Ibland gråter till och med jag när jag läser

Det är inte ofta böcker får mig att gråta. Sju minuter över midnatt (A Monster Calls) av Patrick Ness, fick mig att gråta precis runt midnatt igår (natten till lördagen).

Idag lämnade jag igen boken på biblioteket; recension kommer framöver på bloggen.

Jag lämnade också tillbaka Mjau 1-4. Två böcker tillbaka, ytterligare tre låneböcker hemma och nu lånade jag sex nya låneböcker. Det är så typiskt mig.

Jag har redan börjat läsa Splods öga (Fortunately, the Milk) av Neil Gaiman. En bok som jag bara måste köpa sedan, men nu har jag inga pengar till att köpa fler böcker just nu, och den här boken vill jag hemskt gärna läsa, så jag lånade den.

Dessutom är jag mitt i ett readathon, hittat på Nellons bokblogg, "Crush your TBR"... Och vad jag gör är att låna nya böcker och göra högen större innan jag slår sönder den... logiskt à la Jenny.

Hursomhelst, jag lånade ett par böcker jag velat läsa länge (Gaiman + Kimselius' bok) och jag lånade två böcker vars uppföljare recenserades i dagens DN (Larssons Nidstången och Grimmen), samt att jag - i den andan - lånade Svenska folksägner. Vi har så rika folksägner att inspireras av till den som vill skriva svensk fantasy! Så varför vända sig åt annat håll när man kan gräva i myllan där man står?

Plus att jag, nu när jag just läst Patrick Ness' bok och förälskat mig i den, bara måste läsa mer av honom, och därför lånade första boken i Kaostrilogin, Tystnaden i bruset. Så nu ska jag läsa, läsa, läsa. Förhoppningsvis.