Murarna rasade

Det började med lösryckta meningar.

Blir det också så för er? Att för att få fatt i det där som finns någonstans inom er måste ni börja någonstans och då börjar ni med meningar som ni sedan måste stryka, eller spara i ett dokument för meningar som inte hör hemma någon särskild stans men som ändå kanske kan användas? Så är det för mig.

Jag blev klar med mina bokinköp på Bokia såpass tidigt att jag hade femtio minuter på mig tills tåget skulle gå. Därför passade jag på att gå på kafé. Utrustad med en kopp cappuccino kryddad med lite extra kanel och en blyertspenna satte jag mig att skriva på baksidan av några A4-papper som ändå skulle slängas, sådana där papper som blir över och får gå som kladdpapper tills de hamnar i papperskorgen, bara för att man vill vara lite miljömedveten.

Så jag skrev.

Först lät det såhär:

Ma Jag tog

”Linus är inte hemma.”

”Var kan han vara?”

Jag tittade

Han undrade

Han visste inte

Ace log. ”Jag vet vad vi kan göra.”

Ace tyckte att sanningen

Ace tittade på mig.

Han

Jag vaknade alldeles svettig, undrade vad jag hade gjort egentligen. Drömmen gled undan så snabbt, på ett ögonblick.

Efter hela den här raddan av mer eller mindre lösryckta, onödiga ord och meningar lyckades jag nå fram till det jag egentligen skulle skriva, insåg jag medan jag började, det som kom till mig i bilder, tydliga bilder som med ens bara ville bli skrivna, pockade på uppmärksamhet. Sådant som jag bara såg framför mig och berättade om. Det som började såhär:

För andra gången stod jag utanför Aces lägenhet, beredd att knacka på. Inte beredd att förklara allting, men jag måste. 

Murarna rasade.

Så var jag igång på riktigt... Skrev så länge jag kunde, tills det var dags att gå till tåget och då fortsatte jag att skriva, skrev hela tågresan, tills jag var tvungen att avbryta för att gå av tåget. Hemmavid renskrev jag så småningom det nyskrivna och lade på lite mer kött på benen här och var. Nu är jag, från att ha varit på noll ord i morse, noll ord för hela denna vecka, uppe i 1228 ord och därmed är jag nära mitt mål på 1250 ord den här veckan.

Kanske är dags att öka ordmålet? När jag väl skriver kommer jag lätt upp i det och mer. Det känns dessutom lite futtigt med så få ord på en hel vecka. Men bevisligen är det inte alltid lika lätt, eftersom jag förra veckan misslyckades. Nåja. Bättre med ett lägre mål som jag utan problem lyckas med, då kan jag känna mig duktig. Fast... nog kliar det i fingrarna, nog lockar det att öka målet, höja ribban, försöka klara av mer...

Bokrean: Ugglan

Bokrean började idag. På Ugglan köpte jag inte mindre än sex stycken böcker. Det blev ändå väldigt billigt för mig eftersom jag hade mitt presentkort på trehundra kronor. Bäst att passa på! Roligt med den här butiken är att de har lite udda titlar. Sekwa förlags böcker är jag alltid sugen på att köpa, de kostar oftast lite mer, så det är inte alltid jag tar mig råd - men nu var det rea. Jag vet inte vad det beror på, kanske att jag känner något speciellt för just Frankrike och det franska språket. Annars är det lite av skräcktema i mina bokval. Jag som annars inte alls gillar skräck...Spännande titlar ändå, tycker jag. Ser fram emot att läsa böckerna!

Bokrean: Akademibokhandeln

Bokrean började idag. Givetvis blev det några böcker! Som tur är fyller jag ju år precis innan bokrean börjar. Jag har, istället för att beklaga att jag fyller år före rean och inte efter, börjat önska mig presentkort på böcker när jag fyller år. I år fick jag ett presentkort på Akademibokhandeln på trehundra kronor och ett presentkort på Ugglan för trehundra kronor. Gissa om jag blev glad. Nu kan jag shoppa loss ordentligt på rean. Idag blev det besök på Akademibokhandeln och på Ugglan. Imorgon blir det Bokia. Armarna räckte inte till för fler än två ställen!

Hur gör man det man vill innerst inne?

Hur kommer det sig att jag tappar bort mig gång efter annan? Det verkar inte gå att komma ifrån – jag är periodare. Skriver intensivt i en kortare eller längre period, varje dag, har massor av energi och inspiration och mer inspiration kommer medan jag skriver. Sedan kommer där en svacka, en period då allting faller. Jag skriver knappt något alls, om än något över huvud taget. Läser istället, gör annat, mest blir det en period av läsande. Kanske fyller jag på batterierna? Men jag kommer ifrån mitt projekt, börjar tvivla på det, kommer så långt ifrån det... Skapar ett motstånd, och vips finns där en mur som känns nästan omöjlig att överbrygga, plötsligt är det så svårt. Tvivlet så stort, muren så hög och jag sitter där med en väldig längtan efter att skriva, men får inte ur mig något. (Mer än lösryckta meningar och dagboksanteckningar, kanske något blogginlägg men inte mer än så och det räknas inte.) En sådan tyst period har jag nu. Det började bra förra veckan, jag skrev i min anteckningsbok. Insåg dock att den var för stor och tung för att ta med mig i handväskan så idag hade jag med mig en annan, tunnare. Inte hjälpte det. För i sista stund kom jag på att jag nog skulle ta med mig den där tunna, spännande boken också. På tågresan på morgonen vilade jag bara, men på eftermiddagen, då jag egentligen hade energin att skriva, då tog jag upp boken och läste istället, och läste vidare när jag kom hem. Nu har jag läst ut den väldigt spännande boken (Den där dagen av Kim M. Kimselius – en tonårsbok värd att läsas!), men jag sitter fortfarande där med tomma anteckningsblad. Och nu har jag börjat snegla på anime igen, var himlans länge sedan – år sedan! – som jag tittade på anime senast men nu har suget börjat komma upp igen inom mig. Jag har övergivit facebookspelen, men istället kommer där en annan distraktion och vill få min uppmärksamhet. Ska jag aldrig sluta att göra annat än att skriva när det jag vill innerst inne är att skriva?

Anteckningsboksskriv

Efter mitt blogginlägg igår om skrivandet, övergick jag till att skriva för hand. På tåget hem idag fortsatte jag med några rader till i anteckningsboken. Hemmavid har jag nu renskrivit och samtidigt redigerat lite i överförandet från papper till dator. Veckan har därmed börjat bra: jag är uppe i 708 ord skrivna av veckomålet 1250. Skriver nu i en vacker anteckningsbok med blomster och ugglor på som jag fick i födelsedagspresent nyligen, av märket Accessorize Stationery.

En riktig tegelsten

Jag har precis börjat läsa en riktig tegelsten, Fatimas hand, av Ildefonso Falcones. Jag gillade verkligen Katedralen vid havet, och den här boken av samma författare verkar lovande. Jag har att göra ett tag, för boken är på över 900 sidor. Den här boken kan jag inte ta med mig på tåget utan jag får lov att läsa den hemmavid. Kanske lika bra, eftersom jag gärna frestas att läsa istället för att skriva på tåget, om det går lite trögt med skrivandet. Hursomhelst är jag mitt i kapitel två just nu och njuter av läsningen. Snart ska jag ta en paus för att laga middag och sedan ska jag nog skriva lite.

När man väl bestämt sig

Det är så enkelt när man väl bestämt sig. När man öppnat det nya, tomma dokumentet och väl trycker på tangenterna, formar ord av bokstäverna. Så lätt det går då, orden bara rinner iväg, muren är riven och man kan traska på i stenresterna, rakryggad och stolt för att man klarar av det. Nu skriver jag igen, efter över en och en halv veckas tystnad. Jag har ett dokument för vecka 06 2013 som är fyllt enligt ordmål och mer ändå, men det finns inget dokument för vecka 07. Nu skapade jag precis, sparade precis, har precis börjat att fylla ett nytt dokument med titeln "Nyskrivet TS 2013 Vecka08" - 56 ord and counting.