i texten

På sista tiden har jag haft fyra problem med mitt skönlitterära skrivande.

Det första problemet jag haft kan egentligen sammanfattas i ett enda ord: stress.

Jag har stressat fram, skrivit actionactionaction, överdrivet snabbt, och inte vågat, velat, eller kunnat vila i texten. Av någon anledning har jag känt “det är bråttom” och så svårt det är att inte ge vika för den känslan!

Det är bara att inse att idéerna och tankarna kommer i blixtfart, men skrivandet är en mödosamt långsam process (om än positiv sådan), där det gäller att få fatt i de där tankarna man hade för ljusår sedan och försöka få ned dem på papper.

Jag skriver gärna snabbskrivet, för att komma ikapp mina tankar. Därför vill jag gå tillbaka efteråt och fylla i, men samtidigt känner jag att texten kan stå som den är – även om det blir en helt annan text än den jag faktiskt vill ha. Å ena sidan nöjd å andra sidan mycket missnöjd.

Det andra problemet jag haft är följande: jag har hårddragit “show, don't tell” till den punkt att jag bara berättar vad som sker och inte ens låter läsaren få höra huvudpersonens inre dialog eller reflektioner.

Det fungerar när jag skriver bilderbokstexter, men det fungerar inte när målgruppen är unga vuxna.

När jag nu äntligen efter kort intervju av huvudpersonens bäste vän lagt ännu en pusselbit i det pussel som är huvudpersonen, kunde jag börja skriva om honom i första person, ännu en gång, och den här gången känner jag att jag hittat rätt. Men han går väldigt långsamt fram i handlingen, för han har så mycket han vill berätta och säga. Jag ska bara vänta och lyssna och skriva ned det han säger...

Där är så lätt, så lätt att falla för den gamla fällan “bråttom, bråttom” och halka vidare, sluta lyssna och komma upp i actionaction igen, men nu vet jag att han finns där och gärna berättar. Om jag bara lär mig att stanna upp, vila i texten och lyssna, förlika mig med tanken att jag måste låta berättelsen ta tid, och förlika mig med att han berättar på det sätt han vill berätta och inte på det sätt jag actionaction-tänker.

Jag om någon borde veta att han är den slags människa som gör saker som han vill.

Där har jag mitt tredje problem (som jag ser det just nu) och det är just det: vilken slags första person är den rätta? Vilken är egentligen huvudpersonens röst? Nu tror jag mig hittat den och jag hoppas verkligen att jag har rätt – och därmed kommer jag fram till mitt fjärde och sista problem: att våga lita på min egen förmåga.

Jag litar inte på att mitt språk fungerar, när alla författare har sitt eget språk och det inte finns något rätt eller fel. Så lätt och smidigt det vore med ett facit, en mall att gå efter. Men det skulle också bli bra mycket tråkigare!

Sammanfattningsvis alltså: vila i texten, ta dig tid att lyssna inåt, låt berättelsen ta tid, lita på dig själv, dina romankaraktärer och deras förmåga såväl som din egen.

Första person som intelligent utmaning

Vissa dagar är som långa startsträckor. Jag vill skriva men jag kommer ingen vart. Därför söker jag hos andra efter svar som jag egentligen vet att jag bara kan hitta hos mig själv.

Jag surfar från blogg till blogg, förundras över att det finns så många författare och författarwannabees som skriver om sitt skrivande, med mer eller mindre distans, mer eller mindre ingående om de egna projekten. Jag läser och surfar vidare och läser mer, läser igen, läser om, hoppar fram och tillbaka mellan bloggarna. Tror att någon ska komma med det Ultimata Svaret. Hur gör man när man vill skriva men ratar det som kommer, otåligt suckar och omedelbart slänger åt sidan, omedelbart kaserar?

Gång efter gång inser jag att det är tilltron som saknas: tro på dig själv, tro på det du skriver, lita på magkänslan. Hur många är det inte som säger det? Det är helt rätt, men förbaskat svårt att komma dit!

Jag har i alla fall börjat skriva skrivarjournal, skrivardagbok, där jag diskuterar skrivandet med mig själv. Det rekommenderas varmt! Plötsligt kommer man till insikter, plötsligt tömmer man ur sig saker som hjälper, plötsligt inser man hur mycket man egentligen tänker kring vad man skriver, inser att reflekterandet finns där och gärna vill komma ut.

Återigen: hur gör man?

Hur gör man när man har texten precis om hörnet, när man vet precis vem man ska skriva om men inte har hittat den personens röst ännu?

Tidigare tyckte jag att första person begränsade, att skriva i jagform gjorde texten banal, tänkte jag. Nu tycker jag helt annorlunda. Om första person utnyttjas på rätt sätt kan man nå långt. Se bara på Gene Wolfe och hans förstapersonsskildringar. Han är för övrigt en rekommendabel författare, som verkligen kan hantverket och har tillräckligt med talang för att göra allt han skriver till konstverk; han visar att författande är konsthantverk, ett kreativt, mångfascetterat underverk.

När något berättas i första person kan det verka rakt och ärligt, men man har ingen aning om hur mycket som filtreras, hur mycket som är sanning och om huvudpersonen (jagpersonen) minns rätt eller inte, om hon eller han berättar som det var eller inte, glömmer relevanta saker eller rentav ljuger för läsaren.

Tidigare läste jag blint, litade blint på berättaren, eller jagpersonen i de fall det är första person, och skrev på samma vis i jagform. Men en tillräckligt intelligent författare litar på sin läsare, litar på att läsaren inser att där är något lurt (när så är fallet). En bra författare litar på att läsaren är precis lika intelligent som en själv, om inte intelligentare.

Första person utmanar läsaren. När man – författaren – kommit så långt, för första utmaningen ligger i att skriva i första person.

Jordgubbar, solsken och skrivande

Jordgubbsplockning har jag ägnat mig åt i dag. Underbart med doften av jordgubbar och att man kan äta färska bär medan man plockar. Tyvärr finns det en nackdel med jordgubbsplockning och det är att man måste sitta på huk. Andra får kanske ont i ryggen, men jag får förskräckligt ont i vader och anklar, så det blev till att stå böjd ibland och huka sig ibland, och ändra ställning ofta.

Det var den allra sötaste sorten som heter polka. Drygt fyra liter blev det för min del, där priset är ca 15 kr/liter. Säbygubben heter stället vi plockade på, besök gärna deras informativa och uppdaterade hemsida eller ännu hellre, åk dit och plocka själv! Se bara till att ha tur med vädret!

Det var lite molnigt men solen sken när vi var där. När vi packat ihop fikakorgen och hade åkt iväg inte mer än en liten bit, började det regna. Snacka om tur med vädret!

Vad gäller mitt skönlitterära skrivande går det inte en dag utan att jag tänker på det. Någon skrev att som författare är man upptagen 24/7 och det stämmer bra! Allting kan omvandlas i huvudet, allting kan associeras till och användas i skrivandet. Det ger en extra dimension till livet, helt klart! En dimension som jag inte vill missa för allt smör i Småland!

Apropå skrivande vill jag tipsa om en sida som inte ser mycket ut för världen men innehåller massvis med matnyttigt, bland annat nummer 3 i Table of Contents – listan till vänster – där gömmer sig inte mindre än 281 stycken skrivövningar, kallade “exercises”! Länk finns här.

Norsk vampyr fyller 467 år!

I dag fyller den multitalangfulle japanske artisten Gackt år.

Jag beundrar honom på grund av hans otroliga musikaliska talang och det breda register av olika slags musik han kommit upp med under åren. Det gör heller ingenting, tvärtom, det blir ett plus, att han inte bara kan sjunga, komponerar sin egen musik, spelar flertalet instrument och kan flertalet språk, utan också har sitt eget smyckesföretag, gör tevereklam, varit skådespelare i tv-serier och filmer, och mycket annat.

Eftersom han gärna vill omge sig med något av en mystisk air har han aldrig officiellt uppgett sin sanna ålder. Runtom i världen och runtom på nätet gissas det, förstås, och vad som kommit upp flest gånger är fjärde juli 1973. Med andra ord fyller han 34 år i dag!

Det enda Gackt yttrat officiellt angående sin födelsedag är att han är norsk vampyr, född 1540, och det årtalet har han hållit fast vid under alla gånger han blivit intervjuad och frågad om just sin ålder. Ska man tro på honom eller ska man tro på (mer eller mindre illvilliga) rykten? Nog måste han väl själv veta bäst?

Således:

Stort grattis på din fyrahundrasextiosjunde födelsedag. Gackt-san!

Det finns mängder av fansajter tillägnade Gackt, på många olika språk. Men om du vill veta mer om honom rekommenderar jag starkt hans nya officiella hemsida. Introt tar bra lång tid att ladda upp men det är verkligen värt det eftersom man, när introt spelas upp, får se Gackt i alla hans skepnader. I och med den här nya hemsidan har han förresten skaffat sig en ny look, och som det står i början av introt är han “reborn” – i och med sin senaste födelsedag!

För det är också det fascinerande med den här artisten:

han byter look – hårfärg, hårlängd, ögonfärg, klädstil – lika fort som en gris blinkar, eller i fallet med Gackt – lika fort som en androgyn vampyr suger ur dig allt ditt blod.

Officiell hemsida: http://gackt.com/

Det ständigt lika informationsgivande: http://en.wikipedia.org/wiki/Gackt