Uppdateringar: en spökhistoria och en fantasyberättelse

Jag har uppdaterat två berättelser på Wattpad. Den ena historien kallar jag för Stenstatyn, och den skrev jag början på för flera år sedan. Förutom de två första kapitlen, skrev jag även fragment och delar av fortsättningen, samt att jag gjorde en synopsis och lite kringarbete med karaktärsbygge, och annat runt omkring. Det är en fantasyberättelse, från början menad att vara en roman.

Den andra historien heter The Illegitimate Son of Gods. Jag har gett den en egen sida här på bloggen. Det är en del av en novellsamling, där alla noveller är länkade. Jag är lite osäker på vilken genre den tillhör. Det är en spökhistoria, men samtidigt händer så mycket annat att den snarare kan kallas fantasy eller paranormal. Vad definerar en paranormal historia, egentligen?

Hur som helst, jag har uppdaterat båda dessa med nya delar.

Vad gäller The Illegitimate Son of Gods är den inte heller nyskriven; jag skrev mycket av berättelsen för ganska många år sedan nu. Översättningen till engelska är dock ny. Jag tänkte översätta de delar jag skrivit, och sedan fortsätta på berättelsen, direkt på engelska.

Surfa gärna i väg och läs och kommentera. För att kunna läsa måste du vara medlem. Det kostar ingenting, och du behöver inte lägga upp några berättelser själv; det räcker att du följer andra.

Via bilden ovan och bilden nedan kan du också läsa direkt i det här blogginlägget. Tryck bara med muspekaren på respektive berättelse, så ska du kunna läsa åtminstone inledningen och det första kapitlet. Men vill du läsa vidare gör du det på Wattpad.

Oavsett om du bara läser här eller också läser fortsättningen på Wattpad, så tar jag tar gärna emot kommentarer, om dessa mina två historier är något att satsa på eller inte. Och så är jag förstås nyfiken på vad du tycker!

Skrivpuff: Utmaning 64: Skriv om att sitta fast

Jag har suttit fast ganska länge nu. På flera olika vis. Men alla har gemensamt att de handlat om mitt kreativa skapande. Det var länge sedan jag skrev på något av mina bokprojekt och länge sedan jag målade eller tecknade. Tills igår.

Det är fruktansvärt jobbigt att sitta fast. Det kan vara frustrerande på många vis. Särskilt som det kreativa skapandet är något som får mig att känna mig fri, att känna glädje och lycka och må bra. Så igår fick det vara nog.

Tidigare prioriterade jag allting jag skulle göra som lika viktigt. Det funkar inte. Jag tog en ordentlig funderare på vad som VERKLIGEN är viktigt att göra på min fritid. Längst upp kommer mitt sociala liv, umgänget med familj och vänner. Givetvis. Vad skulle kunna vara viktigare. Men på andraplats kommer det kreativa skapandet. Skrivandet. Målandet/tecknandet. Projekten är några stycken. Men det är bra att kunna alternera när inspirationen sviker på det ena… då kan man övergå till det andra.

Gällande skrivandet är det tre: Tusenskönan, BÄ, och dagens skrivövning från Skrivpuff.

Målandet är det fyra. En pågående tavla, illustrationer till barnboksprojektet HSBF, Illustration Friday och Inspire me Thursday. De två senaste projekten skriver jag om här och här på min LiveJournal. Överhuvudtaget, om ni vill läsa mer om mina målarprojekt, läs min LiveJournal!

Så sedan igår sitter jag inte fast längre! Jag skrev på Tusenskönan igår. Jag målade på "Inspire me Thursday"-ämnet för veckan igår och idag. Jag är på gång igen och det känns underbart! Jag sitter inte fast längre!

BÄ - arbetsmetod och fragmenterat resultat

Idag har jag skrivit på BÄ. Nära nog en sida har det blivit, eller 334 ord. En början, om än blygsam sådan.

Arbetsprocessen med BÄ påminner mig om processen med ett annat projekt som jag hade för några år sedan. Det var en kortroman som vi kan kalla D. Den skrev jag också i fragment och etapper. Inte lika utdragna som med BÄ dock. Det mesta av D skrev jag på Gotland, sommaren 2000, i en liten svart anteckningsbok.

Jag tycker om att skriva fragmenterat. Snabbt byta mellan att skriva på dator och på papper. Skriva ut det jag skrivit hittills på datorn och sitta och kladda på fortsättningen på det vita papperet med de svarta tryckbokstäverna. Kladda till det hela med pilar och inflikningsstreck. Skriva stort och smått om vartannat. Skriva med olika pennor beroende på humör. Mest med bläckpennor dock, men ibland med tusch eller blyerts. Helst med bläck (i någon färg), näst bäst är blyerts och sämst är tuschpennor.

Fragmenterat. I smådelar som fogas ihop till en helhet. Det dumma är kanske att det inte alltid blir mer än fragment. D är en helhet, men ändå i delar, delar av prosa, delar av prosalyrik, delar av poesi. Kanske är det därför den bara blivit refuserad, för att jag blandar poesi och prosa, i något som jag kallar "kortroman". Nu lutar det nästan åt att BÄ blir på samma vis. Men kanske ska jag bara kalla det för första utkastet, det som har poesibitar i sig, och sedan omvandla poesin till prosastycken? Eller skulle NI läsa en roman som i delar bestod av poesi?

Där kan jag kanske luta mig lite åt, och vifta lite med det som Sigrid Combüchen skrivit - och fått utgivet märk väl. Men hon gör det så mycket mer elegantare. Mer proffsigt. Men jag å min sida är bara på ett första utkast, en första version av romanen. Så jag kanske inte ska fundera så mycket, bara skriva på. Fragmenterat eller inte. Först och främst måste det bli en helhet för mig själv.

Fragmenterad dagsrapport

De senaste dagarna har jag botaniserat bland tidskrifter och tidningar på biblioteket såväl som på nätet, i jakt på att hitta ställen att publicera noveller och dikter på. Jag fortsätter att läsa mycket skönlitteratur, har kommit in i en riktig lässväng - det är jättekul!

Idag renskrev jag det jag skrev i oktober på BÄ, ser till att samla allting på ett och samma ställe i samma dokument, så att jag kan gå vidare och bli kreativt skapande i projektet.

Jag har också skrivit dikter, lösa fragment på ett uppslag i en anteckningsbok. Har (överambitiösa) planer på att skriva "dagens dikt" var dag (i en obestämd period) framöver.

NaNoWriMo eller inte...!?!?

Jag velar fram och tillbaka. Ska jag vara med på NaNoWriMo i år eller inte? Det finns för- och nackdelar med både och. Jag har pågående projekt så att börja på ännu en roman verkar mer än lovligt dumt med tanke på hur arbetsamt det redan nu är att prioritera mellan de olika skrivprojekten. Redan nu är jag mer eller mindre förlamad i mitt skrivande. Jag jobbar bara på BÄ nuförtiden, ytterst långsamt, dessutom.

Just nu renskriver jag (idag och igår), och det när jag tänkte skriva allting för hand först (vilket jag också redogjort för i tidigare inlägg här på bloggen) men med goda anledningar – för att det blivit fel i det handskrivna och jag måste skriva om det för att få reda på saker och ting, städa i det kaos som blev efter bara några sidor, då jag kom på hur handlingen skulle utveckla sig efter att jag börjat på ett annat slags handling… Började alltså åt ett håll och fortsatte på ett annat. För att få ihop det måste jag börja i rätt riktning, och sedan återvända till fortsättningen som jag skrivit. Vanligt redigeringsarbete med andra ord, snabbt sådant, för att sedan kunna fortsätta som jag tänkt mig, och i anteckningsboken och för hand.

Men jag vet fortfarande inte om jag ska vara med i NaNoWriMo eller inte… Utmaningar klistrar sig fast, och jag har svårt att inte anta en utmaning, särskilt av sådant här slag – när det gäller skrivande! Dessutom skulle det kunna trigga igång mig skrivarmässigt och fantasimässigt… Frågan är hur snävt jag ska ta mig an regeln att det måste vara något helt nytt. Om det är en av många berättelser som bildar BÄ – fast en berättelse som är fristående – skulle det vara enligt reglerna att skriva på en sådan under NaNoWriMo?

Någon som vet?

Samit Basu: Simoqins profetior

Jag har just läst ut Simoqins profetior av Samit Basu, i en svensk översättning. Låt mig först bara säga några ord om översättningen: den var bra, innehållsmässigt, men o, så slarvigt gjord! Jag vet inte hur många gånger jag hittade slarvfel – bokstäver som bytt plats, ”lugnt” stavat ”lungt” och dylika idiotier som lätt kunde ha avhjälpts med en stavningskontroll, om nu korrekturläsning vore för mycket att begära.

När nu det är överstökat, låt mig fortsätta med själva boken. I början gav den ett något rörigt intryck, men allteftersom jag kom in i boken hängde jag med i de olika parallellhandlingarna utan problem. Det är en bok med både humor och allvar. Många referenser till allslags mytologi skymtar förbi, och boken är i mycket humoristisk och rolig att läsa. Den är väldigt fantasieggande. Jag försöker skriva något åt samma håll genom BÄ – ta inspiration från allsköns myter och skapa en kavalkad som känns nydanande, trots gammalt tema – kampen mellan ont och gott. Men är det onda verkligen ont i Simoqins profetior och vad är det egentligen som händer?

Det är inte det slags bok där man verkligen kommer nära en huvudperson och bara följer den personens inre känsloliv, fäster sig vid det och läser historien som om man var den personen, utan något helt annat, men Simoqins profetior har så många andra kvaliteter.

Samit Basu (länk till hans hemsida) är indier, vilket märks mycket väl i namnen på personer och platser. Det ger en extra dimension åt boken, och gör att den sticker ut jämfört med annan fantasy som ofta har helt av författaren påhittade namn. Jag gillar de indiskt-klingande namnen.

Simoqins profetior av Samit Basu är den första boken i en trilogi, varav de två andra delarna finns på originalspråket engelska, men inte på svenska – än. De är överhuvudtaget svårhittade på nätet. Om någon hittar en bra sida att köpa dem på online på svensk sida för billigt pris, hojta till!

Trilogin heter ”GameWorld Trilogy” och det om något säger att allting inte är vad det verkar… Är allting bara ett spel, eller hur hänger saker och ting ihop – egentligen?

Jag ser mig ivrigt omkring efter fortsättningen, andra boken som heter The Mantocore’s Secret och tredje boken därefer, The Unwaba Revelations. Nu har jag verkligen fått mersmak, både på fortsättningarna av den här boken och att läsa fler böcker av Samit Basu.

Skolkänsla

Jag satsar på BÄ igen. Igång igen. Jag går igenom The Novel Notebook och fyller i.

I tisdags jobbade jag på plotten – skrev massor på vita A4 med blyerts. Härlig känsla att skriva för hand på vitt, blankt papper. Sedan bestämde jag mig för att utveckla plottbiten genom att använda mig av The Novel Notebook (här finns den som PDF).

Under genomgången av The Novel Notebook skriver jag i ett randigt A4-block. Det var länge sedan sist. Annars har jag hållit mig till A5-block med rutade papper under sista året (om man bortser från de färgglada randiga A5-anteckningsböckerna). Det var så länge sedan jag skrev i randiga kollegieblock att det ger en (något nostalgisk) känsla av skola och skolmiljö. Fem sidor har det blivit hittills och jag har bara hunnit till ”Settings”. Bara att köra på!

Tänkte försöka med en ny strategi. Utveckla och göra klart plotten först och sedan skriva. Där tror jag att det är bäst att skriva för hand i block eller anteckningsböcker, där jag verkligen inte kan rätta mig själv, korrekturläsa eller redigera på något smidigt sätt – såsom man kan göra på dator. Det jag skriver står kvar, helt enkelt, och det enda jag kan göra i det läget är att fortsätta skriva, föra handlingen framåt. På det viset får jag ett helt första utkast färdigt innan jag sätter mig att renskriva vid datorn och därmed börjar tänka ”korrekturläsare” – peta och fila på stort och smått, alla formuleringar och ordval hit och dit. Så att jag inte fastnar i redigerande, helt enkelt. För det är min stora fälla nummer ett. Den ska jag undvika den här gången.

Haha, strategi! Äntligen en strategi som borde funka, väl?

Jag ska göra mitt bästa.

Och läsas och läsas och läsas

Nu har jag kommit igång att läsa böcker igen, skönlitterära böcker. Det var i juni senast, annars. I alla fall om man tror mina läsdagböcker – som jag under senaste månaderna förlagt (men nu hittat igen)… Så det kan tänkas att en och annan barnbok som jag läst inte blivit ihågkommen.

Hursomhelst kom jag igång med Håkan Nessers Koreografen nu i september, och sedan jag läst ut den högst läsvärda boken blev jag ivrig och ville läsa mer och mer och mer… Bokmalen i mig som slumrat alltför länge väcktes till liv. Nu ska här läsas!

Efter Koreografen har jag slukat Agnes von Krusenstjernas bok Höstens skuggor som bara var påbörjad. Nu – i dag – har jag läst ut den. Raskt har jag kastat mig över nästa redan påbörjade bok, Simoqins profetior av Samit Basu. Snart har jag bara hälften kvar av den boken. Här går det undan.

På en hylla under vardagsrumsbordet, eller på den undre skivan av vardagsrumsbordet för att vara korrekt, har jag en hög böcker jag lånat av familj, vänner och bekanta, vissa för evigheter sedan, som jag nu SKA läsa ut – efter Simoqins profetior (som är min egen bok).

I och med läsandet väcks mina egna tankar och fantasier till liv igen. Med ens blir det lätt att skriva på DF. Plötsligt sätter jag igång att plotta BÄ. Och vips ser jag landskap och människor och allsköns ting framför mig – i fantasin. Nu ska här skrivas…! (Och läsas och läsas och läsas...!)

Måndagsrapport, dagsrapport

Dagsrapport. Jag är igång igen. Måndagar är tillägnade målande, men jag har ändå skrivit lite.

Äntligen har jag satt fart med illustrationer till barnboksprojekt. DF är projektet jag målat till.

Först ett par skisser i blyerts, sedan en akrylmålning på pannå, bara påbörjad, måste tilläggas. Den är långtifrån klar än, men jag lägger ändå upp den här som den ser ut just nu. En skiss i all enkelhet.




Som DF ser ut just nu är det några få korta meningar på var sida med bilder till, en bok riktad till de små – mellansmå – barnen, runt fem kanske. Möjligtvis skulle det gå för ett duktigt och försigkommet barn att läsa själv, för den skulle fortfarande vara spännande för barn i början av skolåldern. Så har jag tänkt mig.

När jag jobbat klart för dagen med illustrationen ägnade jag en stund åt att skriva på sagan också. Den har än så länge bara börjat så mycket kan hända än. Eftersom det är en spin-off på BÄ är jag lite osäker på hur långt handlingen ska fortgå och hur mycket som verkligen ska höra samman med BÄ. Det visar sig, förhoppningsvis.

The Book Show & Write Place

Jag målar exotiska djur på sten istället för att skriva. Det är ett av mina sätt att prokrastinera på – apropå Romanloppets inlägg om detsamma. Läs mer om mitt målande på sten här.

Jag har börjat skriva lite smått dock. Dels har jag skrivit någon halv sida för hand på BÄ, dels har jag börjat på ett par noveller och dels funderar jag på andra projekt av olika slag. Jag har köpt mig en ”sju ämnes”-bok, en anteckningsbok med sju delar, avskärmade med flikar. Där tänkte jag skriva sju noveller – dels från gamla idéer som jag ska realisera och dels från nya idéer som får komma framöver.

Jag har schemalagt vardagen och vardagsveckan, delar upp fritiden i stunder om målande, stunder med tecknande och stunder med skönlitterärt skrivande. Jag hoppas kunna genomföra vad jag företagit mig. Nu handlar det om att ändra vanorna och sedan behålla nya vanor, istället för att hoppa mellan olika sätt att göra det hela på. Nu vill jag verkligen hitta något som äntligen funkar för mig. För mig. Inte för andra. Så jag ska prova mig fram till en strategi som funkar för just mig, utifrån mitt liv just nu, istället för att snegla på andra författare och deras vanor. Det ska jag klara (peppar mig själv).

Jag har hittat The Book Show på youtube (tack vare Att skriva om) och ännu kuligare – The Write Place. Inspirerande och roligt att titta på!

Ännu en pusselbit

Av olika anledningar, t.ex. brist på disciplin, har det inte blivit något skönlitterärt skrivet sedan sist jag bloggade. Men nu i morgon måndag börjar vardagen igen – semestern är slut – och därmed får jag ett ypperligt tillfälle till att ta tag i disciplin och rutiner igen.

I dag fick jag dock inspiration till BÄ – kom på att det finns en del av den historien som jag kan skriva ur flickan Amanthes synvinkel. BÄ är ett fragmenterat projekt, som består av flera olika berättelser, pusselbitar i ett större sammanhang, ett pussel (långtifrån färdigt men som ska bli färdigt). Just för att det är flera pusselbitar passar det bra att lägga till ännu en huvudperson som får berätta sin syn på och sin del av historien.

Läs mina tidigare inlägg rubricerade BÄ om ni vill veta mer om det här bokprojektet. Jag kommer att skriva mer om det i framtiden eftersom det just nu känns som det som är lättast att skriva på. Jag har ju som bekant fastnat i projekten med Maximilian. Så istället satsar jag just nu på BÄ (och funderar vidare på Tusenskönan i bakhuvudet).

I morgon ska jag skriva i 23 minuter enligt 23-minutersmetoden på BÄ utifrån Amanthes synvinkel (överger det långsamma ökandet för en rutinmässig 23-minutare istället). Mer om henne och om hela BÄ-projektet följer i senare blogginlägg. Läs dem gärna!

Till den tickande äggklockan

Det känns väldigt bra nu efteråt. Jag gjorde vad jag föresatt mig att göra.

Igår satte jag äggklockan på fem minuter och sedan skrev jag. Resultatet blev rostigt och förmodligen ingenting som jag kommer att använda mig av, men jag skrev! Jag skrev i fem minuter prick och för en gångs skull följde jag min tänkta plan – gjorde som jag tänkt mig. Det kändes enormt bra.

Idag satte jag också äggklockan. Denna gång på sju minuter. Jag tänker öka successivt men är också väl medveten om att det är dumt att öka för snabbt. Så jag tänker inte öka antalet minuter varje dag, bara lite då och då. I alla fall satte jag äggklockan även idag och satte igång att skriva. Tills klockan ringde.

Precis som igår hoppade jag till när ringsignalen kom, fastän jag hela tiden hade koll på hur lång tid det var kvar innan den skulle ringa. Jag skrev konstant i sju minuter! Jippi! Och dessutom suktar jag efter mer, vill skriva mer redan nu, men det får vänta till imorgon. I dag får jag inte skriva mer! Istället får jag längta till i morgon!

Det jag skrev idag kan jag dessutom använda mig av, med lite redigering kommer det att funka bra! Både det jag skrev igår och det jag skrev idag har jag redan klippt in i stordokumentet. Dokumentet för BÄ, för det var det projektet jag skrev på. Det är det mest fragmentariska och just därför det projekt som det är lättast att skriva på såhär spontant och utan planering.

Jag gjorde vad jag föresatt mig att göra. Nu är det bara att fortsätta!

Grubblar och grubblar och grubblar

Vad har hänt sedan sist jag bloggade?

– Mycket privat, men på skrivarfronten då? – Det har blivit några haikudikter, andra diktfragment, och en halv handskriven sida på BÄ.

Arbetet med Tusenskönan är stillastående, men jag tänker…

Jag tänker på alternativa lösningar, för att ha med en våldtäkt i en bok (läs i detta inlägg och i det här) – hela boken blir ju om det – OM det nu var en våldtäkt och inte bara Maximilian som missuppfattade? Jag har funderingar på att utnyttja det på något vis; det vill säga dra fördel av att jag skriver i första person…

– Skulle det vara en riktig våldtäkt… Det är för stort för att ignorera, och det måste få konsekvenser och det gör att hela boken delvis handlar om just det, och jag är inte så säker på om jag vill det. Det är ju ändå inte det ämnet jag vill diskutera i min bok!

Så jag har verkligen FASTNAT! Vet varken ut eller in, och funderar och grubblar. Dessutom vill jag inte ha så sorgligt slut på boken, men heller inget happy end, så även det är sådant jag funderar och grubblar kring. Kommer inte direkt någon vart, dock – än!

I efterdyningarna av One Leaf Rides the Wind

Jisses, jag hade helt glömt bort att inte alla förlag svarat på mina manusutskick till barnbok 2.

Precis nyss fick jag svar, i form av ett mejl, från ännu ett av förlagen, som sade att de var för litet förlag för att ge ut boken och att de dessutom redan hade bestämt utgivningen för lång tid framåt. Dessutom ursäktade de sig för det sena svaret med att de var ett så litet förlag.

Nåja, jag köper deras ursäkter och deras refusering. Det är bara att fortsätta att skicka in till andra förlag. Kanske måste jag först göra bilderna till barnbok 2, eller snarare till barnbok 1 eftersom de hänger ihop, om än lite löst (vilket gör att de kan läsas fristående) och gå på att skicka in ettan innan tvåan, trots att de som sagt är fristående. (Jag har skickat in ettan tidigare dock och bara fått refuseringar på den med.)

Nej, jag får sluta satsa på barnbok 1, 2 och 3, och gå på någon helt annan idé istället. Böckerna är ändå inte speciellt originella…

Kanske skulle det bli bättre att fortsätta att illustrera och sedermera skicka in barnboksprojektet som är en sidohistoria till BÄ (eller en del av BÄ beroende på hur man ser det) som vi kan kalla DF. Det är inte färdigskrivet än, men jag känner verkligen för historien. Den är spännande och den är skriven på lite speciellt vis. Jag vet inte om jag ska behålla den delen eller inte.

Just nu är den nämligen uppbyggd på rader och stavelser. Det är stycken om tre rader vardera, där varje rad har 5, 7, 5 stavelser. Lite som haiku, och inspirerad av en barnbok jag läste i juni 2007, skriven av Celeste Davidson Mannis & Susan Kathleen Hartung. Den barnboken heter One Leaf Rides the Wind, en vacker och poetisk bok – även i teckningarna.

Dessutom har jag redan börjat göra illustrationer till DF, i alla fall en – akrylmålning på pannå – som jag jobbar på för närvarande.

Trassliga tusenskönor

I dag har skrivandet bestått av två delar. Det första var arbetande med The Novel Notebook. Trassligt är ordet för att beskriva hur det kändes att jobba med den biten. Jag har fastnat och vet inte hur jag ska bena ut det. Jag har massor av frågor men tycks inte vara kapabel att hitta svaren. Kan Maximilian verkligen agera på det och det sättet, och hur är egentligen relationen mellan honom och B…? Sådana saker frågar jag mig, och det hela känns bara trassligt och smått oöverstigligt.

Den andra delen av dagens skrivande har inneburit renskrivning av gammalt material. Det var delar av BÄ som jag bara har på flera år gamla anteckningar, lösa papper samlade i en plastficka. Det kändes bra att skriva oavbrutet en stund, även om det bara var gammalt som renskrevs. Jag fick ner drygt en sida text, som jag sedan skrivit ut. Jag tänkte läsa igenom allting jag skrivit av BÄ hittills, vilket verkligen är ett pussel, och fortsätta att skriva, bena i fragmenten och pussla fram det som ska bli novellsamlingen. Just nu känns det roligare än Tusenskönan, men jag vill verkligen komma igång med Tusenskönan också… Fast trasslet stoppar mig… Något tips på hur man trasslar ut sig?

Underbara målande!

Jag har mest bara målat de senaste veckorna. Allt målande har varit underbart härligt att ägna sig åt! Ni kan se mina skapelser här.

Hur har det gått med min ”kreativa krav”-lista då?

Morgonsidorna, punkt ett, har inte blivit av alls, så det enda jag skrivit på sista tiden har varit e-post och blogginlägg. Men bättre det än ingenting, väl? Allt slags skrivande är övning, får jag trösta mig med. Ett par gånger har det blivit flödesskrivning också. Punkt sex – att skriva på bokprojekt – har alltså inte blivit av alls!

Någonstans inser jag att det bara är att sätta sig och göra det – att skriva skönlitterärt. Och så blir jag frustrerad över att det som låter så lätt ska vara så svårt, men ändå egentligen är så lätt! Krånglar jag till det? Det är krångligt, för krångligt!

Målandet – punkt fem och sju – har i alla fall gett massor av positivt med sig, bland annat har jag funnit en väl fungerande rutin för det, som jag bara behöver föra över till mitt skrivande också.

Jag börjar nämligen med att göra blyertsskisser i mitt skissblock, snabba skisser på hur saker och ting på ett ungefär ska vara placerade i målningen. Jag gör några skisser, där varje ny skiss formar motivet klarare. När jag har hittat en lösning som fungerar för jag över blyertsskissen till pannån istället. Då blir det ytterligare en revidering. Sedan börjar själva målandet. Först skissande av motivet, sedan bakgrundsmålning och därefter fortsätter jag att måla tills målningen är klar. Fortsätter i olika steg, lite olika beroende på målning.

En sådan avslappnad inställning och process som med mitt målande vill jag hitta fram till i skrivandet. Det är bara det att skisstadiet är så mycket längre i skrivandet än i målandet. Det motsvarar ungefär hela första utkastet av en roman, och en sådan tar tid att skriva. Dock skulle det gå snabbare om jag inte hoppar fram till målandets sista skede medan jag fortfarande har blyertspennan i handen och använder den! Det säger sig självt att målningen (alltså romanen) ser helkonstig ut då!

Motståndet blir till en mur igen, och varför är det så svårt att hoppa över den? Det borde vara som ett enkelt steg. Klagomur! Jag stångar mig mot muren istället för att klättra över den, snacka om dumt!

Målandet har som sagt haft gott med sig. Jag har börjat göra illustrationer till barnboksprojekt. Inte det barnboksprojekt jag hade i tanke i punkt fyra, utan andra, som FDSS och en barnsaga som är en del av BÄ som jag brutit loss och gjort till en egen självständig historia… Därmed har jag uppfyllt en del av listan i alla fall – punkt sju (och punkt fem som är att jag ska måla 19-20 var dag, men jag har målat på alla möjliga andra tider också, på det som borde ha varit min skrivtid…)!

Punkt åtta, promenerande har jag ägnat mig åt, och under de flesta promenaderna har jag fotat. Ni kan se en del av resultaten här.

National Novel Writing Month

Den tredje oktober anmälde jag mig efter visst övervägande till National Novel Writing Month, förkortat NaNoWriMo och mer information om vad det innebär finns här. I korthet kan man säga att man ska skriva en roman på 50,000 ord på en månad, från första till sista november, och det är en tävling där alla som klarar det är vinnare.

Någonstans vet jag med mig att det är ett kanske inte alldeles klokt beslut, eftersom jag borde koncentrera mig på bok Tusenskönan och ingenting annat. För i NaNoWriMo-konceptet ingår att det man skriver under den månaden ska vara någonting nytt som man inte skrivit något på innan.

Fast jag tänker som så, att jag behöver något som triggar igång mig.

Jag har funderat kring vad jag ska skriva på under NaNoWriMo och det första som slog mig var en spinoff på bok Tusenskönan. Men då måste den in i beräkningen, och vad som händer där måste förstås på ena eller andra sättet påverka Tusenskönan såväl som MK (den fristående fortsättningen).

Min andra idé var att skriva på BÄ, fast på en del av BÄ som är helt oskriven. Om ni minns tidigare inlägg om BÄ består den av olika berättelser, som har någonting gemensamt, och således kan sägas vara en novellsamling snarare än något annat.

Vidare funderingar fick mig att börja plotta på BÄ, och nu kliar det i fingrarna – jag vill skriva på historien om Leda, Hed och de andra, men nu har jag ju Maximilian som formeligen skriker efter mig vid det här laget, så länge som jag negligerat honom.

Höststädning i all ära – det finns ingenting som slår skrivande. Jag ska bara ta mig över starthindret, den där smått oöverstigliga muren, och sedan kan jag börja skriva igen. Tänk inte, gör bara. Hört det förut?

Nick, nick.

Liksom ormen som biter sin egen svans

Liksom ormen som biter sin egen svans, går jag i cirklar. Jag återkommer ständigt till samma saker. Gång efter annan trampar jag i samma spår, och inser inte alltid att jag gått där förut, liksom spåren suddats ut på vägen.

Mitt minne sviker, och på samma vis som jag förundras över minnet använder jag mig av minnet i böckerna – minne som en källa till diskussion. Minne som tema. Minne som sorg. Minne som förbannelse.

Ständigt återkommer också snön i mina berättelser. Det måste bero på att jag tillbringade mina elva första år i Umeå, och därför har en speciell känsla för den hårda skaren, för pudersnön inunder när jag med ett krasande trampar igenom, för de glittrande diamanterna över de vita fälten, och de långa blå skuggorna som följer mig när jag går.

Precis som snön återkommer, återvänder jag till samma inspirationskällor. Till musiken och musikvideorna, till bilder och känslor jag känt förut.

Gackts Sekirei ~seki ray~ inspirerade mig 2005 när jag först skrev på BÄ, när det var olika texter, där alla inte hörde samman, på det sätt som jag inser att de gör nu. För som sagt, först senare har det blivit något slags helhet (se tidigare blogginlägg). Förutom att låten är underbart vacker och sorglig, stämningen stark och förunderlig, så är den fantasitriggande för mig, och snön kallar på mig, liksom fotspåren i snön. Detta att se sig själv, med egna ögon och andra ögon samtidigt. Och nu i går när jag såg videon igen, eftersom gårdagens blogginlägg fick mig att söka vidare på youtube, insåg jag att Gackts video kunde ge mig mer.

Jag ramlade över en fansubbad version, med engelsk text, och medan jag läste och lyssnade kände jag att mörkret i låten, speglar sig i mörkret i Tusenskönan. Det mörker jag vill åt, men som jag samtidigt fruktar, och inte riktigt vågar ta fatt i. Det som är svårt att skriva om. Just för att jag vill beröra.

Jag vill gråta, för om jag kan gråta så kan läsaren gråta. Men det är väldigt svårt att åstadkomma något sådant, och därför tänker jag att jag tagit mig vatten över huvudet. Dessutom mår jag bra, och gråter inte alls ofta, och då blir det värre. Men läser man något tillräckligt sorgligt, berörbart, går det ändå. Så det borde gå, även för mig.

När jag ser på Sekirei ~seki-ray~ och lyssnar till texten, undrar jag hur mycket som är omedveten inspiration, hur mycket det man ser, hör, känner, som man inte är medveten om slinker in i ens skrivande, biter sig fast och gör skillnad, blir betydelsefull och kanske rentav tar över. Även om jag skriver medvetet, och inte använder ens ett enda ord utan att vara medveten om valet, finns där massor som jag kanske inte väljer, som ändå bara finns där, som är taget utifrån och redan finns hos någon annan, som nått från någon annan till mig, någon annanstans. Och som nu blir till något annat i mig.

Då tänker jag att det är mixen som gör det till mitt egna personliga. Det är blandningen som blir det originella, snarare än till exempel språket, för språket är väl inte direkt märkvärdigt, ingenting utöver det vanliga, precis som var och en av ingredienserna inte är ovanliga, var och en för sig. Men blandningen, blandningen... Så hoppas jag, i varje fall.

Här är musikvideon med emintent översättning till engelskan av Mina-P som också gjort det geniala draget att bara ha texten enkel, utan konstigheter, rakt upp och ned och med stor stil så man ser vad där står.

Gackt – Sekirei ~seki-ray~

Angående musikvideor: jag ser hellre på en video som berättar en historia, än de som bara är sexistiskt dravel, vilket de flesta amerikanska videor synes mig vara.

Mer och mer inser jag vad musik betyder för mig: utan musik, inget liv. Precis som att skriva är liknämnigt med att andas.

Och Gackt gör underbara ballader, som Last Song, här nedan i en live-version, på piano. Jag tycker det blir mäktigt, bara pianot och sången, ingenting annat. Pianot och den djupa rösten. Det är allt som behövs. Enkelt ger rent, rent ger vackert. På samma vis skulle jag vilja att det jag skrev bestod av något slags enkel, om inte allmängiltig så i alla fall berörande, sanning.

Nedan är en långversion av låten Last Song, men det är värt varje minut av lyssnande, så ge den lite av er tid. För den som undrar vad Gackt egentligen sjunger finns en utmärkt översättning till engelska av Mina-P här.

Och nu vet jag att jag i och med att jag insåg hur man lägger upp videor och bilder på bloggen, har gjort det lite väl ofta, bara för att det är så kul, och jag vill dela med mig av det som berör mig. Jag vet också att ingen, om någon, verkligen lyssnar på det som läggs upp.

Men jag ber er, lyssna i alla fall på den här (lyssnar ni fler gånger kan ni snart göra som jag: sjunga med när ni lyssnar). Om inte annat är det min Last Song här på bloggen för ett tag. (Säger ni “puh” nu? - men jag lovar bara kanske...)

(En sak till: det kan bli hackigt när man tittar, men om man låter låten gå ett tag utan ljud och sedan drar tillbaka markören, och ser på sådant som redan tidigare blivit rödmarkerat, hackar låten mindre. Annars kan man köra igenom den en gång utan ljud och sedan trycka på "replay")

Gackt – Last Song

Inspiration från musikvideo

T.M.Revolution - Vestige - ヴェスティージ

med engelsk fansub och japansk text


utan text - för bättre fokus på handling

Lilla djävulshornsprydda kritiker, åh, vad jag gillar dig, du satans gulliga tjej (vilket fasansfullt, pinsamt dåligt rim)

Någonstans tror jag att jag letar efter det ultimata sättet att berätta min berättelse på (och om jag inte strävade efter det skulle jag aldrig bli bättre och bättre). Jag vet att man kan välja bland tusentals ord, där varje ord har sin synonym, där varje ord ger en viss klang. Det blir val och åter val. Varje litet val bygger upp någonting, och för texten i en viss riktning. Det är skrämmande.

Dessutom vill den lilla djävulshornsprydda kritikern inte tystna.

Ständigt hör jag kritikerns röst, och för varje nytt ord jag skriver skriker den i mitt öra att ordet jag valt är fel och dåligt och inte platsar, inte hör hemma där, inte borde skrivas över huvud taget, för tillsammans med alla andra felaktiga ord jag får ur mig bildar de en usel, för att inte säga vidrigt dålig helhet. Det är inte det att jag är klagobenägen – jag bara talar om hur det är. Detta är ju ändå ingen klagomur utan en blogg...

Men skrivkrampen(?) har släppt nu, äntligen! Och jag har förutom de där tre raderna som jag skrev häromdagen (och som inte ledde någonstans och inte är något att ha kvar) även skrivit 12 rader till, eller 185 ord för att vara ännu mer exakt! Visserligen är det ett stycke som jag skrivit en version av redan tidigare, men då var stycket ännu sämre, och nu är det bara dåligt...

Kanske är någonstans all denna klagan bara en högfärd, någonting högmodigt i mig? Som om jag begär av mig själv att jag ska klara av att göra det som inte ens publicerade författare gör: nämligen skriva perfekt i första utkastet.

För det är väl därför kritikern bubblar på? För att jag – kritikern – har någon slags idealbild, som baseras på hur en publicerad bok ter sig för mig. Där boktexten har gått igenom flera korrigeringsturer under vägen, för att inte säga agenter och förlag, massor av turer fram och tillbaka och mycken redigering, innan den nått fram till mig.

Och här sitter jag och tycker att det jag skriver är förskräckligt för att jag första gången jag skriver texten ifråga ska ha den på samma nivå som en redan publicerad bok? Är det inte förment av mig, så säg!

Jag måste verkligen komma till (men det är så förbannat svårt(!)) den punkten att jag accepterar och villigt skriver vidare under det att jag skriver första utkastet av något, det må vara bok Tusenskönan eller bok MK eller bok BÄ eller ett blogginlägg.

Utan kritiskt öga blir ingenting bra, men det kritiska ögat ska finnas där efter det att det första utkastet är klart, inte före, inte innan, inte medan jag skriver.

Varför, varför, varför kombinerar jag alltid korrekturläsaren (den utbildade yrkesrollen) med författaren (den endast-enstaka-dikter-publicerade-rollen)?

Jag har glömt hur man når “flow”-läget. Jag har absolut ingen aning. Jag bara hackar fram, som en motor på sista versen, med en sinande, droppande tank. Och det tär och irriterar och får mig att ilskna till, vilket inte gör saken bättre. Att jag inte bara kan stoppa den där överkritiska delen av mig själv i papperskorgen för ett slag!

*Harkel*. Nej, nu ska jag lämna det här för det börjar banne mig likna en klagomur.

Nu ska jag återvända till skrivandet, för envis är jag – tills det är dags för Midsomer Murders, som jag annars alltid brukar glömma bort går klockan 21:00 på SVT1 på tisdagar.

Och då ska jag tänka mig att det är kritikern som blir mördad! *blodtörstigt flin*