Which Austen Heroine are You?

Take the Quiz here!

Vips - en ny karaktär

Hur går skrivandet?

Det går bra. Jag är tillbaka i - renskriva på dator, nyskriva på papper i min svarta anteckningsbok.

29/1: 1084 ord.
30/1: 366 ord.

Lördagen föll väl ut, söndagen sämre. På söndagen kom jag till ett parti där jag inte riktigt visste hur jag skulle fortsätta, det var en oväntad del - en helt oplanerad del av romanen som hoppade fram. En karaktär jag inte hade en aning om som plötsligt gör entré. Roligt! Men innan jag kom på det klara med vem det egentligen var hp mötte, gick det trögt. Jag skrev några partier som jag kommer att stryka, där hp går in i fel butik. Med nyskrivet kom jag tillrätta med vad hon egentligen besökte för ställe, och vips hade jag den nya karaktären och massor av nytt att skriva - det flöt på bra igen.

Idag har jag skrivit 624 ord hittills, men dagen är inte klar än så jag hoppas uppnå 1000 ord idag också.

I cirkelmönster i cirkelmönster i cirkel...

Jag följer ett mönster…

Först är det stopp, totalt stopp, och börjar jag tänka ännu mer växer muren och jag kan absolut inte skriva alls. Jag gör annat, jag surfar, lyssnar på musik, läser andras bloggar, funderar över förbättringar på min egen, på blogginlägg att skriva, allt annat än just det jag vill göra egentligen – nämligen att skriva skönlitterärt på det projekt som just nu ligger närmast mitt hjärta.

Sedan sätter jag mig med skrivbok i soffan eller på tåget eller tågstationen eller var jag nu befinner mig för tillfället, bara jag, en penna och ett papper av något slag. Om jag då överkommer muren och börjar skriva…

Överkommer muren gör jag på det snabbaste sättet, på samma sätt som jag doppar mig om somrarna.

Luften är varm och nästan för mycket, medan vattnet däremot är kallt just precis när man doppar sig. Det uppstår ett motstånd och en mur, precis i det ögonblicket är kylan i vattnet nästan outhärdlig. Så för att göra det ”lätt” för mig, springer jag rätt ut, så snabbt jag bara kan, springer och kastar mig i vattnet så snart det är djupt nog för att jag ska kunna doppa mig.

Jag vet att det ser löjligt ut, jag doppar mig innan jag hunnit till en vattennivå där vattnet når mig mycket mer än strax ovan knäna, ändå doppar jag mig, för att ha det värsta gjort och sedan huttrande börja simma, för jag vet att strax efter det är det plötsligen skönt i vattnet och då kan jag vara i länge och bara njuta av att simma och plaska nästan hur länge som helst.

På samma vis kastar jag mig ned över de vita, tomma sidorna i min anteckningsbok. Bara jag börjar skriva, befinner jag mig plötsligen i ett flöde, och det går hur lätt som helst att bara skriva, skriva, skriva och jag kan inte sluta istället, bara för att det är så himla fantastiskt roligt.

När jag nått det här stadiet flyter det på, på ett angenämt sätt. Varje ny dag innebär ett litet motstånd men det är snabbt forcerat, särskilt när jag vet vad och hur jag ska skriva för att fortsätta, om jag har en scen eller ett skeende som redan är igång.

När jag skrivit ett tag, längtar jag efter att renskriva och påbörjar det arbetet. Då är inte nästa steg långt borta.

För sedan når jag det stadiet där jag med lätthet kan sätta mig vid datorn och skriva på en gång, inte bara renskrivning utan helt nytt, och det går jättebra och flyter på. Men då har jag kommit tillbaka till den plats där distraktionerna är större. Och vips – fast det går bra – hoppar jag över och skriver det här blogginlägget istället, för då når jag stadiet ”reflektion och analyserande”, och har jag nått det ligger motståndet inte långt efter. Och så är cirkeln komplett. Motståndet växer ånyo och blir till en mur, svår att överbrygga utan att dyka, väldigt snabbt, in i det okända.

Cirkelvanor… cirkelvanor…

Men lösningen då?

Istället borde jag skjuta undan längtan efter renskrivning och fortsätta att skriva förstautkast tills jag är helt klar med det. Men jag har något slags stress inom mig, en massa ”tänk om”. Dessutom känns den inte riktig, texten, förrän jag skrivit den i dator och inte bara på papper – rädslorna tänker ”jag måste ha massor av backuper” och jag faller för den rädslan. Så jag vill hemskt gärna ha nyskrivande och renskrivande parallellt. Men jag kanske skulle fortsätta med bara renskrivning på dator och nyskrivning på papper i anteckningsbok. Det syns vara det enda sättet att lura mig själv till att inte bygga upp ambitions- och prestationskrav.

Hur gör Du?

Åstadkomma något

Vad driver mig? Varför räknar jag och skriver upp antal ord per dag? Jo, för att jag vill åstadkomma något. Jag vill nå tillfredsställelsen att jag avslutar det jag påbörjar… Men det är inte bara avslutningen som är viktig, det är själva processen, kreativiteten, skapandet. Mina drömmar, det är dem jag vill uppfylla. Drömmen om att publicera en bok, drömmen om att bli något inom de yrken jag drömt om sedan jag var åtta år gammal. Att bli författare, att bli illustratör. Min pappa sade till mig att det var orimliga drömmar, att man inte kunde försörja sig på att vara författare… Jag ändrade, justerade min dröm enligt hans ord… lade till ”på fritiden”. Att jag vill vara författare, illustratör – på fritiden. Därför tar det fortfarande emot, det känns fortfarande som om jag drömmer om något omöjligt. Ändå kämpar jag. För jag vill åstadkomma något. Jag vill vara sann mot mig själv, tro på mig själv, göra det jag älskar allra mest att göra – skriva, måla, teckna. Jag vill göra det så mycket och så ofta som möjligt. Därför, därför ger jag aldrig upp. Men minnet kanske är justerat, förvanskat, förändrat genom åren, kanske sade han inte precis att det var omöjligt, kanske sade han bara att det var svårt. För det är det ju, men inte omöjligt. Jag ser ju bevis på det hela tiden, läser hela tiden böcker som andra skrivit. Varför skulle det vara omöjligt för just mig? Därför säger jag mig istället: jag klarar det här.

(Det här är en SkrivPuff-övning: 2011: 29 – 29 januari: Skriv om att åstadkomma något.)

Två sämre dagar?

Ordrapport sent om natten.
27/1: 50 ord.
28/1: 232 ord.

Få ord, men ett ord är bättre än inget. De senaste två dagarna har jag skrivit mer än så. Långtifrån mina 1000 ord kanske, men att få in nya rutiner som håller i vardagen får ta sin tid... gäller andra områden är bara skrivande, dessutom, är ju något som är mer allmängiltigt... Men nu, just när det gäller skrivande, är det största att sätta sig och verkligen skriva... att man i alla fall försöker... Och lite framåt har jag kommit ändå!

Fortsättning följer

Ett inlägg, fortsättning följer, på mitt senaste blogginlägg, eller Amandas senaste som jag länkade till, snarare. Finns här att läsa - det är en förläggare som uttalar sig i frågan...

Världens bästa hemläxa

Tänkvärt från Amanda Hellberg, om att skriva och publicera för barn. Vill länka för det var så bra sagt, något för mig att ta till mig... så att jag har tålamod och väntar - i det att jag filar och gör mitt manus till det allra, allra bästa innan jag lämnar ifrån mig det.

Men samtidigt ser till att inte vänta för länge... samtidigt tro på mig själv... Och sätter igång att läsa ännu fler bilder-/barn- och ungdomsböcker än vad jag gör just nu... Och mer i undervisningssyfte än underhållningssyfte.

Och naturligtvis, en del jag bortsett ifrån - att läsa augustprisförfattare, andra som fått priser och utmärkelser för sina bilder-/barnböcker. Givetvis slinker det igenom några redan nu, men jag går mer på annat när jag väljer vad jag ska läsa. Det gäller att vara mer strategisk. Och ännu mer målmedveten.

Kritisk och granskande mot sig själv, men samtidigt måste jag få våga tro på mig själv och det jag skriver. Verkligen tillåta mig att tycka om och vara entusiastik. Med lite "jävlaranamma" kommer man långt. Är mina tankar nu när jag läst hennes blogginlägg. - Läs det du också. (Vad jag menar med rubriken på det här blogginlägget? Återigen - läs Amandas inlägg! ;-))