Du syns inte bredvid henne för hon STRÅLAR så mycket starkare

Jisses, vilken storstädning jag just gjorde!

Jag har bestämt mig för att strama åt berättelsen. Åtstramning är precis vad som behövs. Som med det mesta jag skriver svävar jag ut för mycket åt alla håll och kanter.

Jag bestämde för ett par veckor sedan att jag bara skulle skriva de viktiga scenerna, och lämna allt annat åt sidan. Efteråt ska jag titta på resultatet och se om det verkligen behövs mer – något som jag tvivlar starkt på. Alla onödiga scener är därmed bortskalade.

I dag – nyss! – storstädade jag! Jag tog helt resolut bort alla kapitel och scener som inte var 100% nödvändiga. Genom den avskalningen försvann fyrtio sidor hux flux.

Jag var uppe i precis 100 sidor. Nu tog jag bort, och sitter här med 59 sidor. Och då har jag ändå inte korrekturläst kapitel ett som jag skulle vilja. Ni vet, det där långa kapitlet som massor händer i, och som jag måste snygga till, förr eller senare. Det skulle innebära ytterligare några sidors minskning.

Nu känner jag mig nöjd. Ett långt bra första kapitel. Ett nytt och fräscht kapitel två som jag börjat på och skrivit ett par sidor på. Småbitar ur kapitel sex, kapitel åtta (som kommer att bli kapitel tjugonågonting, minst), kapiteldel rubricerad Scen skridskor, kapitel X, Z och Y, scen rubricerad (ur nya del två) samt det som jag kallar Sista kapitlet, ett kapitel som tänkt att vara just sista kapitlet, fast det är en gammal version, skriven ur tredje person och inte ur första. Något att rätta till alltså, när jag kommit så långt som till sista kapitlet på riktigt. För nu har jag bestämt mig att ta saker och ting i ordning; annars skulle det inte funka.

Så. Nu har jag storstädat. Nu ska jag putsa på kapitel två, den del som är skriven, och fortsätta på resten.

För det skrivna i kapitel två är aningen fragmenterat i början, och sedan har jag tre versioner av Maximilian är taktlös… Jag skrev med färgglada tuschpennor i min lilla svarta favoritbok (den köpt på Tiimari). Och vissa ord, som STRÅLAR, fick bli skrivet i lysande versaler.

Jag tror att jag äntligen och till sist börjar få kläm på vad taktlös är. Det är helt enkelt fråga om brutal uppriktighet.

Med det i åtanke förfinade jag Maximilians uttalande nedan tills det blev pang på rödbetan som jag ville ha det. Det är som skytte. Först skjuter man för långt till vänster. Nästa gång för långt till höger. Och när man gjort de missarna inser man precis var målet finns – vilket är mittemellan – och så skjuter man där istället. BOM! Död!

Fast i fallet med mina tre versioner blev det fyra, då jag skrev det här blogginlägget och inspirationen började flöda. Plötsligt slog det mig, den fjärde versionen, den som inte bara sköt i:et utan även pricken över i, för att blanda ihop liknelser och ordspråk.

Version ett (Maximilian till fröken H): ”Du syntes inte bredvid fröken B, för hon strålar så mycket starkare.”

Version två (fortfarande Maxim till fr. H:) ”I närheten av fröken B syns inte alldagliga damer som ni, fröken…?”

Version tre (Maxim till fr. H:) ”Åh, jag såg er inte. Ni syns inte lika bra som fröken B. Till skillnad från henne ser ni så alldaglig ut.”

Version fyra (M. till fr. H:) ”Åh, jag såg er inte. Ni ser inte lika bra ut som fröken B. Till skillnad från henne ser ni så alldaglig ut.”

I fallet med mina olika versioner måste man hålla i åtanke att Maximilian är himla kär i fröken B och därför ser henne i positivt ljus – annars kanske man kan misstolka uttalandena ovan och tro att fröken B på något vis skulle vara anormal på negativt vis.

Första versionen låter väldigt rolig och jag älskar att lägga betoningen på strålar. Det är en sådan där typiskt ogenomtänkt version som uppkommer när man skriver kreativt, nämligen med färgglada tuschpennor och tänker mer på färgerna än på vad som faktiskt sägs. Andra versionen är för tråkig och lam rentav. I tredje versionen är alldagliga = tråkiga, menlösa och så vidare. Fjärde versionen, där har vi brutal uppriktighet i ett nötskal!

Vad tycker Ni?