Hallå, du skjuter baklänges!

Har skrivit varje dag i femtio dagar nu. Undantaget julafton. Men då skrev jag också, bara 75 ord visserligen. Men annars har jag skrivit över tusen ord varje dag sedan första december. Och under november var jag med på NaNoWriMo, och skrev runt 60 000 ord, ungefär varje dag den månaden också.

Har skrivit i ett flow, mer eller mindre, eller med en sjujävla disciplin, varje dag sedan den där fredagen i oktober, veckan innan NaNoWriMo skulle börja. Då jag hade den där drömmen, på natten, där Jade bad mig att jag skulle skriva ned hans historia.

Och sedan dess har det bara kommit, fler och fler ord. Det går inte alltid lätt. Ibland är det förskräckligt jobbigt att få ur sig tusen ynkliga små ord. Ibland tar det en kvart att skriva tusen ord. Och en liten sväng i början av januari försvann entusiasmen för projektet. Tack och lov kom den tillbaka, redan dagarna därpå.

Nu kom det ett nedåtsving igår igen, en liten dalanade melankoli, en dystertanke om att det jag håller på med är helt galet. Ibland kommer sådana tankar, att projektet är uppåt väggarna, och tänk om någon läser det och dömer mig! Dömer ut mig! På alla sätt och vis.

Men samtidigt, jag brinner så för projektet att jag fortsätter i alla fall. Jag brinner så för Jade, och önskar om och om igen att jag kunde få träffa honom på riktigt, men det går ju inte! Waaah! Snyft. Men jag håller mig i hans huvud så mycket som jag kan, eller om det var tvärtom, han i mitt huvud?

I alla fall. Det går i huvudsak bra att skriva. Även om det känns som att skjuta pilbåge och sedan rätta pilarna medan de flyger genom luften.

Nej, vänta, den där pilen skulle träffa mer åt höger.
Nej, nej, den där pilen skulle mer åt vänster och uppåt.
Hallå, du skjuter baklänges!

Sådant.

Nu ska jag återvända till Jade. Och låt mig berätta något hemligt: jag är besatt, beroende, fångad, insnärjd, betagen. Jag kan inte sluta skriva, för det är så himla roligt, så tillfredsställande, så utmanade. Så förskräckligt, förskräckligt svårt. Nämnde jag att det är roligt? Nämnde jag att det är inspirerande?

Prova det. Kasta kritikern åt fanders, skriv, skriv, skriv tills fingrarna blöder. Skriv för hand, skriv vid datorn, skriv för hand igen, skriv med skärmen mörk, så att du inte ser vad du skriver. Blunda. Sätt händerna mot tangentbordet - på rätt ställen! - och skriv tills fingrarna blöder. Rätta typos efteråt. Då kan du blunda och vara i det du skriver samtidigt som du skriver.

Perfekt.

Och har du gjort det tillräckligt länge blir du som jag. Då har du skrivit i femtio plus trettio plus sju dagar konstant, varje dag, med abstinens den enda dag du inte gjorde det (julafton), och sedan kan du inte hålla dig ifrån skrivandet. Motsatsen till skrivkramp.

Skriv. Det ska jag göra.